Lars Engeström, von

5. Lars von Engeström, son av E. 1 och bror till E. 2, E. 3 och E. 4, f. 24 dec. 1751 i Lund, d. 19 aug. 1826 på godset Jankowice, Posen, Polen. Student vid Lunds univ. 11 jan. 1757; teol. ex. där 9 mars 1768; jur. ex. 28 april 1770; e. o. kanslist i Riksarkivet 27 nov. s. å.; kopist där 12 juni 1771; kanslist 23 mars 1773; registrator 20 juli s. å.; andre sekr. i Presidentkontoret 12 okt. s. å.; förste sekr. där 11 juni 1776; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagen 1778; chargé d'affaires i Wien 7 nov. 1782, i Warszawa 11 nov. 1787; ministerresident i Warszawa 17 aug. 1788; envoyé där 28 maj 1790; hovkansler 16 juli 1792; envoyé i London 21 juli 1793–1795, i Wien 17 juli 1795, men tillträdde ej den senare posten; envoyé i Berlin 5 april 1798; avsked från hovkanslersämbetet 22 aug. s. å.; rappellerad från Berlin 5 sept. 1803; kanslipresident 16 maj 1809; statsminister för utrikes ärendena och en av rikets herrar 9 juni s. å.; friherre enligt 37 § RF 29 juni 1809; ordförande i pommerska beredningen 6 april 1810; Lunds universitets kansler 16 juni s. å.; greve enligt 37 § RF 28 jan. 1813; kansler för Lantbruksakademien 1814; avsked från statsministerämbetet 8 juni 1824. RNO 1790; HedLHA 1793; KNO 1805; RoKavKMO 1809; HedLFrKA s. å.; LVA 1810; RCXIII:sO 1811; HedLLA 1812; LMA 1814; HedLFS 1815; innehade även flera utländska ordnar.

G. 3 okt. 1790 i Warszawa m. Rosalie Drya-Chlapowska, f. 1771, d. 16 juli 1851 på Jankowice, dotter av underlantdomaren i Storpolen Johan Drya-Chlapowski och Franciska Wyssegotha Zakrzewska.

Med orden »Jag gick i tjänst med det fasta beslut att tjäna mig upp till rikets högsta värdighet och det igenom arbete, ty för intriger var jag ej danad» inleder Lars von E. sina på ålderdomen nedskrivna memoarer. Säkert välvde också den unge E. högtflygande planer, då han 18-årig lämnade Lunds universitet med betyg om »färdighet och insikt, vittnande om mycken flit och ogemen kvickhet». På tillskyndan av morbrodern, statssekreteraren M. Benzelstierna, och brodern Jacob von E., dåv. presidentsekreterare, placerades E. i Riksarkivet, som ansågs vara lämplig inkörsport till en karriär inom kansliet.

Även om E. själv betraktade Riksarkivet som en första etapp i gradpasseringen, visade han, liksom sin unge kamrat sedermera kanslipresidenten F. W. Ehrenheim, det största nit i tjänsten och bevarade hela livet igenom ett varmt intresse för Riksarkivet och dess angelägenheter. År 1773 blev E. förflyttad till Presidentkontoret, där han under sin broder Jacobs direkta ledning förvärvade grundlig erfarenhet inom kansliets olika arbetsområden. Tidigt politiskt intresserad bibringades han genom bröderna Jacob och Johan von E. oppositionella tänkesätt och uppträdde tillsammans med sina närmaste vänner N. v. Rosenstein och G. J. Adlerbeth mot regeringspolitiken vid 1778 års riksdag, vilket inte hindrade, att Gustav III alltjämt behandlade sina unga rebelliska sekreterare med synnerlig välvilja.

Sedan U. G. Franc efterträtt Jacob von Engeström som presidentsekreterare, vantrivdes E. i kansliet och sökte sig ut i den diplomatiska karriären. Efter fem års tjänstgöring vid beskickningen i Wien utnämndes han i nov. 1787 till chargé d'affaires i Warszawa, en utomordentligt viktig utsiktspost inför den alltmera hotande brytningen med Ryssland. Med energi och grundlighet trängde E. in i den polska politikens irrgångar och tycks snart ha gjort sig oberoende av J. Chr. Tolls ganska ytliga memorandum från 1783, som konungen bifogat det nya sändebudets instruktion. Snabbt vann E. också insteg hos tongivande polska kretsar och spelade en framskjuten roll icke blott i sällskapslivet utan också i polsk inrikespolitik; härtill bidrog bl. a. att E. i sin egenskap av hög frimurare kunde knyta värdefulla förbindelser, en av hans närmaste vänner torde sålunda ha varit de polska frimurarnas stormästare, greve I. Potocki, som 1788 blev ledare för det fosterländska reformpartiet.

