Jon Ulrik Ekmarck

3. Jon Ulrik Ekmarck, de två föregåendes broder, f. 16 april 1794 i Strängnäs, d. vid midnatt mellan 5 och 6 dec. 1830 i Uppsala. Elev vid trivialskolan i Strängnäs mars 1806 och i gymnasiet där 15 okt. 1807; student vid Uppsala univ. 31 okt. 1814; teol. ex. där 17 maj 1815; disp. pro exercitio 13 dec. s. å.; ekonomie ex. 19 maj 1824; fil. kandidat 29 maj s. å.; disp. pro gradu 11 juni s. å.; fil. magister 12 juni s. å.; en bland stiftarna av Uppsala lyceum dec. 1826, undervisade där från 1 sept. 1827; speciminerade för docentur 12 juni 1827; docent i historia vid Uppsala univ. juli s. å.; förordnad att föreläsa i allmän historia vid universitetet vt. 1829. – Ogift.

Jon E. är en av de framträdande yngre medlemmarna av den Geijer–Atterbom–Silfverstolpeska kretsen i Uppsala. Tidigt föräldralös uppfostrades han hos olika släktingar i Strängnäs, Uppsala och på herrgårdar, bl. a. Väsby i Torshälla sn, tillhörig hans morbror k. sekter A. C. Nybohm. Sedan E. 1814 börjat sin akademiska bana, förde hans rika och mångsidiga begåvning honom snart fram till en uppmärksammad plats. Det var främst historia, skönlitteratur – särskilt den tyska romantiken och framför allt Jean Paul – samt musik, som voro hans intressen. När han läste utländsk litteratur, översatte han den också gärna för att bättre tränga in i ämnet. Av betydelse både för E:s utveckling och inflytande blev, att han antog informatorsplatser i betydande familjer. Sålunda var han hos prosten och politikern greve F. B. v. Schwerin i Sala 1817 och 1819 (på denna plats förväxlad i litteraturen med kusinen L. C. E., se släktart.), hos frih. E. De Geer på Frötuna samt hos brukspatron O. Hedengren på Risberga i Närke. E: s till Sala medhavda samling av tyska klassiker och romantiker har studerats även av Schwerin och inverkat på denne. I fråga om musiken åtnjöt Jon E. undervisning i pianospelning dels av en kusin, sedermera auditören Carl Petter Ekmarck i Uppsala, dels av direktör Gernandt i Strängnäs samt utbildade sig även på egen hand. Hösten 1824 lärde E. också att spela orgel och antecknar jan. 1826, att han ofta spelade psalmer under gudstjänsterna i Uppsala. Han medverkade gärna i kammarmusik där på 1820-talet. Redan såsom historiestuderande och lärjunge till Geijer blev E. från våren 1818 enständig gäst i dennesfamilj, deltog i hans musikaftnar,tillhörde från oktober 1822 även Malla Montgomery-Silfverstolpes litterärt-musikaliska krets samt blev Adolf Fredrik Lindblads förtrogne vän. E. framträdde också som solosångare och hade en god, sonor basröst samt var medlem av den blandade kören »Sångsällskapet» 1825–26. Han intresserade sig särskilt för de klassiska kompositörerna, främst Beethoven, ävensom Bach, Handel, Haydn och Mozart. Som historiker ägnade sig E. bl. a. åt att översätta Heerens bekanta handbok, som utkom på svenska 1819, och hans historiska skrifter (1826). Av musikaliska alster medhann han under sin livstid blott att utge »Fantasier öfwer musiken» (1821), huvudsakligen översättningar från Wackenroder. När brodern C. E. Ekmarck postumt utgav E:s »Smärre skrifter uti åtskilliga ämnen» 1837, omtrycktes denna översättning vid sidan av andra sådana musikstudier av Jean Paul och E. T. A. Hoffmann, jämte en E:s originaluppsats om »Tyrolersången». Utdrag ur E:s brev till fru Christina af Geijerstam 1821–26 i samma publikation äro värdefulla källor till historien om Uppsala musikliv. Sedan E. blivit Geijers docent i historia 1827, började han vårterminen 1829 sina föreläsningar över Gregorius VII:s tidevarv.

E. intresserade sig även för skolfrågor, delvis i rousseauansk anda, och hans pedagogiska idéer ha påverkat T. Rudenschöld. Tillsammans med C. Ramström, G. W. Gumælius, A. Törneros och I. S. Widebeck stiftade E. i december 1826 en undervisningsanstalt, Lyceum, i Uppsala, där han också själv blev lärare i historia och geografi, från höstterminen 1830 även i latin. Tyvärr bröts hans lovande bana av sjukdom och död – han var vid sin bortgång blott 36 år. Tillsammans med andra yngre akademiker som Jacob Faxe och Sven Hylander i Lund hör E. till den svenska universitetshistoriens tidigt bortryckta, tappra och ljusa ynglingagestalter.

Outplånliga personliga intryck satte E. i sin närmaste vänkrets, avspeglade i Törneros' skrifter och i Malla Silfverstolpes uppteckningar. Jon E. hade för egen del en viss »sölighet» i sin natur, märkbar bl. a. då han skulle ta examina eller avlägga prov; han var, säger Törneros, »mer medmänniska än människa» och samtidigt »den mänskligaste människa». Törneros kallar honom tillika »guldgosse i alla hus, där han varit i tio minuter,... jämviktens ideal i alla avseenden, skiljedomare mellan gammal och ung, mellan de äldsta professorer och de yngsta studenter». Överstinnan Malla talar om E:s »kloka, milda, djupt tänkande» samtal, hans undergivna förnöjsamhet, grundad på en fast religiös känsla. Hans utseende var ej vackert, men hans umgänge »högst trevligt». Också rådde vid E: s bortgång allmän förstämning, och Atterbom skrev en lång sorgedikt, som trycktes (1831). Brodern, boktryckaren C. E. Ekmarck, utgav en E:s självbiografi i form av utförliga utdrag ur hans brev, en intressant och levande tidsbild i biografisk form.