Torsten Rudenschöld

4 Rudenschöld, Torsten, brorson till R 3, f 30 mars 1798 i Edsberg, Ör, d 27 maj 1859 i Uppsala, Domk. Föräldrar: överstelöjtnanten o kammarherren greve Thure Gabriel R o Christina Hedengren. Inskr vid UU 12 febr 13, sergeant vid Skaraborgs reg 1 juli 16, andre adjutant där 17 dec 16, avsked med kaptens n h o v 11 maj 24, lantbrukare på Kroppfjäll, Hova, Skar, 24–30, deltog i riksdagarna 28–30 o 56–58 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk), förvaltare vid Stjärnsfors bruk, N Råda, Värml, 30–33, lär, informator o lantbrukare på Läckö Djurgården, Otterstad, Skar, 34–45, folkskollär på Läckö slott o i Otterstads förs 46–52 (erhöll stad stöd för verksamheten i Otterstad 18 maj 49), statl "riksskolinspektör" 53 (erhöll statl medel för insatser i andra förs:ar i landet 8 juli 53)–58.

G 20 maj 1824 i Amnehärad, Skar, m sin kusin Christina Charlotta af Geijerstam, f 2 april 1806 i Bjurtjärn, Ör, d 4 sept 1855 i Gbg (enl db för Otterstad), dtr till hovjunkaren Johan Henrik af G (bd 17, s 30) o Brita Maria Hedengren.

R växte upp på herrgården Gudhammar i norra Västergötland, dit familjen flyttade 1805, och senare på Kroppfjäll. Efter informatorsledda hemmastudier ägnade sig R åt juridiska studier vid UU, dock utan att avlägga examen; han antogs som sergeant vid Skaraborgs regemente och tjänstgjorde som adjutant åt en bataljonschef.

I samband med sitt giftermål lämnade R sin tjänst, i realiteten en deltidssyssla, och etablerade sig som jordbrukare på Kropp-fjäll. De planer på att ansluta sig till C J L Almquists (bd 1) m fl nybyggarkoloni i västra Värmland som R kan ha haft inskränkte sig till en bröllopsresa dit; erfarenheterna från det idealistiska "gröna-vågen-experimentet" fick dock betydelse; de kan spåras i ett senare framfört förslag om s k förenklingskolonier.

Efter att ha ärvt en mindre andel i Uddeholmsverken i Värmland antog R erbjudandet att bli förvaltare vid Stjärnsfors järnbruk i Klarälvsdalen. Med sin bakgrund i välbeställd herrgårdsmiljö fick R på ett chockartat sätt möta en ny verklighet, människor i daglig kamp för en eländig överlevnad. Han sökte underlätta de anställdas livsvillkor, bl a genom högre löner och lägre dagsverkskrav, vilket ledde till revisionsanmärkningar. I en lång promemoria sökte R rättfärdiga sitt handlande, delvis med allmänt humanitära skäl. På en bolagsstämma 1833 presenterade han ett genomtänkt socialt program, vilket har karakteriserats som "ett för tiden märkligt, av djup idealitet genomandat program" (Andersson, s 117). Kontroversen med bolagsledningen ledde dock till att R s å lämnade sin befattning.

I denna prekära situation erbjöds R av sin äldre bror Carl att få disponera en av Läckö slotts utgårdar, Djurgården, och att svara för undervisningen av ett par av familjens söner. Han upprättade en liten privatskola som dock blev kortvarig. Ett nytt försök som storjordbrukare misslyckades och omkr 1840 var R fullständigt utblottad och beredd att "spränga" familjen genom att "utsätta barnen på nådebröd", låta hustrun ta hushållerskeplats och själv försörja sig som informator. Den ekonomiska och personliga krisen fick viktiga konsekvenser för R:s fortsatta liv och verksamhet: dels i de kritiska reflexioner över vissa samhällsförhållanden som utmynnade i betraktelsen Tankar om ståndscirkulation (1845), dels i de insatser på skolans område som kom att bli hans stora livsuppgift.

Den konkreta bakgrunden till skriften om ståndscirkulationen var R:s kritik av de planer på att inrätta en hypoteksförening som fanns inom Skaraborgs läns hushållningssällskap. R menade att ökade möjligheter till lån skulle locka till överflöd och lyx och därmed en olycklig skuldsättning. Kritiken väckte gensvar och han uppmanades att utveckla sina tankar i en bok. Resultatet blev en civilisationskritisk betraktelse, en social och moralisk utopi. De bärande inslagen bestod i frän kritik av den livsstil som den ständigt växande "herreklassen" utvecklade och förslag till åtgärder för att åstadkomma en enklare och sundare livsföring, mera av social rörlighet och reformer på skolans område. R var angelägen om att betona att ståndscirkulation var något annat än ståndsnivellering, som han betraktade som "idel oförnuft", som ett "naturvidrigt utjämnande av de höjder och dalar som Skaparen anlagt". För att illustrera sin tankegång hänvisade han till människokroppens organ med deras olika funktioner och den uppgift blodet har, att oavbrutet cirkulera genom kroppens alla delar.

