Augustin Balthasar, von

2. Augustin von Balthasar, den föregåendes broder, f. 20 maj 1701 i Greifswald, d. 20 juni 1786 i Wismar. Åtnjöt privat undervisning; studerade vid Greifswalds gymnasium 1715–18; student i Greifswald 9 apr. 1718. Disp. 1719 (De œena adulterii ex jure divino et humano, pres. Ph. B. Gerdes) och 1723 (De ducum Pomeranise meritis in rem litterariam, pres. A. Westphal); idkade studier i Jena från påsken 1723; företog en studieresa genom Sachsen, Türingen, Rhentrakterna och Nederländerna 1724–25; återvände hem jan. 1726; disp. 19 dec. s. å.; jur. licentiat; jur. utr. doktor 25 juni 1730 vid 200-årsfesten över augsburgska bekännelsen (diplomet dat. 11 okt.). Adjunkt och syndicus i juridiska fakulteten i Greifswald 28 juli 1727–1734; advokat vid hovrätten därstädes och vid tribunalet i Wismar 21 okt. 1727; professor 23 sept. 1734; universitetets rektor 1737–38 och 1745–46; direktor för tyska sällskapet 1739; direktor i konsistorium 18 mars 1745; erhöll tyskt adelsskap 1746; assessor i K. tribunalet i Wismar 1763 (tillträdde 19 mars); v. president 19 mars 1778. RNO 1781.

Gift 1) 11 okt. 1731 med Marie Eleonore Charisius, d. 11 jan. 1733 vid aderton års ålder, dotter till borgmästaren i Stralsund Johann Ehrenfried Charisius; 2) 13 jan. 1735 med Kristina Barbara Zander, d. 1 nov. 1784, dotter till borgmästaren i Stralsund Joh. Fr. Zander.

B. tillhör den betydelsefulla grupp av 1600- och 1700-talslärde, som först grepo sig an med uppgiften att samla och söka systematiskt överblicka historiens förstahandskällor. Med sin skola delade han både den ensidiga inriktning på materialet, som utestängde dess representanter från den egentliga historieskrivningen, och det i dess samlarverksamhet återspeglade, för en praktiskt och historiskt verksam jurist som B. särskilt näraliggande breda intresset för den mänskliga odlingens olika sidor. Det är möjligt, att B:s vetenskapliga strävanden fått avgörande impulser från familjens välgörare generalsuperintendenten J. F. Mayer, vars bibliotek och historiska kunskaper voro berömda, men hans livsåskådning kom ej att bestämmas av dennes ortodoxa nit utan av de pietistiska strömningar, till vilka hans äldre broder Jakob Henrik anslöt sig. Efter fullbordade studier och resor tog han år 1726 i Greifswald sin akademiska grad med sådan utmärkelse, att rektor i universitetets album inskrev ett berömmande uttalande om hans prestationer; samtidigt begagnade han det med proven förbundna offentliga framträdandet till att med skärpa ställa sig på sin broders och dennes meningsfränders sida i den universitetets lärarkår söndrande striden om pietismen. Motsatserna, som i den trånga kretsen antogo en starkt personlig karaktär, tillspetsades naturligtvis särskilt i befordringsfrågorna. Redan beträffande B:s fästande vid universitetet 1727 stodo sålunda partierna skarpt mot varandra, och även senare betecknade hans mot- och framgångar i befordringsväg jämväl led i deras föga uppbyggliga tvister; att därvid hans eget stridbara lynne ej tillät honom att släta över motsatserna, framgår av hans efterlämnade självbiografiska anteckningar. Sedan den pietistiskt sinnade kretsens främste motståndare J. Papke 1731 sett sig nödsakad att lämna universitetet, dog striden bort på det teologiska området men fortsattes på ett annat plan av Papkes meningsfrände, den bekante, akademin påtvingade professorn Kr. Nettelbladt. Det är karaktäristiskt för motsättningens personliga art, att friden slutligen återställdes genom att Nettelbladt (1742) gifte in sig i det lärda släktförbandet. Men tvisterna hade dock även i sitt senare skede innerst en djupgående principiell innebörd, i det Nettelbladt som främling ställde sig oförstående och kritisk mot det starka hembygdsintresse, som vid denna tid förlänade det lilla pommerska universitetet en osedvanlig vetenskaplig livaktighet och i B. hade en av sina mest betydande representanter. Dennes av talrika, till stor del för den akademiska undervisningen avsedda skrifter vitsordade rent juridiska studier äro säkerligen värda allt erkännande, men det är ej genom dem utan genom hans forskningar i hemlandets historia och antikviteter, som hans namn bevarat sin aktualitet. Särskilt voro Pommerns medeltidsurkunder och äldre krönikor, dess författnings, förvaltnings och rättsväsens historia, universitetets och dess lärares historia samt pommersk genealogi, biografi och topografi föremål för hans undersökningar. Inom dessa områden publicerade han ett stort antal skrifter, utmärkta av saklighet samt framställningens enkelhet och klarhet, men en ännu väsentligare del av hans utomordentligt mångsidiga och grundliga forskning är nedlagd i hans numera mellan olika pommerska institutioner fördelade handskrifter. Dessa utgöra ett mycket användbart och använt ehuru till följd av sitt delvis oavslutade skick icke alltid alldeles pålitligt hjälpmedel vid studiet av Pommerns historia; berömda äro i synnerhet B:s »Vitæ Pomeranorum», genealogiska anteckningar över 1,187 pommerska familjer. En föreningspunkt fingo de lärda samlarnas strävanden i den av B. och dennes broder Jakob Henrik år 1742 stiftade »societas collectoram historiæ et juris patriæ», till vars publikationer B. flitigt lämnade bidrag, däribland en viktig historia över klostret Eldena. Ett annat för tiden karaktäristiskt syfte tjänade de vid denna tid i Tyskland spridda »deutsche gesellschaften», vilka sökte göra forskningens frukter nyttiga för en bredare allmänhet och därför särskilt i anslutning till Kr. Wolffs idéer verkade för tyska språkets utbildning och användning. Efter förebild av dessa äldre föreningar stiftade B. år 1740 Greifswalds deutsche gesellschaft, vars täta sammankomster, förbindelser med främmande lärda och litteraturkritiska tidskrifter snart gjorde sammanslutningen till en medelpunkt för universitetslivet. En särskild tillfredsställelse hade B. däruti, att hans dotter Anna Kristina Ehrenfried v. Balthasar (f. 1737, d. 1808), vilken invigts i hans strävanden genom en omsorgsfull lärd uppfostran under hans egen ledning, framträdde som talarinna vid akademiska festligheter och författarinna i bunden stil med den framgång, att hon vid invigningen av en ny universitetsbyggnad 1750 promoverades till baccalaurea artium och inskrevs i universitetets album samt även kallades till ledamot av flera vittra sällskap, däribland Greifswalds »deutsche gesellschaft»; hennes giftermål med hovrättsreferendarien J. H. v. Essen beredde emellertid framdeles henne och hennes närmaste svåra missräkningar.