Vid utbrottet av kriget mellan Sverige och Ryssland 1788 blev det E:s uppgift att organisera motståndet mot det ryska inflytandet i Warszawa, främst representerat av ryske ministern, greve O. M. Stackelberg, och att om möjligt åstadkomma diversioner i fiendens flank genom samverkan med Preussen och Turkiet. Med rastlös iver och lågande entusiasm ägnade sig E. åt denna uppgift, som i högsta grad stod i samklang med hans egen innersta övertygelse. Han har vid skilda tillfällen givit vältaliga uttryck för sin avsky och fruktan för Ryssland, som han betraktade som ett ständigt hot mot de små grannstaternas yttre och inre frihet. Av hela sin varelse sympatiserade han också med det Polen, som värjde sig mot grannens kvävande famntag, och Gustav III:s krig mot Ryssland blev för E. ett nationellt korståg, som i ett slag borde komma den inre oppositionen att tystna. För vännen Nils v. Rosenstein tolkade han (11 aug. 1788) sin varma förhoppning »att hela folket vore en själ och en anda och att ingen vore så äreförgäten att nu frondera». Så mycket hårdare drabbades han därför av nyheten om Anjalaförräderiet, och han ogillade bestämt de beundrade brödernas häftiga opposition. Händelserna 1788–89 ledde till en allvarlig kris mellan bröderna von E., något som tydligt avspeglar sig i den stundom mycket upprörda brevväxlingen. På det författningspolitiska området fick denna motsättning en säregen belysning, då E. tillsammans med Potocki 1789 sökte i Polen genomföra en författningsreform efter delvis svenska mönster i syfte att stärka kungamakten, medan brodern Jacob i Sverige propagerade för ett författningssystem med vald exekutiv.

I den akuta konflikten mellan Gustav III och oppositionen gjorde E. mera välmenta än lyckade medlingsförsök. Han sökte sålunda förmå Toll och Armfelt att »som försoningsoffer» draga sig tillbaka och vädjade i högstämt patriotiska ordalag till konungen att försona sig med oppositionen. Till Rosenstein gav han uttryck åt sin mening på följande originella sätt: »Konungen bör med ädel uppriktighet tala om framfarna tider och felsteg och giva nationen brännvinet åter». Samtidigt manade han bröderna och andra oppositionsmän att visa lojalitet inför den yttre fara, som han ansåg sig ha lärt känna bättre än de flesta. Följden blev, att E. misstroddes av båda parter, ehuru konungen alltjämt synes ha bevarat sin vänliga inställning till honom.

Under hela kriget utförde E. ett betydelsefullt arbete som rapportör och som förbindelselänk mellan de mot Rysslands expansion oppositionella krafterna. Hans försök att åstadkomma ett stort antiryskt block bestående av Sverige, Polen, Preussen och Turkiet rönte dock ingen framgång. Ivrigt verksam för ett närmande mellan Polen och Preussen kände sig E. som ett slags borgensman för alliansfördraget mellan de båda länderna i mars 1790. Hans förhoppningar att detta fördrag skulle leda till ett varaktigt samförstånd och därmed ett stärkande av den antiryska fronten blevo snart grusade, och E. kände bitter besvikelse över Preussens polska politik, som han fann egennyttig och kortsynt. Något som ytterligare stärkte E:s polska sympatier var, att han i okt. 1790 gifte in sig i den polska högaristokratien, vilket på avgörande sätt kom att inverka på hans eget slutliga livsöde och hans släktgrens öde under generationer. Gustav III:s planer 1791 på den polska kronan avråddes bestämt av E., som väl kände den polska frågans vanskligheter, och konungen visade tydligt sin irritation över motståndet. Konfunderad av de tvära kastningarna i konungens utrikespolitik och nedslagen över sina diplomatiska motgångar beslöt E. att avgå från sin post. Då han vid denna tid ärvde en betydande förmögenhet, däribland godset Rävelsta och hus i Stockholm, efter sin morbror Mathias Benzelstierna, erhöll han begärd tjänstledighet och lämnade Polen i slutet av 1791.

Till Sverige anlände E. först efter Gustav III:s död, och hans tjänster togos genast i anspråk av den nya regimen. Hans utnämning till hovkansler juli 1792, d. v. s. ledare av den svenska utrikespolitiken under rikskanslern F. Sparres närmast nominella chefskap, vittnade om E:s goda ställning hos hertigen-regenten men väckte stort uppseende i utlandet och upptogs särdeles illa av Ryssland, som i Sverige vid denna tid representerades av E:s gamle antagonist O. M. Stackelberg. Den åter uppblossande striden mellan dessa båda slutade med att Stackelberg rappellerades, men i gengäld blev E. avlägsnad till ministerposten i London, dock med nominellt bibehållande av hovkanslersämbetet. Bakom detta låg Reuterholm, som inte kunde tåla denne honom själv så helt olike medtävlare om hertigens gunst. Efter flera häftiga uppträden i konseljen hade E., som också haft allt svårare att förlika sig med Reuterholms politik, gått händelserna i förväg och hos hertigen begärt ministerposten i London. Hos Katarina II framställde Reuterholm däremot saken så, att svenska regeringen avlägsnat E., därför att Katarina betraktade honom som sin fiende och ivrig jakobin samt skadlig för det goda grannskapsförhållandet.

