Sophie Elkan (f. Salomon)

Elkan, Sophie, f. Salomon, f. 3 jan. 1853 i Göteborg, d. 5 april 1921 där. Föräldrar: handlanden Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Författarinna.

G. 19 maj 1872 i Göteborg (Mosaiska) m. sin kusin musikhandlanden Nathan Elkan, f. 7 sept. 1834 i Stockholm (Mosaiska), d. 26 dec. 1879 i Nizza.

Sophie Salomon växte upp i ett burget köpmanshem vid Östra Hamngatan i Göteborg, dit fadern, som var född i Stockholm, torde ha flyttat vid några och fyrtio års ålder. Hans far, Benjamin S. (t 1821), var född i Goldberg, hans mor, Sophia Nissen, i Stralsund. Av Sophies föräldrar var säkerligen den livliga och intelligenta modern den mest framstående. Dennas släkt, (jfr bd 1, s. 15) hade med hennes far, Aron Abrahamson (d. 1832), år 1812 från Tyskland inflyttat till Sverige. Aron slog sig ned i Karlskrona, där han verkade som skeppsredare; hans hustru hette Fredrika Schlesinger (f. 1789, d. 1848). Selma Lagerlöfs bekanta novell »Morbror Ruben» rör denna familj.

Sophie E. har i novellerna »Också en debut» och »I sagolandet» (Från östan och västan) givit ett par utmärkta porträtt av sig själv som barn: en temperamentsfull, varmhjärtad, ärekär och starkt nervöst betonad liten flicka med en tidigt utvecklad känsla för det svenska fosterlandet. I en av de två små skisser, vilka äro det enda som blev fullt färdigt av den biografi över henne som Selma Lagerlöf började arbeta med under sitt sista levnadsår, skildras den lillas djupa sorg över att ej ha samma rätt som andra barn att kalla Sverige sitt land. Fosterlandskänslan fördjupades med åren, på samma gång som hon med stolthet tänkte på sitt ursprung (i »Arons stam»). Tre barndomssomrar, tillbragta med familjen på Klampenborg, grundlade en livslång kärlek till Danmark, dit hon alltid med glädje återvände.

Sophie besökte fru Bruenechs lilla privatskola vid Västra Hamngatan, där hon tycks ha varit en stor favorit hos kamraterna, inte minst på grund av sin förmåga att utantill läsa vers, »helst Tegnér», men där lärarinnorna torde ha haft mycket liten förståelse för det exalterade och ganska oberäkneliga barnet. »Vetgiriga barn kallades på min tid frågvisa och näsvisa och fingo i skolan noll, som var liktydigt med mycket dåligt, till terminsbetyg. Det fick jag» (Också en debut). I novellen »Två fågelungar» (Skiftande stämningar) ger hon en måhända något överdriven skildring av sina svårigheter i skolan. Vetgirigheten utvecklade sig till ett aldrig upphörande, levande bildningsintresse. Hon älskade poesi och började tidigt att skriva vers.

Nitton år gammal gifte sig Sophie Salomon med den nitton år äldre kusinen Nathan Elkan, som innehade den bekanta musikbokhandeln Elkan & Schildknecht i Stockholm. De levde i ett sjuårigt lyckligt äktenskap. I novellen »Mol allena» (Från östan och västan) ger hon en intagande skildring av sin gamle svärfar, en vördnadsvärd patriarkgestalt. År 1877 föddes det länge efterlängtade barnet, en liten dotter, som fick namnet Kerstin. Inte långt därefter började makarna sina färder i Södern, där mannen sökte bot för sina angripna lungor. De tyckas ha vistats korta perioder på flera olika platser, då man överallt var rädd för den bröstsjuke. Vid jultiden 1879 dog Nathan E. i Nizza, dagen därefter den lilla flickan. Svågern Isak E. reste ned för att hämta den unga änkan och de båda kistorna, som jordades på Mosaiska begravningsplatsen i Göteborg. Nyårsdagen 1880 miste Sophie även sin far, Alexander Salomon.

