Frans Gustaf Abraham Dahl

3. Frans Gustaf Abraham Dahl, den föregåendes kusins son, brorson till D. 1, f. 13 febr. 1835 i Stockholm, d. 21 sept. 1927 därstädes. Föräldrar: läraren vid Hillska skolan å Barnängen Sven Abraham Dahl och Karolina Ulrika Mineur. Elev vid Konstakademiens förberedande byggnadsskola 17 okt. 1851 och vid dess högre byggnadsskola 3 okt. 1854—21 mars 1864 samt erhöll vid sin avgång K. medaljen; erhöll av Konstakademien ett reseunderstöd å 2,000 rdr rmt för tre år 9 sept. 1864, vilket förlängdes för två år 13 juni 1867, och företog med detta en studieresa till England, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. E. o. konduktör hos överintendentsämbetet 15 nov. 1859; biträdande arkitekt vid vården av kronans hus i Stockholm 31 mars 1868; Vetenskapsakademiens arkitekt 5 nov. 1875; e. lärare i ornamentik vid tekniska högskolan 1877; ledamot av förvaltningen för huvudstadens norra begravningsplats 27 maj 1878— 31 dec. 1886; v. professor i byggnadskonst vid Konstakademien 24 nov. 1883; intendent hos överintendentsämbetet 19 nov. 1886; ledamot av direktionen över allmänna barnhuset 6 juni 1890—3 dec. 1920 samt av Konstakademiens förvaltningsnämnd 1892—1922; förste intendent hos överintendentsämbetet 31 dec. 1897; ledamot av kyrkogårdsnämnden 1899—1918 och av Klara församlings kyrkoråd 27 nov. 1901—31 dec. 1902; erhöll avsked från förste intendentsbefattningen med uppbärande av lönen jämte ålderstillägg 27 febr. 1903; ledamot av styrelsen för Bockholms—Sättra a.-b. 1909—18 apr. 1917; erhöll avsked från lärarbefattningen vid tekniska högskolan från 10 sept. 1916 och från arkitektbefattningen hos Vetenskapsakademien 10 jan. 1923. AgréFrKA 1868; K. arkitekt; LFrKA 1875; RVO 1878; RS:tOO3kl 1879; RNO 1896; KVO2kl 1903.

Gift 6 nov. 1871 i Göteborg med Alida Matilda Lovisa Amalia Hofgren, f. 5 juni 1851 i Tunhems socken, dotter till fabrikören i Trollhättan Fredrik Willgott Hofgren och Josefina Amalia Spaak.

D:s verksamhet som utövande arkitekt infaller huvudsakligen under 1870- och 80-talen och får sin allmänna prägel av tidens stileklekticism. I sitt första större arbete, vilket för övrigt blev hans och hela decenniets förnämsta bragd inom svensk byggnadskonst, K. bibliotekets nybyggnad i Stockholm (1871—77), visar han emellertid en anmärkningsvärd självständighet i tillämpningen av renässansformerna liksom även en för tiden ovanlig anpassning efter de krav, som betingades av byggnadens ändamål. Arkitekturen ger ett intryck av lugn monumentalitet och solid enkelhet, »en byggnad, som icke har något annat fel än att till sitt yttre vara utförd i puts» (I. G. Clason). Vid utformningen av interiörerna har D. otvivelaktigt tagit starka intryck av de rationalistiska tendenserna i H. Labrouste's berömda biblioteksbyggnader i Paris, särskilt Nationalbiblioteket, som stod under uppförande vid hans besök i den franska huvudstaden. Liksom i dessa byggnader spelar i K. biblioteket järnet och cementbetongen en dominerande roll som byggnadsmaterial, varigenom utrymmena kunnat fördelas på ett ändamålsenligt sätt och skyddet mot eldfara tillgodoses genom byggnadens uppdelning i större brandsäkra sektioner medelst en inre brandbotten och två tvärmurar. D:s praktiska läggning framgår icke minst av hans nästa större byggnadsverk i huvudstaden, Mariahissen (1885), vilken i olikhet med Katarinahissen är infogad i en skärmbyggnad, ett större affärspalats i yppig gotik, liksom av hans arbeten för Frimurarebarnhuset, Sofiahemmet och Nya barnhuset i Stockholm. Även i landsorten blev han anlitad. Där inleddes hans verksamhet med den förtjänstfulla restaureringen av rådhuset i Gävle (1871—74). Bland hans övriga arbeten på skilda platser i landet må nämnas stadshotellet i Sala (1881—82), vilken byggnad på samma gång skulle tjänstgöra som hotell, lokal för spritbolag och bank, vidare bankbyggnader i Mariestad och Vänersborg, posthus i Sundsvall (1891—93), Katrineholm och Nässjö samt ett antal skolhusbyggnader och kyrkor, däribland främst Sofiakyrkan (Västra kyrkan) i Jönköping, uppförd 1884—88 i nygotisk stil.

Redan tidigt hämmades D:s egen konstnärliga gärning i hög grad genom hans många ämbets- och förtroendeuppdrag, vilka så småningom helt togo hans tid i anspråk. I egenskap av intendent hade han hand om arbetsledningen vid en mängd offentliga byggnadsföretag och restaureringar i Stockholm, bl. a. vid den enligt E. Lallerstedts ritningar företagna om- och tillbyggnaden av Konstakademiens hus (1892-—97). Under sin nära fyrtioåriga verksamhet som lärare i ornamentik vid tekniska högskolan gjorde han sig känd som »den plikttrogne, den samvetsgranne, den mycket förstående och fine mannen» (L. I. Wahlman), men något större inflytande på de yngre arkitektgenerationerna torde han icke i denna egenskap ha utövat. D: s akvareller från studieåren i Italien och Spanien ha som gåva överlämnats till Konstakademien.