I England synes E. aldrig ha funnit sig till rätta. Som gammal vän av Frankrike ogillade han »den engelska inringningspolitiken», och engelsmännen misstänkte honom för »jakobinism». Med tydlig tillfredsställelse mottog han därför på sommaren 1795 meddelandet om sin förflyttning till Wien. »Sålunda har jag», skrev han i sin slutrapport, »nu slutat en förrättning, som haft sina obehagligheter igenom engelska hovets underliga begär att främmande ministrarna skola blintvis följa dess tänkesätt.» E:s övertygelse »att England på spetsen av sin upphöjelse vore på branten av sitt djup, sitt fall ganska nära» vittnar heller inte om någon riktig förståelse för William Pitts styrelse.

Med uttryckligt medgivande »att skynda långsamt» gjorde E. på vägen till sin nya post ett längre uppehåll i Paris, som skulle visa sig få ödesdigra följder. Då han på den fortsatta resan mot Wien nådde Regensburg, möttes han av en kurir med bud, att kejsaren vägrade mottaga det nya sändebudet. Denna förolämpande åtgärd förklarades med hänvisning till E:s »jakobinism»; tydligt är att Rysslands och Englands sändebud i Wien väl använt sitt inflytande för att misskreditera E. De anklagelser för jakobinism, som under dessa år ständigt riktades mot E., voro löst grundade. Sedan den tidiga ungdomen hade han hyst starka sympatier för Frankrikes folk och kultur, och i hans utrikespolitiska system med sina rötter i Sveriges stormaktstid spelade Frankrike alltid en viktig roll, men för den revolutionära åskådning, som ledde till skräckväldets förvillelser, stod han alldeles främmande. Betecknande är också, att Axel von Fersen, som befann sig i Wien vid tiden för konflikten om E:s ministerpost, obetingat tog hans parti och tillskrev den österrikiska aktionen i främsta rummet Rysslands inflytande.

De närmast följande åren tillbringade E. på resor, huvudsakligen i Tyskland, varunder han – med bibehållande av hovkanslerslönen – användes i tillfälliga diplomatiska uppdrag samt förökade sina samlingar, i synnerhet med sällsynta böcker. I längden fann han dock leda vid »Jerusalems skomakares öde» och hälsade med tillfredsställelse utnämningen till envoyé i Berlin 1798. På denna post stannade han i nära fem år och fann sig väl till rätta, vartill naturligtvis bidrog, att de polska domäner, som han erhållit genom sitt gifte, efter Polens delningar befunno sig på preussiskt område. Denna omständighet åberopades emellertid av Gustav IV Adolf, då E. 1803 fick en vink om att draga sig tillbaka; enligt konungens mening var det icke lämpligt, att ett sändebud innehade egendomar i det främmande landet och därmed i viss mån kunde betraktas som dess undersåte. E. blev djupt kränkt över den behandling han fick röna av den regering, som han ansåg sig ha tjänat med så mycken trohet, men avböjde bestämt Fredrik Wilhelm II:s anbud om preussisk tjänst. »Jag är verkligen kär i mitt fädernesland», skrev han till C. G. v. Brinkman, »och förargar mig över detsamma som en älskare över sin otrogna maitresse.» Efter avskedet återupptog E. sina resor genom det av Napoleonkrigen skakade Europa och ägnade mellantiderna åt skötseln av sina polska gods.

År 1807 återvände E. till hemlandet och tillbragte nödtvunget krigsåret 1808 i Lund, orolig och bedrövad över rikets svåra belägenhet, utan möjlighet att ingripa i händelsernas gång men rastlöst verksam med sitt bibliotek och sina litterära arbeten. På nyåret 1809 lyckades han komma över till kontinenten för att se till sina gods och nåddes där av budet om statsvälvningen 13 mars. E. skyndade att erbjuda den nya regimen sina tjänster och mottog redan i april en skrivelse från hertig Karl, som, under åberopande av E:s redan vid avresan givna löfte att »i nödens stund» stå till hertigens disposition, hemkallade honom för att efterträda Ehrenheim som kanslipresident.

