Zachris d.y. Cygnæus

3. Zachris Cygnæus d. y., den föregåendes son, f. 23 sept. 1763 i Lovisa, d. 14 juni 1830 i St. Petersburg. Gymnasist i Borgå 1778; student i Åbo 2 okt. 1781; disp. 8 maj 1784 (Carmen Mosis Deut. XXXII, versione et notis illustratum; pres. J. Poppius) samt 22 juni 1784 (Dissertatio academica de actione oratoria; pres. H. G. Porthan); fil. magister 22 juni 1786. Prästvigd i Borgå 23 sept. 1784; pastorsadjunkt i Lovisa 1784; avlade pastoralexamen 7 maj 1785; bataljonspredikant vid Flemingska, sedermera Stackelbergska regementet 1786; pastor vid Stackelbergska regementet 21 nov. 1789; deltog såsom bataljonspredikant i 1788—90 års krig; kyrkoherde i Tavastehus 29 nov. 1793; slottspastor och präst vid Tavastehus artillerigarnison 1795 samt vid hospitalet och lasarettet 1796; prost 1801; kyrkoherde i Vanaja (Vånå) 1804 med bibehållande av Tavastehus pastorat; kontraktsprost 1805; kyrkoherde i Hollola 7 febr. 1811; kontraktsprost 1811; biskop i Borgå stift 17 maj 1819; biskop vid luterska församlingarna i St. Petersburgs distrikt och president i riksgeneralkonsistoriet i St. Petersburg 2 jan. 1820. Erhöll S:tAO2kl 1808; teol. doktor vid reformationsfesten i Åbo 15 juni 1818.

Gift 1) 1792—6 mars 1795 med Mariana Matilda Martins, f. 30 apr. 1759, dotter till borgmästaren i Fredrikshamn, lagmannen Mattias Martinius (Martins) och änka efter kaptenen Karl Johan Gadding; 2) 4 juli 1800 med Margareta Karolina Aeimelæus, f. 17 juli 1778, d. 16 apr. 1847, dotter till domhavanden i Övre Satakunta övredels domsaga Anders Aeimelæus.

Liksom fadern gjorde C. sin största insats som praktisk präst. Även han gick efter kortvariga teologiska studier ut i församlingsarbetet och förvärvade först senare magistergraden. Knappt fyllda trettio år blev han, biskopssonen, kyrkoherde i Tavastehus församling, med vilken han längre fram fick förena Vanaja församling. C. nådde denna raska befordran utan att ha framträtt på något särskilt sätt. Först år 1808 ådrog han sig en allmännare uppmärksamhet genom ett tal, som han höll vid trohetsedens avläggande till ryssarna. Detta tal har blivit olika bedömt. I öppen dag ligger, att det är typiskt för den optimistiska livssyn, som följde med upplysningstidevarvets utilitarism. Svårare är det att avgöra, om C. varit genomträngd av samma vittsyftande politiska avsikter som biskop Jakob Tengström i Åbo och den verklige ledaren av domkapitlet i Borgå, domprosten M. J. Alopæus. I varje fall mottogs hans tal av ryssarna med synnerlig tillfredsställelse. »Också våra förfäder», sade han, »hava varit under ryskt välde och givit sin ed likasom vi nu. Men när landet återgick till Sveriges krona, så voro de sin förbindelse fria utan att vara skyldige till menederi. Ett värnlöst land är likasom havet; vilken ville räkna det till last, att dess vågor välva åt den strand, dit vinden driver.» Sedan talaren vänt sig till dem, som plågade sig med tanken att de svikit sin plikt, fortsatte han: »Ack, skall då alltid den sjuka inbillningen plåga sig av det förestående ovädret? Är någonting mera ovist än genom fruktan för ett möjligt ont låta sätta sig utur stånd att värdera ett närvarande gott?» Det kan ju ej bestridas, att den bildade klassen i Finland under trycket av minnena från stora och lilla ofreden befann sig i en synnerligen svår ställning på våren 1808. Men den ohöljda optimismen och betonandet äv nyttighetssynpunkterna i C:s' tal hava ej därför kunnat undgå att väcka en viss uppmärksamhet.

Den kejserliga nåden flödade emellertid rikt. Redan under sommaren 1808 hugnades C. med en rysk orden, »sedan Hans Kejserliga Maj:t blivit övertygad om hans allmänt erkände goda moraliska karaktär och erfarit, att han givit sig uti flere avseenden mycken möda att lindra fattigas och sjukas lidande samt att befordra goda verks utförande». Att välgörenheten verkligen för C. var ett centralt intresse, bevisade han, då han tillika erhöll tillstånd att utbedja sig ett nådevedermäle. Han begärde nämligen intet för sin personliga del utan anhöll, att Hätilä kronoboställe invid Tavastehus skulle anslås till en accouchementsinrättning och ett barnhus för staden samt att till Tavastehus kyrkobyggnad skulle skänkas 2,000 rdr — en summa, som Gustav IV Adolf 1802 lovat till samma ändamål men som aldrig blivit utbetalad. Genom landshövdingen insände C. även ett förslag till reglemente för den nya anstalten. Några år senare benådades C. med ett bättre pastorat, Hollola stora församling, och erhöll även av kejsaren ett guldkors att i guldkedja bäras på bröstet. År 1815 fick C. i uppdrag att utarbeta ett betänkande om folkundervisningen i sin församling. I detta betänkande utvecklade han moderna åsikter öm skolväsendets allsidiga höjande och framlade bl. a. beaktansvärda tankar om den kvinnliga ungdomens uppfostran. I enlighet med hans förslag upprättades ett »pedagogium» i Heinola, som började sin verksamhet år 1820.

År 1819 utnämndes C. till biskop i Borgå efter faderns antagonist Alopæus. Men han hade knappt hunnit tillträda sitt nya ämbete, förrän han nåddes av ett förnämligare uppdrag. Kejsar Alexander hade under sin resa i Finland 1819 kommit att personligen lära känna honom och skall, så berättar man, ha blivit intagen av hans värdiga och fina umgängessätt. I början av år 1820 blev C. utnämnd till biskop över de luterska församlingarna i Petersburg och president i riksgeneralkonsistoriet därstädes. Ämbetet skapades enkom för hans räkning och blev efter hans död ej återbesatt. De ekonomiska förmåner, han hugnades med, voro sällsynt rikliga; han meddelar själv, att de uppskattats till över 30,000 rubel om året. Om hans verksamhet i Petersburg har man ej några närmare underrättelser. Det uppges emellertid, att han väl fyllt sina uppgifter som själasörjare och organisatör. Särskilt skall han ha vårdat sig om sina landsmän och försökt att hos dem underhålla känslan för fosterlandet. Förgäves arbetade han däremot på att utverka befordringsrätt i Finland åt präster, som tjänstgjorde i Petersburg. Troligt är, att han åtminstone under Alexander I:s tid kunnat uträtta mycket för sitt stift och sitt land. C:s' kyrkopolitiska ståndpunkt röjer en likgiltighet för traditionella förhållanden och en strävan till byråkratisk utveckling och centralisation, som hörde upplysningstiden till (Anthoni).