Fredrik August Ekström

Fredrik August Ekström, f. 5 jan. 1819 i Stockholm (Kungsh.), d. 24 maj 1901 i Öregrund. Föräldrar: boktryckerifaktorn Lars Fredrik Ekström och Maria Christina Sjöström. Skolgång vid Klara skola i Stockholm; anställning i handel, vid orgelfabrik och vid posten; examen vid Växelundervisningssällskapets skola i Stockholm 1841; underlärare i Normalskolan s. å.; lärare vid flickskola i Stockholm; studier vid Akademien för de fria konsterna och Musikaliska akademien; organistex. 1842; extra lärare i Katarina katedralskola s. å.; lärare vid Bergstedtska skolan i Floda (Kopp.) s. å.; lärare och gruvpredikant i Dalkarlsbergs gruvskola 1844; kompletterande studier vid Stockholms folkskoleseminarium 1846; folkskollärare, klockare och organist i Gunnilbo (Vm.) 1847–81; redaktör för Föreningen, tidskrift för folkskolans och kyrkomusikens vänner 1857–65; poststationsföreståndare i Stjärnvik 19 aug. 1861, postmästare där 14 dec. 1863; statsunderstödd studieresa till Tyskland, Danmark och Norge 1862; led. av kommittén för utarbetande av fullständigt tjänstgöringsreglemente för postanstalterna och vid dem anställd personal 1873; postmästare i Öregrund 5 sept. 1881. Västmanlands hushållningssällskaps stora guldmedalj 1856; Iqml 5:e storl. 1862.

G. 1) 7 nov. 1847 i Gräve sn (Ör.) m. Christina Gustafva Roth, f. 3 mars 1817 i Linde, d. 17 maj 1852 i Gunnilbo, dotter av bergsfogden David Ulric Roth och Maria Ferner; 2) 23 juni 1853 i Hackvad (Ör.) m. Hilda Amanda Aurora Fegraeus, f. 14 april 1827 i Karlskoga, d. 4 aug. 1896 i Öregrund, dotter av bergsfogden Johan Erik Fegræus och Carolina Wallmo.

E. tillhörde folkskolans första läraruppsättning, som skapade den tradition, på vilken senare generationer skulle bygga. Den gick till verket med stor målmedvetenhet, och E. blev en av deras ledare. Han gick några år i Klara skola i Stockholm och innehade därefter skiftande anställningar, i handel, vid orgelfabrik och vid posten. År 1841 avlade han examen vid Växelundervisningssällskapets skola i Stockholm och erhöll behörighet att undervisa i högre folkskola. Efter att en kort tid ha innehaft förordnande som lärare vid stadens flickskola och efter studier vid konstakademien och Musikaliska akademien blev han 1842 lärare i Floda och några år därefter lärare och gruvpredikant vid Dalkarlsberg. Han kompletterade 1846 sina betyg efter folkskolestadgans krav vid Stockholms folkskoleseminarium och var sedan 1847–81 folkskollärare i Stjärnviks skola samt klockare och organist i Gunnilbo i Västmanland. Vid sidan av sin lärartjänst skötte han från 1861 poststationen i Stjärnvik, efter 1863 som postmästare.

E. nedlade ett högt skattat och banbrytande arbete på folkskollärarkårens konsolidering och för dess ekonomiska och rättsliga ställning. Han blev den drivande kraften bakom en mängd möten, anordnade både för stiftets och hela rikets lärare. Vid dessa förde han fram frågan om folkskolornas inspektion, om en lärarkårens representant i skolstyrelserna (sedermera skolråden), om pensionsfrågan m. m. Vid första svenska allmänna folkskollärarmötet juni 1860 i Arboga, vilket hölls på E:s initiativ, var han sekreterare, ett uppdrag som återkom vid senare möten. Ännu när Sveriges allmänna folkskollärarförening bildades 1880 var E. en av förgrundsfigurerna. Yngre krafter trädde dock till, och då E. 1881 flyttade till Öregrund och som postmästare där helt övergick i postverkets tjänst, lämnade han allt arbete för skolan.