E:s utnämning hade förordats av C. J. Adlercreutz och C. v. Stedingk, vilken senare själv avböjt kandidatur, under det att G. Adlersparre förgäves arbetat för sin skyddsling G. Lagerbjelke. I det nya statsskickets första konselj, där E. inträdde som utrikesstatsminister, kom han också att tillsammans med Adlercreutz stå i spetsen för det mera »konservativa» partiet, medan Adlersparre och B. v. Platen främst representerade »den revolutionära sidan». Oenigheten bland 1809 års män hade som bekant en olycklig inverkan både på krigföringen och på de förhandlingar, som skulle föra Sverige ut ur det yttre nödläget. Med tungt hjärta nödgades E. medverka till det hårda fredsslutet med Ryssland, sedan försöken att förbättra det militärpolitiska läget ömkligen misslyckats. Så mycket lättare syntes det honom att återställa vänskapen med Frankrike. Med tanke på hans gamla sympatier för detta land och hans Tegnérliknande beundran för Napoleon förefaller det naturligt, att E. delade den naiva övertro på den franske kejsarens välvilliga understöd, som var så utmärkande för de ledande kretsarna efter statsvälvningen. Vid kronprins Karl Augusts död 1810 tog också E. omedelbart initiativet till en svensk anhållan hos kejsaren om råd i den uppkomna situationen, men han blev helt överrumplad av den »Mörnerska tronföljarkuppen» och motarbetade till en början, om också lamt, marskalk Bernadottes tronkandidatur.

Denna omständighet torde dock icke ha haft någon betydelse för den förändring i E:s ställning, som den nye tronföljarens ankomst medförde. Då Karl Johan fattade det svenska statsrodret i sina starka händer, önskade han smidigare och lätthanterligare medhjälpare i kabinettet än den värdige och karaktärsfaste men otymplige utrikesstatsministern. Särskilt obekväm måste E. förefalla kronprinsen vid realiserandet av 1812 års politik, som innebar förbund med Ryssland och krig mot Frankrike. Någon brytning blev det emellertid icke; Karl Johan uppskattade E:s utmärkta personliga egenskaper och tog också den största hänsyn till den gamle kungens förkärlek för »sin enskilda vän och förtroendeminister». E. å sin sida dolde inte sitt missnöje med den nya kursen men förhöll sig obrottsligt lojal. Följden blev, att E. alltmer avlägsnades från den utrikespolitiska ledningen till förmån för den habile G. af Wetterstedt. I stället blev E. under kronprinsens långa frånvaro ett slags premiärminister för de inre angelägenheterna. Härom heter det 1815 något elakt i Trolle-Wachtmeisters memoarer: E. »styr Sveriges rike genom att ha bemäktigat sig inre ärendena och genom sitt förhållande till konungen, vars obegripliga ord han framkallar och tolkar», och åberopar kungen »liksom de tartariska prästerna åberopar sin osynliga stora Lama». Nominellt var han givetvis alltjämt utrikeskabinettets chef men hänvisades till rutingöromål, vilka han i känslan av sitt åsidosättande alltmer tycks ha försummat. Under kriget 1813–14 klagades ofta över att ärendena hopade sig i kabinettet till följd av E:s ringa verksamhetslust. Vid de mest kritiska tillfällen kunde besökande finna honom sysslande med att ordna »gamla Benzeliska släktpapper» – ganska främmande för de aktuella ärendena.

De svenska framgångarna 1813 och föreningen med Norge följande år återuppväckte hos E. de gamla stormaktsdrömmarna. Eftergifterna för Norge, som han alltid betraktade som en erövrad provins, skedde mot hans bestämda avstyrkande, men när det efter unionens genomförande knusslades med medel till glansen kring hyllningshögtidligheterna, satsade han betydande summor ur egen kassa, »då rikets värdighet fordrade en hederlig depense».

