Sigrid (Siri) Sofia Matilda Elisabet Essen, von

2. Sigrid (Siri) Sofia Matilda Elisabet von Essen, sondotter av E. 1, f. 17 aug. 1850 i Stockholm (Jak.), d. 21 april 1912 i Helsingfors. Föräldrar: finske stabskaptenen och godsägaren Carl Reinhold von Essen och Elisabeth Charlotta In de Betou. Skådespelerska vid Dramatiska teatern i Stockholm juli 1877–juni 1881; gästspelade vid Nya teatern i Stockholm 1882–83, vid Nya teatern (Svenska teatern) i Helsingfors 1882 och 1893; var direktris och primadonna vid Strindbergs skandinaviska försöksteater i Köpenhamn 1889; undervisade i deklamation och rollinstudering i Helsingfors från 1894.

G. 1) 17 aug. 1872 (skilsmässa 1876) i Stockholm (Svea livg.) m. fältintendenten, majoren friherre Carl Gustaf Wrangel af Sauss, f. 30 dec. 1842 i Lungsunds sn (Värml.), d. 12 nov. 1913 i Lidingö; 2) 30 dec. 1877 (skilsmässa 1891) i Stockholm (Hovf.) m. författaren Johan August Strindberg, f. 22 jan. 1849 där (Nik.), d. 14 maj 1912 där (Ad. Fredr.).

Siri von E. hade sedan barndomen haft sin håg riktad mot teatern, men hennes dröm att bli skådespelerska kunde icke förverkligas, så länge ännu fadern levde, och ännu mindre sedan hon ingått äktenskap med en gardesofficer. Först sedan hon skilts från baron Wrangel, såg hon en möjlighet öppna sig vid teatern, och hon stimulerades i sin föresats av sin blivande andre make. Hon genomgick icke på sedvanligt sätt elevskolan vid Dramatiska teatern utan studerade sina roller privat och tog lektioner för skådespelarparet Betty och Knut Almlöf. Efter debut i början av 1877 som Camille i L. Leroys »En teaterpjäs» samt i titelrollen i Ch. Birch-Pfeiffers »Jane Eyre» engagerades hon vid Dramatiska teatern. Någon betydande skådespelerska blev hon aldrig. Hennes världsvana och hennes behagfulla sätt att röra sig på scenen vann uppskattning, hennes spel präglades av intelligent uppfattning och naturlighet, men hon saknade lidelse och starkare inlevelse, och hennes röstresurser voro begränsade. »Spela icke slappt! Energi hela spelet igenom», lydde Strindbergs säkert välbefogade förmaning inför ett av hennes framträdanden. Bäst torde hon ha lyckats i de bägge strindbergsdramerna »Gillets hemlighet» (på Dramatiska teatern 1880) och »Herr Bengts hustru» (på Nya teatern 1882), där hon utförde resp. Margaretas och Margits roller. Bägge rollerna voro skapade med henne som modell och för henne som skådespelerska.

Sin betydelse har Siri von E. framför allt genom den roll hon spelat i Strindbergs liv. Utan tvivel har hon betytt mer för hans personliga utveckling än någon annan människa han mött efter barndomsåren i föräldrahemmet. Det var hon, som framför allt gjorde honom till en kärlekshatets diktare, till en äktenskapsproblematikens skildrare, kanske utan motstycke i världslitteraturen. Även i de kvinnogestalter Strindberg skapat efter skilsmässan från henne och under sina senare äktenskap, kan man skönja hennes drag. Hennes personlighet och hennes äktenskap med Strindberg drogos tidigt inför offentligheten. De viktigaste dokumenten i detta sammanhang äro: de brev, som 1875–76 växlades mellan henne och Strindberg och som denne under titeln »Han och hon» redan på 1880-talet sammanställde för utgivning men som utkommo först 1919; vidare de olika mer eller mindre direkta och adekvata porträtt av Siri von E., som möta oss i Strindbergs skrifter från 1880-talet och början av 1890-talet, främst »En dåres försvarstal»; slutligen dottern Karin Smirnoffs 1925 utgivna biografi över henne. Strindbergs skildring i »En dåres försvarstal» är givetvis starkt karikerad, men man måste å andra sidan räkna med flera omständigheter och karaktärsdrag än dem Karin Smirnoff dröjer vid.

Alltifrån den stormiga begynnelsen led förhållandet mellan Strindberg och Siri von E. av en stark belastning. Vid det Wrangelska äktenskapets upplösning framstod han såsom fridstöraren i en lycklig och harmonisk familj, medan han i själva verket spelat en tämligen passiv roll och Siri von E:s förste make dessförinnan engagerat sig på annat håll. I hennes aristokratiska omgivning och i andra kretsar betraktades Strindberg såsom en misslyckad eller urspårad författare och såsom en mindre åtråvärd partner för en adelsdam. Under det senare skedet av deras äktenskap vållades en djupgående oenighet mellan makarna genom hennes umgänge med danskan Marie David, som Strindberg icke utan skäl stämplade såsom alkoholist och misstänkte för homosexuella böjelser.

Strindberg sökte, särskilt i början av deras samliv, stimulera makans konstnärliga och litterära intressen. Under hans överinseende och i visst samarbete med honom skrev hon artiklar i tidningar och tidskrifter, fungerade bl. a. kortare tid som stockholmskorrespondent till Morgonbladet i Helsingfors hösten 1876 (4 brev) och till Morgenbladet i Köpenhamn 1881 (3 brev), utförde översättningar för olika förlags, tidningars och teatrars räkning (bl. a. i början av 1880-talet skådespel av Edvard Brandes och Alexander Kielland). Sedan hon skilts från Strindberg och 1893 överflyttat till Helsingfors, fortsatte hon sitt översättningsarbete. Under dessa senare år medverkade hon även vid konserter såsom recitatris.