Vid sidan av sina lärda och vittra sysselsättningar och sin läkarverksamhet hade B. även i enskild advokatverksamhet och i universitetets tjänst samlat en avsevärd praktiskt-juridisk erfarenhet. Det var därför givet, att han skulle komma att göra en betydande insats för rättskipningen, då han 1763 mottog kallelsen till tribunalet i Wismar, och hans namn räknas också, bland de mera betydande i denna domstols likaväl som i Greifswalduniversitetets historia. Åt tribunalets tjänst och sina lärda intressen ägnade B. de sista trettitre åren av sitt liv och bevarade trots sin höga ålder in i det sista arbetskraft och arbetsglädje. B:s självbiografiska anteckningar synas röja en viss egocentrisk och formalistisk läggning i livets små angelägenheter, som kanske något undanskymmer hans begåvning, osvikliga plikttrohet och outtröttliga verksamhet. I hans vetenskapliga arbetsresultat och hans eftermäle som lärare och domare komma emellertid dessa positiva egenskaper så mycket klarare till synes, och vid hans död prisades jämväl hans »fullkomliga sinnesmunterhet» samt hans mildhet, rättvisa och tjänstaktighet, som gjorde honom till en »sannskyldig religionens och dygdens dyrkare».

B. synes ej ha stått i livligare beröring med de kretsar, som i Sverige fullföljde liknande vetenskapliga strävanden, men det är ej utan intresse, att K. Kr. Gjörwell år 1745 inskrevs vid Greifswalds universitet under hans rektorat och räknades bland hans lärjungar. På 1780-talet trädde han i förbindelse med K. Fr. Fredenheim, som då i utrikesexpeditionen handlade de pommerska ärendena, och underhöll med honom en brevväxling om gemensamma samlarintressen och tjänstefrågor; av B. förvärvade Fredenheim härunder den bevarade, nu i riksarkivet befintliga delen av Johan Adler Salvius' papper, som genom frändskaps- och vänskapsförbindelser kommit i B:s ägo.