I den inre styrelsen blev E. med åren alltmer konservativ. Redan 1811 arbetade han tillsammans med gustavianska kretsar för kungamaktens stärkande, och mot principerna för maktfördelningen i 1809 års regeringsform var han alltid kritisk. Trolle-Wachtmeister klagade också över att E., sedan han kommit till makten, såsom vanligt med frihetsmän, blivit despot. I fråga om tryckfriheten var E:s ställning utpräglat negativ, och han förordade vid flera tillfällen preventiv censur eller rentav förbud mot all politisk journalistik. Själv berömde han sig av att aldrig läsa tidningar och synes i motsats till Karl Johan och Wetterstedt alldeles ha underskattat opinionsbildningens betydelse. Mot den begynnande liberala oppositionen uppträdde han med skärpa och invecklade sig vid 1817–18 års riksdag i en häftig strid med C. H. Anckarsvärd. Efter detta uppträdande, som präglades mera av värme än av parlamentarisk skicklighet, förmåddes han att, om också motvilligt, lämna det aktiva riksdagsarbetet. Som officiell ledare av utrikespolitiken fick han uppbära bittert klander särskilt från norsk sida för sin handläggning av den s. k. Bodösaken, men har i detta avseende i stort sett rehabiliterats av senare forskning. På sommaren 1819 drabbades E. av en svår sjukdom, hjärnfeber, och tycks sedan ha alltmer tacklat av. Hans sista år som utrikesstatsminister bjuda den icke ovanliga bilden av en åldrande statsman, som icke vill inse, att han bör träda tillbaka. I sin dagbok skriver G. Montgomery 1822: »v. Engeström spelar en slumrande roll, så svag, så litet verkande; så litet kraftig, så litet genialisk är han och så saknande allmänhetens aktning och förtroende; opinionen anser honom för en from gumma»! Men så stor var Karl XIV Johans och de ledande kretsarnas aktning för E:s person och hans långa fosterländska gärning, att inga allvarliga försök gjordes att förmå honom demissionera, förrän han på eget initiativ under stora hedersbetygelser nedlade sitt ämbete sommaren 1824.

Statsmannen E. har otvivelaktigt vunnit mindre berömmelse än den lysande akademikanslern och gynnaren av vetenskap och vitterhet. I Lunds universitets historia skriver Martin Weibull, att det möjligen funnits lärdare och skickligare kanslerer än E. men att dennes styrelse alltid skall beteckna det mest lysande tidsskifte universitetet under två århundraden upplevat. Efter kronprins Karl August, som endast fick bekläda ämbetet några få dagar, kallades E. 1810 till Lunds universitets kansler och innehade denna värdighet i fjorton år.

Med verklig entusiasm och stort nit ägnade sig E. åt styrelsen av den akademi, där han själv fått sin första utbildning. Han inrättade flera nya lärostolar – särskilt må nämnas hans framsynta delning 1812 av den gamla naturalhistorieprofessuren i tre lärostolar, varigenom E. åt universitetet säkrade en så eminent förmåga som C. A. Agardh (Agrell). E. befordrade också kraftigt den akademiska undervisningen, uppmuntrade den vetenskapliga verksamheten och omfattade med faderlig välvilja lärare som studenter. Svagheten i E:s kanslerskap låg väl delvis i hans kända nepotism (jfr följande artikel, E. 6), men främst däri, att han icke förmådde skapa en trygg ekonomisk grundval för den av honom så kraftigt befrämjade utvecklingen. Lönerna voro genomgående i knappaste laget, och för de nya tjänsterna saknades fasta arvoden. Det akademiska livet under E:s tid blev för mången, har det sagts, ett lysande elände; universitetets mest berömda lärare, som Tegnér, måste söka sig bort av ekonomiska skäl. E:s universitetsstyrelse var utpräglat patriarkalisk, och med skäl kunde Tegnér tala om »Eders Excellences akademi», E:s förakt för formerna och rent personliga maktutövning ledde stundom till mindre lyckade åtgärder; särskilt omtalat blev hans försök att censurera föreläsningarna om Schellings filosofi.

I sitt förhållande till vetenskapsmän och vitterhetsidkare visade E. några av sina vackraste sidor, och med viss rätt har han betecknats som vår siste store kulturexcellens, om han också saknade sina föregångares ekonomiska resurser. På allt sätt gynnade han unga författare och forskare, skaffade dem anställningar och understöd samt underlättade utgivandet och spridningen av vittra och lärda skrifter.

Esaias Tegnér kom tidigt i åtnjutande av E:s synnerliga beskydd och har givit vältaliga uttryck åt sin tacksamhet mot den man som skapat hela hans »borgerliga existens». E. beundrade oerhört Tegnérs diktning – C. G. v. Brinkman har omvittnat hur »Axel» låg sönderläst på excellensens bord – och E. försummade intet tillfälle att hjälpa skalden. Det var E., som skaffade Tegnér professur och prebende och till sist om också med tungt hjärta beredde vägen från akademien till Växjö biskopsstol. Tegnér hyllade i flera högstämda tal och dikter sin gynnare och tog med iver hans försvar inte minst i motgångens dagar. »Jag håller... av gubben Engeström...», skrev han vid jultiden 1823 till Martina von Schwerin och fortsätter: »Han är nu barnlös (ty hans son är en blott brännvinspanna), föraktad, smädad, fattig . . . Jag vore en skurk om jag ej sökte att på det enda sätt, som står i min förmåga, trösta och hedra honom. Låt vara att han aldrig varit någon stor statsman. Huru stora äro då de andra med pudret på de tomma huvudena, med stjärnan på de fala hjärtan? Är gammal forndags ärlighet, är redlig välvilja intet värd?»

