Fredrik August Dahlgren

1. Fredrik August Dahlgren, f. 20 sept. 1816 i Nordmarks socken, d. 16 febr. 1895 i Djursholm. Föräldrar: förvaltaren vid Tabergs gruvor, bruksägaren Bartold Dahlgren och Anna Karolina Svensson. Elev vid Karlstads h. lärdomsskola ht. 1828 och gymnasium ht. 1831; student i Uppsala 15 dec. 1834; disp. 3 juni 1837 (Commentationes Demosthenicæ sect. I, p. IV; pres. K. V. A. Tham); fil. kand. 30 mars 1839; disp. 13 juni 1839 (Jacob Balde, latinsk skald ur sjuttonde århundradet; pres. P. D. A. Atterbom); fil. magister 15 juni 1839; vistades 1839—41 i Uppsala dels för vetenskaplig speciminering, dels som informator. E. o. kanslist i ecklesiastikdepartementets expedition 9 sept. 1841, i kammarkollegiet 1 okt. 1841 och i kommerskollegiet 30 sept. 1841—1848; e. o. amanuens i riksarkivet 16 dec. 1841; svarade för litteraturavdelningen i Svenska biet; sekreterare i Svenska fornskriftsällskapet från dess stiftande 1843; erhöll årligt arvode för tjänstgöring i riksarkivet enligt K. brev 29 jan. 1847; kopist i ecklesiastikdepartementets expedition 31 maj 1848; tf. förste amanuens i riksarkivet 8 juli 1853; Svenska akademiens amanuens 10 sept. 1854—1871; litteratör vid K. teatern 1 juli 1857—30 juni 1861; kanslist i ecklesiastikdepartementet och protokollssekreterare i K. M:ts kansli 5 jan. 1861; protokollssekreterare i departementet 13 juni 1862; ledamot av kommittén angående K. teatrarnas finansiella förhållanden 7 maj 1869—21 jan. 1870; expeditionssekreterare i K. M:ts kansli 22 dec. 1869 och i. departementet 25 apr. 1871; tf. byråchef från 1 juli 1874 (K. brev 12 juni 1874); ledamot av K. direktionen över Stockholms stads undervisningsverk 1875—80; kansliråd och byråchef 7 juni 1878; erhöll avsked med pension 17 juli 1882. Erhöll Svenska akademiens andra pris 1841; LSkS 1854; LMA 1866 (preses 1877—84); erhöll av Vetenskapsakademien det Letterstedtska priset »för utmärkt översättning av förtjänstfull skrift» 1866 och av Svenska akademien Karl XIV Johans pris »för litterära förtjänster» 1866; kanslist vid KMO 1867; en av de 18 i Sv. akad. 1871; RNO 1871; KNO1kl 1888; fil. jubeldoktor 31 maj 1889.

Gift 4 juli 1847 på Bäck, By socken, med Ulrika Magdalena von Heland, f. 18 apr. 1818 på Kastensbol, Långseruds socken, d. 12 aug. 1900 i Djursholm, dotter till majoren Johan Vilhelm von Heland och Brita Charlotta Geijer.

1821 inköpte D:s far Ransäters bruk, och här växte D. upp i kretsen av en stor syskonskara. Med värmländsk gästfrihet stod hemmet öppet för en rad grannfamiljer, och D. har tagit varaktiga intryck av de kulturmöjligheter, detta herrgårdsliv skänkte. Samman med Uno Troili och ett par ungdomsväninnor, av vilka den ena, E. G. Geijers systerdotter Ulrika Magdalena von Heland, sedan blev D:s hustru, uppförde han tidigt teaterstycken och anordnade musikaftnar. I Troilis teckningar av gårdens original möter man samma humoristiska blick, varmed D. betraktade sin blivande artistiska motivkrets. Då de båda vännerna kommit till Uppsala, upprätthölls förbindelsen med ungdoms väninnorna genom flitig brevskrivning, och dessa brev skänka oss en pålitlig bild av D:s ungdomsutveckling. Under P. D. A. Atterboms ledning förvärvade han en solid litterär bildning och skrev själv Childe-Haroldsdikter av en patetisk halvsann karaktär. Från Geijer fick han kanske impulser i en mera realistisk, hembygdsbetonad riktning. Liknande intressen mötte han hos studentkamraten Gunnar Hyltén-Cavallius, vilken räknat sig »till heders», att hjälten i Annas bekanta romans i »Wermlänningarne» bär namnet Gunnar. Senare ha de följts åt ett gott stycke av livet. När Svenska fornskriftsällskapet 1843 stiftades på föranledande av George Stephens och Hyltén-Cavallius, blev D. dess sekreterare, och när Hyltén-Cavallius 1856 blivit chef vid K. teatern, gjorde han D, som även förut varit nära förbunden med denna scen, till dess litteratör.