Sophie E. fann för ett par år en tillflyktsort hos modern i Göteborg, som hjälpte henne att etablera sig i eget hem vid Kungsportsavenyen. Endast mycket långsamt förmådde hon resa sig ur den förkrossande sorgen och börja ett nytt liv. I sin granne, majoren Ernst Atterboms (skaldens son) barnrika familj fann hon goda hjälpare, särskilt i den varmhjärtade fru Atterbom, som livligt intresserade sig för henne. Novellen »Ensam!» (Dur och moll) ger ett vackert uttryck för hennes önskan att komma ut ur smärtans egoistiska isolering.

Hennes starka livskänsla och den »arga vilja», som hon ofta talade om, gjorde det möjligt för henne att bygga upp en ny tillvaro på det förgångnas ruiner. Början av hennes bokliga verksamhet utgjordes av översättningar för den av brodern, Otto Salomon (f. 1849, d. 1907), utgivna serien »Skrifter av uppfostringskonstens stormän». Småningom vaknade hos henne behovet att själv uttrycka sig litterärt. År 1889 publicerades i Göteborgs handelstidning novellen »En liten historia utan namn», signerad Rust Roest. Signaturen utgjordes av ett flamländskt ordspråk, som hon översatte med »dådlös vila rostar». Novellen ingick i samlingen »Dur och moll», som kom ut samma år. I rask följd kommo därefter, 1891–96, novellsamlingarna »Med sordin» och »Skiftande stämningar» samt de båda små romanerna »Rika flickor» och »Säfve, Kurt & comp.». Hon lämnade även många bidrag till nittiotalets litterära kalendrar och andra liknande publikationer.

Selma Lagerlöf har en gång i ett brev (28 okt. 1939) till artikelförf. yttrat, med anledning av sina planer på en biografi över Sophie E.: »Sophie lade ju alltid in så mycket av sina egna erfarenheter i sina skildringar. Den som bara kunde skilja på sanning och dikt, framför allt i novellerna, då hade man nära nog hennes biografi färdig.» Det är påfallande, hur ofta hon själv framträder i sin tidigare diktning, i en eller annan lätt förklädnad: en varm, spirituell, beläst och berest ung eller medelålders dam i kultiverad miljö, ogift, gift, änka eller frånskild. Motivet i hennes skildringar är mycket ofta en kärlek, som icke når sitt mål. Man anar i dessa mycket diskreta framställningar en djupt personlig upplevelse. Särskilt fyllig är bilden av henne själv i huvudpersonen, den unga stockholmskan fru Wanda Kurt i romanen »Säfve, Kurt & comp.», där hon inte sparar på kritik över Göteborgssocietetens liv under nittiotalet. För övrigt äro dessa tidigare böcker rika på fina psykologiska iakttagelser och utgöra ärliga försök att skildra vardagens verklighet. I motsats till flertalet av samtidens kvinnliga diktare saknade hon socialt intresse i egentlig mening. I »Rika flickor» ger hon en bild av ett par socialt verksamma unga kvinnor, men knappast annorstädes. »Kvinnosakskvinna» var hon aldrig, och hon skydde allt offentligt framträdande utöver det litterära. Det var de själsliga händelseförloppen, som intresserade henne och som hon gav uttryck åt i sin diktning.

I jan. 1894 råkade Sophie E. i Stockholm Selma Lagerlöf, för vars »Gösta Berlings saga» hon då ej hade särskilt stor förståelse. Dess romantik var alltför främmande för hennes egen realism. Mötet blev dock uppslaget till en livslång vänskap, som kom att få djup betydelse för båda kontrahenterna; i förbigående må här anmärkas, att Elin Wägner i sin Lagerlöf-biografi givit en icke fullt riktig bild av denna vänskap och en skev framställning av S. E. Med obrottslig trofasthet höll Sophie E. fast vid sin närmaste vän, med vilken hon livet igenom förde en mycket trägen korrespondens. Trofasthet var en av Sophie E:s mest utmärkande egenskaper. Hon hade starka sympatier och antipatier, men den hon en gång omfattat med sitt starka och varma hjärtas tillgivenhet, släppte hon aldrig. Till hennes närmaste krets hörde barndomsvännen prof. Karl Warburg, som säkerligen betytt mycket för hennes litterära utveckling, och hans danskfödda maka Betty Warburg, f. Drucker.