Ett särskilt intresse hyste E. för fornforskningen. Tidigt knöt han förbindelser med J. Hallenberg men överflyttade sedermera sitt stöd till lundensaren N. H. Sjöborg, som utan hänsyn till Vitterhetsakademiens önskemål fick sig anförtrodd uppsikten över rikets antikviteter. E:s beskydd, som naturligtvis var ytterst väl menat, visade å andra sidan härvidlag hans bristande vetenskapliga omdöme, ty som arkeolog var Sjöborg föga bättre än Hallenberg; båda tillhörde ohjälpligt en förgången tid.

Också den egentliga historieforskningen låg E. varmt om hjärtat, och redan 1812 sökte han förmå E. G. Geijer att författa en svensk rikshistoria. För arkivfrågor hyste E. sedan sin riksarkivtid ett kärleksfullt intresse. Under sina många beskickningar ägnade han åtskillig tid åt ordnande och studium av äldre diplomatiska handlingar och försummade aldrig att i utlandet tillvarataga aktstycken av betydelse för svensk historia (om hans samlingar se nedan). Han sökte också på allt sätt understödja utgivandet av äldre historiska handlingar.

En av hans speciella skyddslingar var den senare riksarkivarien och riksantikvarien J. G. Liljegren, som av E. bereddes plats, förutom vid hans eget bibliotek, i såväl Riksarkivet som i Kungliga biblioteket. Med biträde av Liljegren gjorde E. 1823 en bestående insats i svensk arkivhistoria genom att rädda viktiga kamerala arkivserier från vanvård och hotande förstörelse. I detta sammanhang deklarerade E. inför Vitterhetsakademien, att han »efter det begrepp om historia och arkiver», som han under en lång tjänstetid, även utrikes, fattat, icke kunde tillstyrka »ett barbariskt förstöringssystem, som komme att hölja i mörker fäderneslandets fornhävder, icke allenast tjänlige att stilla viltre mäns nyfikenhet utan även lämnande en för förevarande ämnens utredande nyttig erfarenhet» (Schück, 7, s. 482 f.).

E:s sista år i Sverige fördystrades av politiska motgångar, svår sjukdom och familjesorger. Av hans fyra barn avledo de tre döttrarna vid unga år, medan ende sonen Gustaf Stanislaus von E. beredde sin fader stora bekymmer. Godtrogen och lättsinnig ådrog han sig enorma skulder – omkr. 100 000 rdr – som E. måste betala. År 1817 tog han avsked från sin överstelöjtnantsbeställning, lämnade efter en tid landet för att gå in i preussiska armén och slutade sin bana som rysk general. E:s polskfödda maka, som med sitt livliga temperament ibland försatte sin make i obehagliga situationer, vantrivdes i Sverige och torde ha påverkat E. i hans beslut att nedlägga sina ämbeten och flytta till hennes hemland. På vägen ut 1824 tog han sitt bekanta, rörande avsked av Lunds universitet, omfamnande var och en av de akademiska lärarna. Han dog på sitt polska gods Jankowice (ett par mil väster om Posen) och ligger begraven i ett kapell vid kyrkan i Ceradz.

Lars von E. var ovanligt lång och ståtlig och gav ett starkt intryck av manlighet och kraft. Hans ansiktsdrag voro rena och vackra, blicken ur de blå ögonen öppen och klar. Till sitt väsen var E. godmodig och rättfram men kunde lätt brusa upp och förgå sig. Han hade namn om sig att vara en särdeles angenäm sällskapsmänniska, dock enligt samtida omdöme »mera studentikos än esprit».

I sin ämbetsutövning blev E., särskilt under senare år, föremål för mycket klander. Han ansågs despotisk och nyckfull och anklagades för nonchalans och maklighet i tjänsten. Men för de underlydande – inte minst de yngsta kanslisterna – var han en faderlig chef och en vördad föresyn; det har påståtts, att ingen svensk utrikesminister så som E. förstått att handleda och hjälpa kabinettets noviser.

E:s begåvning var knappast så begränsad, som hans vedersakare velat göra gällande, även om han förvisso icke ägde stora vyer eller blixtrande snille. Han var klok, kunnig, mångsidigt bildad och ovanligt beläst. Som stilist var E. emellertid ganska otymplig och han gjorde föga lycka som politisk talare.

Grunddraget i E:s karaktär var hans av vänner som fiender omvittnade ärlighet. Han var, som Adlerbeth skriver till Rosenstein, »entusiast av heder». I en tid full av mutor, intriger och sammansvärjningar gick E. sin väg rakt fram, omutligt rättrådig och hängivet fosterländsk.

