H Erik Andersson Fahlbeck

1. Hans Erik Andersson Fahlbeck, f. 1 aug. 1842 i Ölme sn (Värml.), d. 1 febr. 1886 i Stockholm (Jak.). Föräldrar: godsägaren Anders Johan Fahlbeck och Anna Charlotta Carlsson. Elev vid K. teatrarnas elevskola 1 juli 1862–30 juni 1866; emigrerade till U.S.A. 1868; bildade i Chicago »Svenska dramatiska sällskapet», som han ledde under två år; återvände till Sverige 1871; skådespelare vid Axel Bosins och Knut Tivanders i Sverige, Norge och Finland ambulerande sällskap 1871–74; engagerad vid Nya (senare Stora) teatern i Göteborg 1874–82, vid K. teatrarnas dramatiska scen 1882–86. – Ogift.

Efter studieåren vid K. teatrarnas elevskola emigrerade Erik F. till U.S.A. Där ledde han i Chicago det av honom bildade s. k. Svenska dramatiska sällskapet och uppträdde bl. a. som Erik XIV i J. Börjessons likabenämnda skådespel och Engelbrekt i Blanche's »Engelbrekt och hans dalkarlar». Efter återkomsten till Sverige 1871 turnerade han några år med ett ambulerande sällskap. Han engagerades därefter av direktionen Ringnér-Gustafson vid Nya, senare Stora, teatern i Göteborg, som han senare under olika teaterchefer tillhörde till 1882. Sina sista år var han knuten till K. teatrarnas dramatiska scen.

F. blev aldrig verkligt uppskattad av stockholmspubliken, men desto mer omtyckt var han under åren vid göteborgsscenen, i synnerhet genom sitt framträdande i det klassiska och mera allvarligt betonade litterära skådespelet. Både Shakespeare och Ibsen hade i honom en förstående och hängiven tolkare. Sådana gestalter som konung Claudius i »Hamlet», konung Leontes i »En vintersaga», hertig Orsino i »Trettondagsafton», konsul Bernick i »Samhällets pelare» och doktor Rank i »Ett dockhem» voro utmärkta prov på en fint genomtänkt och artistiskt formad framställning av personligheter. Även utanför nyssnämnda område vann han segrar både i patetiska roller, såsom den imposante och rivande Narcisse Rameau i Brachvogels skådespel av samma namn, Claude Frollo i »Ringaren i Notre Dame», Birger Jarl i »Bröllopet på Ulfåsa», Engelbrekt i »Engelbrekt och hans dalkarlar» eller Gustav II Adolf i »Regina von Emmeritz», och i karaktärsuppgifter, exempelvis lord Rochester i Charlotte Birch-Pfeiffers skådespel »Jane Eyre», en glänsande representant för manlig intelligens och charm. Detta virila behag utgjorde för övrigt en från F. oskiljaktig egenskap och bidrog i åtskilligt till hans stora popularitet.

F:s malmfyllda stämma och ståtliga yttre predisponerade honom även på nationalscenen främst för det historiska skådespelet. Några av hans förnämsta skapelser inom detta fack voro hans ypperlige och starkt imponerande konung Kristian II i Herman Sätherbergs »Ur förtryckets natt», hans Theseus i »En midsommarnattsdröm» och Antonio i »Köpmannen i Venedig». Intill dessa ligga också den myndige och markante Caligula i »Fäktaren från Ravenna» och Hogenskild Bielke i Julius Sellmans »Kung Erik».

F. var en framstående karaktärsskådespelare och visade fullt tydligt att till de yttre lyckliga egenskaper, han förde med sig för sitt kall, såsom en praktfull, alla själsliga nyanser behärskande stämma, en övertygande yttre pondus och en till fulländning driven maskeringskonst, ägde han även en skapande fantasi, en säker uppfattning, som nådde de djupa skikten av scenisk framställningskonst.