Under de första studieåren synes D. ha tänkt sig att efter avlagd magisterexamen ägna sig åt den prästerliga banan. Hans håg stod dock knappast åt detta håll, och snart började en akademisk lärareplats hägra för honom som det mest åtråvärda målet. Han speciminerade också för docentur under Atterbom, men då inga befordringsmöjligheter erbjödo sig vid universitetet och han 1841 förlovat sig, måste han söka sin lycka inom ämbetsverken i Stockholm. På vanligt sätt skrev han in sig på olika håll, bl. a. i riksarkivet, där arbetet väl harmonierade med hans vetenskapliga intressen. Inom kort räknades han bland institutionens mest uppskattade tjänstemän. Samtidigt förstod han att göra sin växande förtrogenhet med vårt historiska källmaterial fruktbärande genom ett energiskt utgivningsarbete i riksarkivets och de lärda samfundens tjänst. Såväl i Svenska fornskriftsällskapet som i Kungl. samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia hörde han till de mest verksamma ledamöterna. Tyvärr blev det dock icke D. förunnat att fortsätta denna så framgångsrikt begynta verksamhet. Befordringsförhållandena gjorde, att han 1861 övergick till ecklesiastikdepartementet, där han ganska hastigt avancerade, slutligen till kansliråd och byråchef. De fattigvårdsmål och medicinal-ärenden, som han huvudsakligen hade att handlägga, kunna ej gärna ha fångat hans intresse i samma grad som de historiska handlingarna gjort. Men han lät aldrig förmärka något därom utan ägnade samma minutiösa omsorg åt sina mål som åt allt annat, vad han företog sig; ett särskilt erkännande vann hans skicklighet i ämbetsstilens behandling.

Med självförglömmande samvetsgrannhet offrade D. framför allt tid och krafter åt opersonlig litterär verksamhet. Han har mest varit verksam som utgivare, översättare, bibliograf och lexikograf; liksom de vetenskapliga samfunden tillgodogjorde sig Svenska akademien och K. teatern i stor utsträckning hans plikttrogna arbetsnit. D:s levande teaterintresse sökte sig bl. a. uttryck i en rad tolkningar av utländska scenstycken. Sålunda är det i hans bearbetning Calderon's »Lifvet en dröm» vunnit burskap på svensk scen. Nyligen har det påvisats, att hans översättning av »Romeo och Julia» betytt rätt mycket för K. A. Hagbergs senare tolkning. En verklig källskrift för svensk teaterhistoria är D:s »Anteckningar om Stockholms theatrar». Som utgivare har D. varit flitigt verksam både i fråga om historiska urkunder och litterära verk. Påfallande är härvid hans intresse för äldre svensk litteratur, medeltidens, reformationstidens och stormaktstidens. Hans storartade beläsenhet inom den äldre nysvenskan kom honom till godo för hans »Glossarium öfver föråldrade ord», hans huvudarbete under pensionsåldern. Denna nästan oumbärliga handbok vittnar »ej mindre om sin författares trägna flit än om hans omfattande insikter, kloka försiktighet och sunda omdöme i filologiska ting». Verket utkom posthumt åren 1914—16. Själv synes D. ej haft några planer på dess offentliggörande utan betraktat det endast som ett förarbete till Svenska akademiens ordbok. Den språkliga sidan av akademiens verksamhet har han också befordrat genom Svenska akademiens ordlista, vars äldre upplagor han redigerat.

D:s skönlitterära författarskap inskränker sig väsentligen till »Wermlänningarne» och hans »Viser på varmlanske tongmåle». Det »sorglustiga sångspelet», som skrevs och antogs 1845, har ju i trots av estetiska smakdomares invändningar behållit sin popularitet och ges alltjämt som traditionellt julprogram på operan i Stockholm. Jämför man det med dess närmaste föregångare i genren, K. V. Böttigers »En majdag i Värend», har det ungefär samma overkliga pastorala karaktär, men där är en skillnad. D. har tagit intryck av Shakespeare, och detta går djupare än till den alltför påtagliga Ofeliaimitationen i skildringen av hjältinnans vansinne. Från »Romeo och Julia», som han översatt omedelbart innan han skrev stycket, har han hämtat uppslaget att låta de båda älskande tillhöra släkter, som inbördes bekämpa varandra. Detta tacksamma dramatiska motiv sätter liv i handlingen och låter oss glömma det konventionella hos huvudfigurerna för de lustiga eller rörande bipersonerna.