När det gällde samhället i stort ansåg R att det där inte fanns någon cirkulationsrörelse, endast en strävan "uppåt huvudet". Utvecklingen hade lett till att en rad statliga överloppsämbeten inrättats och att "herreståndet" därmed blivit överbefolkat. Och även om inte alla samhällets "drönare" låg staten till last utgjorde de dåliga föredömen genom sitt lättjefulla och njutningslystna liv och sina inbilska anspråk på "högsta ära och vördnad".

Roten till det onda fanns enligt R i en felaktig och missriktad uppfostran av de unga som innebar att barn utan anlag för studier tvingades in i en fåfäng tävlan om ledande platser i samhället. I en 1846 publicerad skrift om "ståndscirkulationens verkställighet" förklarade R att lösningen på problemen inte var att söka i statliga dekret utan i en "djupgående samhällsrörelse" bland de enskilda människorna, den fria "föreningsandan". Han föreslog att hushållningssällskapen skulle omvandlas till "allmänna länsföreningar" med uppgift att bl a främja ståndscirkulationen. Arbetet skulle främst inriktas mot tre program: flärdfrihet, skuldfrihet och uppfostran. Inom särskilda flärdfrihetsföreningar skulle man verka för att begränsa "konsumtionsleken" och motverka all onödig lyx. För att befria många olyckliga från en "syndaflod av skuldsättning" borde det inrättas särskilda "skuldmäklarkontor" inom de lokala kretsavdelningarna. De utopiska inslagen i R:s program är uppenbara. Även om R kan ha påverkats av den samtida debatten om adelns ställning tycks dock bakgrunden främst vara att söka i hans egen livssituation, "min bittra erfarenhet av livet".

Det centrala i R:s socialpolitiska program var skolfrågan. Denna behandlades visserligen i R:s skrifter men hans främsta insats på skolans område skedde i andra former. Det märkliga är att lika blåögt visionär som han var i sin utopiska civilisationskritik lika klarsynt, realistisk och praktisk var han i arbetet för folkskolans utveckling.

Efter ett nytt försök med egen privatskola i mitten av 1840-talet ägnade R sin tid helt åt den folkskola som enligt 1842 års folkskolestadga skulle byggas upp i landet. Som den vän av en allmän folkskola han var fann han framför allt två allvarliga brister i den tillämpade modellen. Den ena bestod i de svårigheter många av de minsta barnen på landsbygden hade att komma till skolan; avstånden till socknens "centralskola" var för stora. Den andra bristen bestod i den i många skolor tillämpade s k lancaster- eller växelundervisningsmetoden med en enda lärare ansvarig för en klass med ofta långt över hundra barn i olika åldrar. Denna metod bekämpade R energiskt i sina pedagogiska skrifter. När det gällde lärdomsskolan föreslog R att kroppsarbete skulle föras in på skolschemat för att bl a förhindra det förvekligande som skolstudierna ledde till; de elever som inte var lämpliga för fortsatta studier hade stora svårigheter att finna sin utkomst.

R:s engagemang för folkskolan inleddes med att han anordnade en skola för Läckö-godsets torparbarn; som skollokal användes den provisoriskt inredda Kungssalen i slottet. Därefter följde försök med en kommunal folkskola i Otterstads församling organiserad efter en plan med små s k roteskolor för de mindre barnen -dock med både "underläsare" och "överläsare" – och en "centralskola" för de duktigaste eleverna, s k eliter. Genom att R erhöll ett treårigt statligt anslag fick denna försöksverksamhet något av officiell karaktär och väckte viss uppmärksamhet. Intresset för R:s skolförsök betingades till stor del av svårigheterna att ute i landet förverkliga den nya folkskolestadgan. Detta förklarar också varför R i början av 1850-talet beviljades statliga medel för att resa runt i landet och biträda vid organiserandet av folkskolan; han kom därvid att fungera som något slags riksskolinspektör. R:s främsta bidrag bestod i att han både teoretiskt och praktiskt drev fram en utveckling mot etablerandet av en småskola med innanläsning som huvuduppgift under ledning av en särskild småskollärare, en utveckling som befästes genom ett riksdagsbeslut 1858.

R var den klart ledande gestalten i sv skolpolitik på 1850-talet. Detta betingades av att han verkade i olika roller och på skilda arenor: som ledare av ett flerårigt riksbekant skolförsök, som debattör i tidningar och tidskrifter, som kringresande "riksskolinspektör", som "organisationskonsult" inbjuden av skolstyrelser och församlingar, som författare till flera skrifter om skolan, varav en på statens bekostnad spreds i 2 500 exemplar till landets skolstyrelser, samt som ledamot av 1856–58 års riksdag, där han spelade en ledande roll i skolfrågan.

Även om R inte var helt oomstridd gick utvecklingen hans väg både ifråga om införandet av en småskola och avvecklingen av växelundervisningen. Han fick också uppleva bevis på erkänsla och uppskattning. Han erhöll 1858 statlig livstidspension med hänvisning till bl a hans "utmärkta förtjänster om svenska folkskoleväsendet", något som också innebar befrielse från de ekonomiska bekymmer som under långa perioder plågat honom. Ett annat bevis på uppskattning gavs i samband med en uppvaktning av Uppsala studentkår s å.