Emund Gamle

3. Emund Gamle, konung (1000-talets mitt), omtalas främst hos Adam av Bremen. Emund var son till Olof Skötkonung, enligt Adam en frilleson i motsats till den äktfödde Anund Jakob. Visst är att den sistnämnde blev faderns efterträdare som konung men vid hans frånfälle, av Adam tidsatt till omkring 1050, blev E. kung. Konung Emund hade mottagit dopet, men han skildras av Adam – i motsats till fadern Olof Skötkonung och brodern Anund Jakob – som en ljum kristen. Kanske beror Adams aversion mot E. på att denne motarbetade den hamburg-bremenska kyrkan, som under sin store ärkebiskop Adalbert bedrev en intensiv mission i Norden. E. gynnade en representant för den angelsaxiska missionen, Osmundus, som i den helige Sigfrids följe begett sig till Norden och av honom sänts till Bremen för utbildning men som avvikit därifrån och vigts till biskop av ärkebiskopen av Gnesen (denne Osmundus har av O. von Friesen i SBL 2, s. 375 ff., på skäligen svaga grunder identifierats med runristaren Asmund Karesson). Osmundus begav sig till Sverige och uppträdde här med E:s gillande som av Hamburg-Bremen oberoende ärkebiskop. En legation från Hamburg-Bremen, som anfördes av biskop Adalvard d. ä., avvisades av E. Om dennes öden berättas vidare, att han utrustade en expedition under sin son Anund för att utvidga sitt välde, men att denne framkom till kvinnornas eller amasonernas land (härmed anses Adam mena kvänernas, d. v. s. finnarnas, land), där Anund dödades av förgiftat vatten ur en källa. Omedelbart härefter skall E. enligt Adam ha drabbats av döden; dödsfallet tidsättes ungefär till år 1060. Under efterträdaren, E:s släkting Stenkil, skall förhållandet till Hamburg-Bremen ha förbättrats. – Bekant är att E. av flertalet moderna nordiska historiker anses jämte kung Sven Estridsson av Danmark (reg. 1047–1076?) ha dragit den första kända landgränsen mellan de två rikena. Den äldsta berättelsen härom möter i Äldre västgötalagen, som omtalar gränsläggningen mellan »konung Sven Tveskägg» och konung Emund Slemme. Att Sven Tveskägg och Emund Slemme aldrig varit samtida är otvivelaktigt. L. Weibull uppställde den sedermera av honom själv övergivna teorien, att Emund Slemme var en med Sven Tveskägg samtida, före Erik Segersäll på 900-talet regerande konung. Samma tanke har senare framförts av I. Lindquist. Flertalet moderna historiker anser i stället en av C. Weibull framförd mening riktig och oomtvistlig. Enligt denna utgör gränsläggningstraktaten i Äldre västgötalagen en s. k. notitia, en mycket gammal form av rättsligt giltig uppteckning. I en dylik ha vedernamn såsom »Tveskägg» och »Slemme» icke kunnat förekomma utan de måste vara senare inskott. Inga skäl tala då emot, att E., som bevisligen var samtidig med Sven Estridsson av Danmark, var svensk konung, då gränsläggningen verkställdes. I samma riktning talar den äldsta historiska traditionen om konung Emund Slemme i Sverige. I vår äldsta historiska krönika, Västgötalagens kungakrönika, uppföres nämligen kung Emund Slemme i andra rummet efter Olof Skötkonung på den plats, som Emund Gamle enligt den historiskt välorienterade Adam av Bremen intagit. Det omtalas också i Västgötalagens kungakrönika med utnyttjande av notitians uppgifter, att Emund Slemme dragit gräns mellan Sverige och Danmark. Kungakrönikans övriga uppgifter om Emund Slemme är tydligen en uttolkning av hans egennamn »den Slemme». Han säges vara »slisker och ej göder att motsätta sig i ty mål, han ville främja». Uppgifter om Emund Gamle – eller Slemme som han i Västgötalagens kungakrönika och notitia kallas – möter eljest ej i äldre svensk historisk litteratur. Den s. k. kungalängden intill 1333 har kombinerat kungakrönikans notiser med vissa utomsvenska notiser och med fantasi hävdat, att kung Emund förlorade livet i en strid med Knut den store i Skåne. Den här och där mötande uppgiften, att Emund vid gränsläggningen med Danmark skulle till denna makt ha avstått det intill hans regering Sverige tillhöriga Blekinge, saknar allt historiskt värde.