Sophie E. var en stor resenär; hon hade, som hon brukade säga, »legat på Europas landsvägar, sedan hon var nitton år». Då Selma Lagerlöf hösten 1895 begav sig ut på sin första stora utlandsfärd, till Italien, var det i den resvana vännens sällskap. De följdes senare åt till Egypten och Palestina och företogo gemensamt ännu många andra resor i utlandet och i Sverige. Den livfulla Sophie E. hade i hög grad vad man kan kalla resehumor, vilket gjorde henne till en mycket god reskamrat. Också i sällskap med andra vänner gjorde hon åtskilliga färder.

Resultatet av den österländska resan blev för Sophie E. den lilla romanen »Drömmen om Österlandet» (1901), vari händelserna utspelas dels på Nääs, dels i Egypten. Sophie E. hade sedan tidiga år en djupt rotad kärlek till Nääs (Skallsjö sn, Älvsb.), där hennes morbroder, August Abrahamson (bd 1, s. 15 ff.), givit möjligheterna för det slöjdlärarseminarium med internationell ryktbarhet, som skapats av hennes bror. Det gamla slottets ena flygel skulle enligt Abrahamsons testamente, i vilket han skänkte egendomen och stiftelsen till svenska staten, på livstid disponeras av hans syster, fru Salomon, och hennes barn. Flygeln var under många år Sophie E.s sommarhem, och kärleken till Nääs med dess ålderdomliga park invid den slingrande Sävelången framträder tydligt i »Drömmen om Österlandet», liksom i novellen »I Spaa» (Från Östan och västan).

Redan tidigare hade Sophie E. med den stora romanen »John Hall, en historia från det gamla Göteborg» (1899) kommit in på det historiska författarskap, som skulle bli hennes stora och väsentliga bidrag till vår litteratur. John Hall d. y. var en bekantskap från tidiga år. »Då jag bad pappa om en tolvskilling, kunde han svara mig: Det kommer att gå med dig som med John Hall: han sov i silvervagga och slutade i en bakugn.» Den f. d. millionärens tragiska öde hörde också till de historier, som hennes gamle svärfar älskade att upprepa för sin unga sonhustru. Hon gick till verket med en djup fond av kunskaper och med en levande vilja att kärleksfullt intränga i en egenartad och sammansatt natur. Resultatet blev en rik och underhållande bok, pastischartad, liksom de senare historiska romanerna. Med stor noggrannhet sökte hon efterbilda den tids uttryckssätt, som hon skildrade.

Om sitt historiska författarskap brukade Sophie E. säga: »Först skall man kunna allt, sedan skall man glömma allt, sedan kan man skriva. Man skall vara alldeles tom.» Hennes resultat voro icke lättvunna. Diktningen var för henne det älskade och hårda arbetet, som hon gav all sin »arga vilja» och all sitt hjärtas djupaste kärlek. Hon ville bli en god författare, och hon blev det trots ganska stora språkliga svårigheter. Disponerad eller indisponerad, hon skulle sitta vid sitt skrivbord sina bestämda timmar varje dag, även om mödan inte resulterade i mer än tre antagbara rader.

Samma energiska förarbete av trägna och ingående arkivstudier och studier av tidens litteratur ägnade hon åt sina följande romaner, »Konungen» (2 bd, 1904), »Konungen i landsflykt» (1906) och »Anckarström» (2 bd, 1910). Huvudpersonerna i dessa verk äro, liksom John Hall, olyckliga människor, själva sina värsta fiender, som i följd av sin disharmoniska läggning synas dömda att gå sin egen undergång till mötes, men som i hennes framställning dock måste bli föremål för vår sympati.

Gustav IV Adolf hade tidigare betraktats som en tämligen löjlig figur, en uppfattning, som kanske fastslagits av Runebergs skildring i dikten »Konungen» i Fänrik Ståls sägner. Lydia Wahlström yttrar om Sophie E:s roman med samma namn i Ord och bild 1905: »Hela boken skulle kunna kallas en historisk karaktärsskildring av Gustav IV Adolf, och med så mycken historisk trohet är den gjord, att kommande skildrare av kungens levnad skulle gå miste om något väsentligt, i fall de underläte att taga kännedom därom. Med en kvinnas fina blick för lidandets psykologi och en kvinnas mjuka hand tar hon så ömt och varligt på sitt ämne, att hon lyckats i själva det omöjliga: utan att pruta av på sanningen ger hon oss sympati för den ende verkligt vanlottade bland Sveriges regenter. Skrattet tystnar och avlöses av det dämpade vemod, varmed förf. själv betraktar honom.» Intressant är, att Sophie E:s skildringar nära föregingo den partiella omvärdering av Gustav IV Adolf, som historikern Sam Clason inledde 1908.

