Hermann Heinrich Engelbrecht

Hermann Heinrich von Engelbrecht, före adlandet Engelbrecht, f. 27 juli 1709 i Greifswald, d. 4 sept. 1760 i Wismar. Föräldrar: hovrådet Hermann Christoph Engelbrecht och Margarethe Sophie Hagemeister. Studier först i Greifswald, från 1720 i Wismar; student vid Greifswalds univ. 1725; disp. 1726 och april 1727; student vid univ. i Halle 1727–29 och vid andra tyska universitet; biträde åt envoyén Otto Klinckowström i Berlin; informator för greve Nils Adam Bielke vid studier i Lund; jur. doktor i Greifswald 26 juli 1735; adjunkt och syndicus vid Greifswalds univ. 1736; juris professor där 1737 och konsistorialassessor; universitetets rektor 1741; vice direktör i Kungl. landskonsistoriet i Greifswald 1743; rikstysk adelsman 1744; råd vid Wismarska tribunalet s. å. (tilltr. april 1745); vice president där nov. 1750. RNO 1753.

G. 10 april 1744 m. Ulrica Amalia von Baerenfels, dotter av kaptenen Peter Adolph von Bærenfels-Warnow på Rustow och Regina Elisabeth von Corswant.

E. visade redan som gosse snabb uppfattning och hade goda lärare i Greifswald. Som elvaårig miste han kort efter varandra såväl far som mor och kom då till sin morfar assessorn vid Wismarska tribunalet Albert Heinrich Hagemeister i Wismar, som vårdade sig väl om E:s uppfostran. Är 1725 återvände han till Greifswald som student, hörde filosofiska och historiska föreläsningar men övergick därpå till juridiken. Under A. von Balthasars (se denne) presidium försvarade E. april 1727 en civilrättslig avhandling. Han studerade därpå vid andra universitet, först i Halle, där han erbjöds bli sachsisk legationssekreterare men avböjde. Han utgav tredje upplagan av J. Seyfferts bok mot Grotius och skrev själv förordet »De religione et papismo Hugonis Grotii» (1729). Efter tre år i Halle fortsatte han och besökte som informator för en baron von Kotzen Leipzig, Erfurt, Jena och Helmstedt. E. fick därpå plats i Berlin som biträde åt svenske envoyén Otto Klinckowström, vilket blev av betydelse för E:s framtid. Han tjänstgjorde som Klinckowströms sekreterare och fick erfarenhet av diplomatiskt arbete. Personlig bekantskap med bibliotekarien La Croze blev honom till nytta för fortsatta studier. På rekommendation av Klinckowström kom E. därpå till Sverige som informator i riksrådet greve Thure Gabriel Bielkes familj, närmast för att handleda hans son Nils Adam Bielke. Han följde denne till Lund 1733 och kom där i beröring med Greifswaldprofessorn J. Ph. Palthens änka, som blivit omgift i Skåne. Då Palthen varit vän till E:s fader, fick E. begagna den hos änkan befintliga stora och viktiga handskriftssamling rörande Pommerns historia, som Palthen efterlämnat, och drog mycken nytta därav. E. offentliggjorde under lundavistelsen värdefulla tidskriftsuppsatser. Då Balthasar blev juris professor i Greifswald 1734, återvände E. dit och promoverades juli 1735 till juris doktor. Redan året därpå erhöll han platsen som syndicus och adjunkt i juridiska fakulteten och blev 1737 juris professor samt konsistorialassessor, det senare i konkurrens med Balthasar; det var Th. G. Bielkes förord för E., som fällde utslaget. E. gick ytterligare framåt, fick bl. a. universitetsrektoratet och 1744 kejserligt tyskt adelsdiplom. Han kallades s. å. till Wismarska tribunalet och blev 1750 dess vice president. E. var en i många olika hänseenden framstående och verksam lärd och juridisk författare. Hans huvudarbete var »Delineatio status Pomeraniæ Suethicæ» (1741), som var vida bättre än de liknande verk, som utgivits av föregångare som D. Mevius m. fl. E. sökte även väcka intresse för Greifswalds universitet genom två uppsatser i tidskriften »Pour et contre»: »Sur les avantages que puissent tirer les Suédois de l'Académie de Grypswalde» och »Sur les moiens de faire fleurir l'Académie de Grypswalde».