Erik Eriksson Bris

Erik Eriksson Bris, f. trol. på 1550-talet, d. sannolikt i Polen efter 1623. Fader: borgaren i Helsingfors, tidigare i Ulvsby, Erik Bris. Anställd i det kungl. kansliet 1587, där han verkar som sekreterare, i varje fall från 1592; i svenska kansliet i Polen 1597; var 1598 i Sverige, som han lämnade okt. s. å.; därefter i Sigismunds tjänst bl. a. i Riga och Polen.

Gift, men hustruns namn ej känt.

E. nämnes vanligen endast med fadersnamn, men han tecknar sig Erik Eriksson Bris. Han är tydligen son till Erik Bris, nämnd som borgare i Ulvsby i maj 1551 och kort därefter på kungl. maktbud överflyttad till det nygrundade Helsingfors, som omtalas som sonens hemort. Om E:s studiegång och tidigare öden vet man annars intet. År 1583 namnes i räntekammarboken bland sekreterare och kanslipersonal en Erik Eriksson, tydligen E. Han uppges ha uppburit lön för detta och föregående år och står sist bland kansliskrivarna. När E. blir sekreterare är ovisst, men efter 1592 har han alltid sekreterartiteln. Tidigast tilldrar sig E. större uppmärksamhet för mot honom gjorda beskyllningar för horsbrott, vilka ledde till konflikt med kyrkoherden i Stockholm Erik Skepperus. Under de begynnande religiösa och politiska stridigheterna intog E. till en början en odeciderad hållning. Som den förste bland kanslipersonalen synes han i Uppsala ha undertecknat Uppsala mötes beslut. I aug. 1595 sändes E. å hertigens och rådets vägnar till den katolske kapellanen på Stockholms slott Andreas Olai för att avfordra denne nycklarna till slottskapellet och stänga detta för katolsk gudstjänst. Det förefaller, som om E. vid samma tid gått hertigen till hända också vid kontakten med supplikanter och flyktingar från Finland. E. tycks ha stått i gunst hos hertigen. Annorlunda synes man ej kunna förklara, att denne så ivrigt tog sig an E. i hans tvist med Skepperus år 1596.

Då konflikten mellan Sigismund och Karl skärptes, följde E. likväl konungen. Hösten 1597 befann sig E. i det kungliga kansliet i Polen. När Sigismund 1598 förberedde sin återkomst till hemlandet, sändes E. i förväg för att bereda jordmånen för den kungliga saken. Skickad från konungen i början av juni, nådde han Köpenhamn den 18 och fortsatte omedelbart till svenska gränsen. Tillsammans med Gustaf Banér, Ture Bielke och Johan Gyllenstierna skulle han försöka påverka krigsbefälet till konungens förmån. E. frambefordrade brev till ett par västgötska adelsmän, Jöran Eriksson (Ulfsparre) och Seved Ribbing, för att dessa skulle uppfordra besättningen på Älvsborgs slott att ge sig. Omedelbara resultat nåddes ej, men i aug. bemäktigade sig samma män genom överrumpling slottet. Vid denna tid har E. begett sig till konungen på Stegeborg. Härifrån sändes E. till det finländska krigsfolket för att påskynda dess överförande till Sverige. E. befann sig i Stockholm under tiden för det kungliga väldet där hösten 1598. Vid underrättelsen om Sigismunds avresa till Polen begav sig E. med maka och barn jämte andra av konungens anhängare i okt. från Stockholm. Tillsammans med sekreteraren Olof Sverkersson reste han över Korpo i Åbo skärgård till Reval. Hans gård i Stockholm beslagtogs sedan av hertigen.

Följande vinter och vår var E. som konungens ombud stationerad i Riga, där han övervakade blockadåtgärder mot Sverige och förberedde hjälpsändningar till Finland. Här väntades han ivrigt under våren och sommaren. Han anlände också de sista dagarna av juli dit med underrättelser, att snar undsättning var att förvänta. Inom kort anträdde E. så åter resan söderut.

Härefter äro underrättelserna om E. knappa. Han har tydligen även efter det hertig Karl satt sig i besittning av hela det svenska riket ivrigt bedrivit Sigismunds sak och trätt i förbindelse med politiska och religiösa renegater, sådana som den katolske konvertiten Ericus Erici junior (se denne ovan s. 205 ff.). Därtill har E. från det kungliga kansliet sänt Hogenskild Bielke brev under dennes fångenskap. Vidare har E. besökt Rom omkr. 1604. Tidigare protestant hade han numera övergått till katolicismen. Bland »De papister in Polen» omnämnes år 1623 »Erich Erichson sekreterer v. Helsingfors». Detta är det sista vi höra om honom.