Måhända har den dramatisering av John Hall, som gjorts av en främmande hand och som spelades på Nya Teatern i Göteborg av det Selanderska sällskapet med Georg Blickingberg i titelrollen, väckt Sophie E:s lust att försöka sig på dramatiskt författarskap. I febr. 1913 började samma sällskap uppförandet av hennes skådespel »Hermelin och purpur», snarast en serie sceniska bilder, där Lovisa Ulrika och Carl Gustaf Tessin spela huvudrollerna. Stycket, som gavs med stor framgång under mer än en månad, förblev otryckt. I Adolf Fredriks obetydliga roll uppträdde en dåförtiden föga känd ung man vid namn Gösta Ekman. Efter en repetition, vid vilken Sophie E. var närvarande, bad förf. den unge aktören att göra henne ett besök. Gösta Ekman berättar i »Den tänkande August», hur »den vänliga gamla damen blygsamt och klokt förklarade för honom den inre meningen med rollen. Hon öppnade hans ögon för sammanhanget.» När han gick, »med ett helt bibliotek under armen», kände han sig »nästan som en skolgosse, som flyttats upp i en högre klass, en svårare men intressantare».

Detta sätt att hjälpa en ungdom är betecknande för Sophie E. Hon kände sig som en av år, öden, studier och resor rik människa, och hon stod alltid färdig att ge med fulla händer åt dem, som ville ta emot hennes gåvor. Hon var kritisk, och hennes kritik riktade sig, bottenärlig som hon var, främst mot allt som föreföll henne oäkta och oredligt. Men vid sidan av det kritiska sinnelaget låg en hjärtats värme, som åren aldrig förmådde att minska. Hon var en i hög grad charmerande människa, på samma gång som hon var en ovanligt ren karaktär. Svagheter och egenheter förbleknade inför allt det positiva, som var hennes styrka. Då det första världskriget bröt ut, var hon ännu fylld av skaparlust. Men kriget strypte den. Hon levde intensivt med i vad som hände, och de planer hon kunnat ha på nya böcker blevo aldrig förverkligade. En svår ögonsjukdom förbjöd också de trägna studier hon tidigare idkat. Hennes sista arbete var den oavslutade översättningen av några små tyska skådespel.

Livet igenom kämpade Sophie E. en hård kamp mot sin medfödda nervositet. Hon var alltid rädd att plåga sin omgivning med sin egen plåga. Starkt koncentrerad omkring sig själv, var hon på samma gång en människa, som hade sin glädje av att glädja andra. Hennes generösa och vackra gästfrihet, utövad både i Göteborgshemmet och på Nääs, är ett talande bevis härpå. Likaså den uppskattning, som hon, den borna aristokraten, alltid förstod att visa även den ringaste medmänniska, hos vilken hon fann sådant, som var besläktat med det bästa inom henne själv.

Livet hade farit hårt fram med henne, men det hade också givit henne oskattbara rikedomar, och hon hade ständigt rest sig efter de hårda slagen. George Eliot talar i sin roman »Daniel Deronda» om »den hebreiska andens spänstighet, för vilken ordet svårighet är liktydigt med utvägar». Denna sitt folks spänstighet ägde Sophie E. i hög grad. Hon kände sig trots allt som en gudarnas älskling, som ur deras händer fått mottaga ett övermått av både lycka och smärta. Hon fick en snabb och lätt död: utan föregående sjukdom avled hon av en hjärnblödning i sitt hem i Göteborg. I sitt anförande vid hennes kista – hon jordades i samma grav som mannen och den lilla dottern – talade Selma Lagerlöf om hennes starka kärlek till det liv, som så hårt hade prövat henne. »Alltid har du älskat. Alltid har livet prövat dig, men ur varje prov har du utgått ännu större, ännu mera livsduglig, ännu mera livsdvrkande än förr.»