Med utnyttjande av brev och handlingar i sitt omfattande arkiv lät E. under åren 1823–24 nedskriva sina memoarer, därvid biträdd av sin bibliotekarie Liljegren. Dessa minnen, som 1876 utgåvos i svensk upplaga av Elof Tegnér, äro livfulla och fängslande samt äga genom sina många detaljuppgifter om personer och händelser ett visst värde som källa till samtidens historia.

Något har ovan berörts också frågan om E. som samlare av böcker och handskrifter. E. hade ärvt Benzeliernas samlarlidelse, så uppenbar också hos hans morbror Mathias Benzelstierna och brodern Jacob von E. samt ytterligare stimulerad av E:s tjänstgöring i Riksarkivet. E:s litterära samlarverksamhet omspände så gott som alla forskningens grenar, men i synnerhet blev historia, enkannerligen den svenska, föremål för hans uppmärksamhet, samt allt som hörde samman med statsmannens yrke – folkrätt, statistik, geografi och politisk ekonomi.

Under sina vidsträckta resor tog han varje tillfälle i akt att rikta sina samlingar, och förutom kartor, kopparstick och konstsaker fann den ena bokkistan efter den andra vägen till Stockholm, där de till en början anförtroddes i brodern Jacobs, senare i den av E. anställde bibliotekariens vård. Även om begränsade tillgångar fingo diktera E:s inköp, torde han redan ha förskaffat sig ett ganska gott bibliotek, då han vid den nämnde morbroderns frånfälle 1791 under fideikommissrätt fick mottaga dennes enastående samling av böcker och handskrifter m. m. (se M. Benzelstierna). I fideikommissrätten ingick också det på Södermalm belägna hus, i vilket morbrodern låtit inrymma sina skatter. Härmed börjar i stort sett det Engeströmska bibliotekets historia.

Att utöka och fullkomna gåvan blev ett av E:s angelägnaste mål. Från Wien, Berlin, Paris, Posen och Hannover hemsändes större och mindre förvärv. I Berlin magasinerade E. böcker från olika uppsamlingsplatser, vilken samling under E:s ministertid 1798–1803 ytterligare ökades, så att den vid hans rappellerande uppgick till 2 300 volymer. Även efter hemkomsten arbetade han oavlåtligen på sitt biblioteks stadiga tillväxt. Så t. ex. utnyttjades den nödtvungna vistelsen i Lund 1807–08 till omfattande litterära samlingar jämte ordnandet av biblioteket i Stockholm. I sina bemödanden om bibliotekets förkovran rönte E. jämväl stöd från olika håll, i främsta rummet av sina tre bibliotekarier: P. A. Wallmark, J. G. Liljegren och J. E. Hallencreutz.

Boksamlingens volymantal var 1805 omkr. 10 000, 1824 12 900. Själv uppger E. 1807, att han ökat morbroderns bokbestånd med 6 000 band. En detaljerad specifikation av bandantalet för varje fack föreligger först i E:s bouppteckning 1826, där slutsumman lyder på 13 211 band, en även för sena tider imponerande siffra. Av dessa utgjorde 305 »sällsynta böcker i särskilt skåp».

Handskrifterna erforo förhållandevis icke samma tillökning som bokbeståndet. Förutom mindre tillskott i form av köp, gåvor och arv, införlivade E. dock med sitt bibliotek ett par samlingar av verklig betydenhet. Kort efter brodern Jacobs död (se denne) erhöll han som gåva huvudparten av dennes ansenliga manuskriptsamling, till större delen Scanica, vilka i E:s samling enbart för sig uppgå till ett 80-tal volymer. Ett särskilt stort förvärv gjorde E. emellertid i det Ekebladska släktarkivet från Stola, av vilket det mesta och viktigaste hamnade hos E., framför allt värdefulla brevsamlingar (jfr släktart. Ekeblad, bd 12, s. 616). Slutligen förtjänar den samling att nämnas, som E. först 1816 slutgiltigt fick mottaga efter morbrodern, assessorn i Svea hovrätt Erik Benzelstierna (d. 1793), vilken testamenterat sin litterära kvarlåtenskap till sin broder Mathias' bibliotek. Enligt E. tillfördes härmed biblioteket »en myckenhet viktiga handskrifter och en i kronologisk ordning inrättad samling av handlingar till svenska historien, merendels avskrivne med assessorens egen hand». – Till handskrifterna hörde också en ansenlig, av E. anlagd autografsamling, över vilken Liljegren 1823 upprättade en handskriven katalog.

I den tryckta katalogen 1824 förtecknas av handskrifter 1 150 bd och fasciklar. Vissa samtiden berörande arkivalier ha härvid självfallet uteslutits. I sitt nuv. skick omfattar samlingen omkring 1 300 vol., motsvarande omkr. 30 hyllmeter. Häri äro icke medräknade ett 50-tal band, som funnos enligt förteckningen 1824, men senare visat sig saknas.

