Olof "skötkonung"

Olof "skötkonung", f senast i början av 980-talet (S Carlsson 1973, s 276), d trol vintern 1021-1022 (Axelson 1955, s 48; annorlunda Moberg 1941, s 144). Föräldrar: konung Erik "segersäll" (bd 14) av Sverige o Sigrid "storråda" (G Carlsson, Sigrid Storråda; S Carlsson 1973, s 276; annorlunda L Weibull 1911). Sv konung från omkr 995 (Schück 1914, s 18).

G m obotritiskan Estrid (Adam av Bremen).

Samtida källmaterial om O föreligger dels i form av några hundra mynt med inskriptioner, som nämner honom och flera myntmästare samt präglingsorten Sigtuna, dels i form av ett nyligen vid utgrävningar där påträffat dubbelsidigt blyavtryck från denna myntprägling (Lagerqvist 1990). Mynten är efterbildningar av angelsaxiska typer från slutet av 900-talet och har satts i samband med att den Olof som 994 tillsammans med Sven "tveskägg" av Danmark enligt en angelsaxisk krönika anföll London kan vara O, ej den norske Olaf Tryggveson, såsom tidigare ansetts (Gamby i Sc). O är den förste sv konung som kan beläggas ha låtit prägla mynt. Sådana föreligger även från hans son och efterträdare Anund Jakob (bd 2), men den sv myntningen synes därefter ha avstannat och återupptagits först mot slutet av följande sekel under konung Knut Eriksson (bd 21).

I Adams av Bremen på 1070-talet tillkomna Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum uppges, att O:s fader Erik "segersäll" besegrat Sven "tveskägg" och ockuperat Danmark, att den senare åter tog sitt rike i besittning efter Eriks död, samt att O fördrev honom och erövrade Danmark men återinsatte Sven som konung där, sedan denne gift sig med Eriks änka. Dessa uppgifter har betvivlats (Steenstrup) och ansetts vittna endast om Adams mot Sven kritiska tendens (L Weibull 1911; C Weibull 1921, s 77 ff), men senare har påpekats (Bolin 1953), att uppgifterna torde härröra från Sven "tveskäggs" dotterson konung Sven Estridsson.

Adam av Bremen uppger också, att O var i förbund med Sven "tveskäggs" son Knut "den store", då denne erövrade England 1015. Vidare skall O enligt Adam ha velat riva ned det hedniska templet i (Gamla) Uppsala, grundat biskopssätet i Skara, då hans hedniska undersåtar avtalat med honom att utöva sina k befogenheter i det landskap han föredrog, samt genom förmedling av Thurgot, den förste biskopen i Skara, sänt stora gåvor till ärkebiskop Unwan i Bremen.

Ännu utförligare uppgifter om O föreligger i den isländska litteraturen, som dock är betydligt yngre och därför till sitt källvärde mera oviss; de där citerade skaldeverserna från hans tid är ofta svårtolkade och besvärliga att säkert datera. I denna litteratur är det huvudsakligen O:s förhållande till Norge som behandlas. Han uppges sålunda där ha deltagit i Sven "tveskäggs" även av Adam nämnda strid med den norske konungen Olaf Tryggveson och efter dennes fall ha fått halva Tröndelag, Nordmöre och Sunnmöre med Romsdalen söder därom samt hela Bohuslän, vilket allt O:s systers make jarlen Sven Håkansson fick administrera åt honom. Vidare skildras O:s motsatsförhållande till den följande norske konungen Olaf Haraldsson "den helige", vilken före sin återkomst till Norge skall ha härjat som sjörövare bl a i Mälaren, och hur O av bönderna tvingades att sluta fred med denne och lova honom sin dotter Ingegerd (bd 20) men i stället gifte bort henne med den ryske storfursten Jaroslav, medan Olaf Haraldsson fick nöja sig med O:s illegitima dotter Astrid (bd 2).

Betydligt yngre än Adams av Bremen verk är även västgötalagens kungalängds uppgifter, att O av en biskop Sigfrid, enligt västgötalagens biskopslängd engelsman, skulle ha blivit döpt i Husaby, och att han givit hela byn där till biskopsstolen. Sena är också Sigfridslegendens utförligare uppgifter om denne och om O:s straffexpedition till Värend med anledning av att Sigfrids systersöner blivit dödade av hedningarna där. Den danske historieskrivaren Saxo uppger, att den engelsman som döpte O hette Bernard.

På O:s dop har ett brev ansetts (bl a Giesebrecht, Hildebrand 1891 o senast Westman) syfta, som skrevs 1008 av den tyske missionären ärkebiskop Bruno av Querfurt till kejsaren Henrik II (Monumenta Poloniae historica). Däri uppger sig Bruno till "suigerna" ha sänt en biskop, som döpt "seniorem suigiorum", vars hustru redan var kristen, jämte tusen personer och sju socknar ("plebes"). Det har emellertid bestritts, att "suigerna" skulle vara svearna (Lundström; Schmid 1931, s 136-139; Beckman 1970).

En traditionsuppgift, att O skulle ligga begraven vid Husaby kyrka i Västergötland, har ej kunnat beläggas tidigare än 1740, och den utpekade graven anses härröra från 1100-talet; ej heller en uppgift från 1500-talet, att han skulle ha begravts i Linköping, eller en förmodan från 1600-talet, att han begravts i Skara, har kunnat styrkas (Gahrn 1988, s 230-247).

O:s tillnamn tolkades i den isländska Hervararsagan med den tydligen oriktiga uppgiften, att han, då han blev konung, skulle ha varit barn och burits i skötet (vecket av en klädnad). Andra tolkningar har utgått från den alternativa namnformen "skötkonung" i betydelsen skattkonung och gett de hypotetiska förklaringarna, att O skulle ha skattlagt jorden i svealandskapen (Hildebrand 1905), infört peterspenning till påven (Olavus Petri; Schück 1922), betalat till ärkebiskopen i Bremen (Lindqvist 1960– 62) eller varit tributskyldig till sin son Anund Jakob (Schück 1956) eller till Sven "tveskägg" (Sawyer 1991). Det har också ansetts, att tillnamnet skulle åsyfta hans i västgötalagens kungalängd nämnda skötning av Husaby till biskopsstolen (Schmid 1931) eller ha samband med inskriptionen "sceat" på vissa av hans mynt (Lagerqvist 1965). Det har även påpekats (Gamby 1985), att skatt i flera fornspråk betyder mynt, men denna betydelse tycks dock ej kunna beläggas i fornsvenskan.

Utom till de förutnämnda barnen Anund Jakob, Ingegerd och Astrid var O far till Emund "slemme" (bd 13), som blev den siste konungen av hans ätt och enligt Adam av Bremen var född av en frilla, enligt Snorre Sturlason en vendisk jarlsdotter vid namn Edla, som även skall ha varit mor till Astrid.

Tack vare de ovan refererade källorna är O den tidigaste sv konung, om vilken någorlunda fylliga uppgifter finns, även om flera källors sena och ovissa karaktär fördunklar bilden av honom. Det är emellertid oomtvistligt, att han bedrivit myntning och att han sökt införa kristendomen samt att han regerat över åtminstone större delen av Svealand och Götaland, även om det ej är säkert, att han samtidigt haft makten i båda dessa områden. Den isländska litteraturens negativa uppgifter om O:s karaktär torde åtminstone huvudsakligen böra ses som präglade av dess tendens till hans antagonist Olaf "den heliges" förmån.