Fastän D:s visor på värmlandsdialekt näppeligen vunnit samma bevågenhet hos publiken, är det där man träffar den verklige skalden. Detta beror väsentligen på tre omständigheter: som de flesta svenskar passar D. bäst för det lilla formatet, han är här nyskapare i sin genre, och han skriver på sin dialekt och blir därigenom oberoende av det konventionella skaldespråket. Som man finner av de äldsta visorna, har den sista omständigheten varit utslagsgivande. Sommaren 1840 gjorde D. som ung informator »furore på Dal» med ett sånghäfte folkviseimitationer av egen tillverkning, varav ett par senare fått plats i »Wermlänningarne». Annas på riksspråket avfattade visa »Och jungfrun hon gångar åt blomsteräng» verkar numera snarast fadd, och man kan icke ana, att samme författare under tiden närmast före 1840 skrivit »Jänta å ja». Dialekten, Ransätersminnena och den smittande polsketakten ha här lyckligt samverkat, och redan samtiden har mottagit dikten som en namnlös men oförglömmelig folkvisa. I andra av de äldsta visorna, t. ex. »Hârr-khärsboen», framträder herrgårdspojkens blick på det bondska måhända på ett något utmanande sätt, en sak som redan samtiden hade öga för. I andra fall kan D., när han imiterar allmogens uttryckssätt, nå långt såsom i »Brännvins-fördärfve», en dikt som även genom sitt motivval äger särskilt intresse. Så småningom växa D:s gestalter till större omfång och djup, men de äga gärna ett drag av beskedlighet, som nog verkar äkta rörande men icke i samma grad kan väcka vår aktning och beundran. Som ett mästerverk kvarstår »Rotgôbben å rotkärnga», i vilken skalden låter de årbräckta stackarna stulta omkring i samma Jössehäradspolska, som varit deras ungdoms fröjd och triumf. Läser man jämsides D:s senare diktade »Farväll», där han själv sitter med »fôttra tonge som slägger» och tänker på, hur han i ungdomen »slängd' bena i tak å kring vägger», förstår man, att han kunnat uppfatta rothjonens öde inifrån. Samma levande medkänsla bryter med åren allt starkare fram, t. ex. i »Rotlanken», där D. som ofta annars bygger på direkta barndomsminnen. Formellt äger D:s visdiktning stora förtjänster i sitt kräsna och färgrika språk, sina dristiga rim och sin melodifasthet, och det är därför naturligt, att han verkat smittande på andra skalder. Särskilt har han fått betydelse för dem; som efter honom upptogo allmogedikten. August Bondeson var D:s uppenbare lärjunge, när han i sina »Visor på Ätradalens bygdemål» 1878 först lyckades träffa den folkliga tonen, och »Värmländska låtars diktare har både på vers och prosa generöst uttryckt den förpliktelse, han känt sig stå i till D.

Under sitt arbetsfyllda liv unnade sig D. knappt annan rekreation än att han alltid tillbragte sommaren på ett lantställe i Stockholms närhet. Även på landet anslogos förmiddagarna åt skrivarbete, men ofta ägnade han några eftermiddagstimmar åt sitt favoritnöje att meta. Någon gång hände det, att han i stället för fisk hemförde en ny värmlandsvisa, som han lagat ihop i sin båt. Det allvarliga kanslirådet var en ganska respektingivande herre, och det var väl ej alla, som med Viktor Rydberg fingo erfara, att han under sina buskiga ögonbryn kastade vänliga blickar. När denne på grund av den bekanta ordenshistorien kommit på kant med sina flesta akademikamrater, tillskrev honom D. ett brev, som börjar: »Min käre hjärtans hjärtinnerlige broder». Denna okonstlade värmländska utgjutelse gjorde Rydberg gott, och till svar skrev han: »Under de stunder vi fått vara tillsammans, har jag genomskådat ditt inres hela allvar, godhet, humor och vemod och känner dig bättre än jag känner många, med vilka jag varit i daglig beröring.» Detta samtidsintryck av människan stämmer väl med den bild, eftervärlden får av skalden.