Om E:s övriga samlingar, vilka jämväl räknades höra till biblioteket, lämnar det i Journalen (7 maj) 1825 refererade Wallmarkska inventariet besked. Förutom smärre samlingar av fornsaker, konstföremål och målningar, ägde E. 5 800 mynt, huvudsakligen antika. E:s insats häri var omkr. 500 silvermynt, resultatet av hans strävan att söka ersätta den 1805 lidna förlusten genom stöld av morbroderns samtliga mynt resp. medaljer av ädel metall. Samlingen av ritningar, litografier, kopparstick och kartor räknade 75 portföljer och bd. Om denna upplyser E. redan 1807, att han »mycket förökt» kopparsticken och »ej obetydligen ökt» kartorna, allt i syfte att belysa olika länders historia, geografi, kulturhistoria m. m.

Genom morbroderns gåva mognade hos E. en redan tidigt väckt tanke att en gång ställa sina samlingar till fosterlandets och forskningens tjänst, vari han för övrigt hoppades på brodern Jacobs medverkan. Tanken torde snarare ha uppstått hos Jacob, som redan före morbroderns död meddelar Lars, att hans samling av manuskript och disputationer samt mynt m. m. skulle tillfalla Lars, att av denne göras allmännyttig, ifall Jacob ej själv finge en son eller lämplig måg före sin död. Den nämnda myntstölden aktualiserade behovet av en vårdare av samlingarna, och P. A. Wallmark anställdes som bibliotekarie. I slutet av aug. 1805 började Wallmark sitt arbete med att bringa reda i det i fullständig oordning befintliga biblioteket, utrangering av dupletter, uppställning och fackindelning av böckerna. Och 1 juli 1806 kunde Wallmark i Inrikes Tidningar tillkännage, att biblioteket fr. o. m. den 5 i samma månad komme att på vissa angivna tider hållas öppet för allmänheten, en bibliotekshistoriskt anmärkningsvärd händelse, erinrande om P. F. Suhms gärning i Köpenhamn.

Sina skatter, särskilt i handskriftsväg, sökte E. även göra tillgängliga genom att i fria häften publicera aktstycken i svenska historien och lärdomshistorien. Inalles utkommo fem häften »Handlingar ur... L. v. Engeströms bibliotek», de fyra första under åren 1809–24, det sista 1865. Störst intresse ha de bibliografiska bidragen: en av Wallmark påbörjad katalog över bibliotekets bokrariteter, den ovan omtalade registreringen av handskrifterna, som utgör fjärde häftet, samt en av Hallencreutz uppgjord förteckning över »sällsyntare böcker, palæotyper och manuskripter», det femte och sista häftet. Därjämte utgavs 1819 en av Liljegren upprättad »Förteckning öfver en samling af permbref» (bil. till h. 3).

Innan E. 1824 definitivt lämnade Sverige, vidtog han dispositioner för bibliotekets bestånd. Genom testamentariska förordnanden skulle allt nytillkommet tillhöra fideikommisset, och anslag till samlingarnas underhåll och bibliotekariens lön anvisades. Vidare hemställde E. om att biblioteket måtte ställas under överinseende av statsministern för utrikes ärenden, ordföranden i riddarhusdirektionen samt pastor primarius i Stockholm, till vilka bibliotekarien hade att årligen inkomma med redogörelse för verksamheten. Dessförinnan (10 juni 1824) hade en instruktion för bibliotekarien i tio paragrafer utfärdats. Samma dag utsågs J. G. Liljegren till bibliotekarie efter Wallmark. Liljegren var väl förtrogen med biblioteket, där han tagit verksam del i katalogiseringsarbetet och även biträtt vid nyanskaffningen. Han efterträddes, trol. 1827, av expeditionssekreteraren S. E. Hallencreutz, som nedlade ett förtjänstfullt arbete på katalogiseringen. Utom den omtalade förteckningen över bibliotekets rariteter upp- rättade han bl. a. en katalog över böckerna (8 foliobd). Ett fullständigt signeringssystem genomfördes, för handskrifterna ännu gällande.

Efter nära 60-årig verksamhet som offentligt privatbibliotek övergick det Engeströmska biblioteket i statlig ägo. E:s sonson, kammarherren greve L. S. E. v. Engeström erhöll 1864 tillstånd att försälja huset och överlämna samlingarna till K. biblioteket och Nationalmuseum. På grund av bristande utrymme måste emellertid de c:a 15 000 böcker och handskrifter, som tillföllo K. biblioteket, tills vidare inrymmas i förhyrd lokal. Böckerna, som genom duplettförsäljning undergått en betydlig reducering, införlivades sedermera med bibliotekets övriga bokbestånd, under det att handskrifterna ha bibehållits som särskild enhet.