Mest känd torde E. ha blivit för sin kamp mot Torsten Rudenschöld. Folkskolan hade vid seklets mitt många belackare, som ansågo den både för dyr och för ofullkomlig. Rudenschöld tillhörde icke den kategorien, men på grund av hans skolprogram, som han både målmedvetet och framgångsrikt arbetade för, ansågo många folkskollärare, att han var folkskolans främste fiende. Rudenschöld ansåg, att alla barn skulle få den utbildning deras begåvning pekade hän emot, oberoende av föräldrarnas ekonomiska eller sociala ställning. Det stora flertalet skulle givetvis bli arbetare, och dessa skulle utbildas i tvåårig småskola utan examinerade lärare. Det räckte här med ungdomar, som icke valt levnadsbana och som ej heller skulle ha lärargärningen som livskall. Rudenschöld var även en avgjord motståndare till växelundervisningsmetoden. Folkskollärarkåren reagerade kraftigt mot detta program. De kände hela sin ställning och 1842 års folkskolestadga hotad. Flertalet barn skulle då icke komma i åtnjutande av den längre skolgång stadgan förutsatte, och därmed skulle utvecklingen vridas ett långt steg tillbaka. E. blev oppositionens ledare i kampen mot Rudenschöld.

För att nå en större allmänhet startade E. »Föreningen, tidskrift för folkskolans och kyrkomusikens vänner», som utkom med två nummer i månaden 1857–65. Det första året ägnades mest åt en polemik mellan E. och Rudenschöld. E. stod ej ensam, ty han lyckades få många av rikets främsta kulturpersonligheter på sin sida. Tonen mot Rudenschöld i »Föreningen» var rätt hänsynslös, framför allt i insändare, för vilka E. lämnade fritt utrymme. Rudenschöld föreslog dock ett personligt sammanträffande med E., vilket också kom till stånd sommaren 1858. Tvisten bilades, och E. och Rudenschöld skildes som vänner. Förhandlingarnas resultat, som delvis var en kompromiss men dock i stort följde E:s linje, publicerades i »Föreningen» oktober 1858. E. kände sig som den segrande.

Tidskriften förlorade icke sin aktualitet efter stridens biläggande, men diskussionen blev mindre bitter. E. sökte göra sitt organ till ett föreningsband mellan lärarna och befordra en med förnuft använd växelundervisningsmetod. År 1863 publicerade han där veckoschemat för sin skola i Stjärnvik, vilken fick tjäna som mönster. Trots att E. från 1859 erhöll en årlig gratifikation på 150 rdr av statsmedel, måste han 1865 nedlägga tidskriften, förutom av ekonomiska skäl även på grund av nedsatt syn.

Genom att på skolschemat ge ökat utrymme åt övningsämnena, slöjd, sång och trädgårdsskötsel, sökte E. mildra riskerna för det alltför mekaniska i lankastermetoden. Det var framför allt trädgårdsskötseln, som låg honom särskilt varmt om hjärtat. Han förvandlade Stjärnviksskolans kala omgivningar till en förnämlig park- och trädgårdsanläggning. E. står vid sidan av Olof Eneroth som skolträdgårdens störste främjare. Då lämplig litteratur i ämnet saknades, utarbetade E. sin »Trädgårdsbok för folkskolan, folkskollärare och allmoge» (1855), som i flera årtionden användes i folkskoleundervisningen, och för vilken han erhöll Västmanlands hushållningssällskaps stora guldmedalj 1856. E. anlitades också som expert vid parkanläggningar på många håll i Bergslagen. Under sin med statsunderstöd 1862 företagna resa till Tyskland, Danmark och Norge studerade han främst trädgårdsskötsel.

E. var en utpräglad viljemänniska med strävt sätt och utseende. Han hade dock också en vek sida, var poet och musiker. Under pseudonymen »Hämplingen på Stjernvik» utgav han små enkla och konstlösa sånger. Musiken till en av dem brukas som melodi till psalmen »Jesus för världen givit sitt liv».