Nils Rosenstein, von

4 von Rosenstein, Nils, son till R 1, f 1 dec (g st) 1752 i Uppsala, d 7 aug 1824 i Sthlm, Klara. Inskr vid UU 14 dec 53, testimonium academicum där 6 dec 71, hovjunkare 4 april 69, e o kanslist i Kanslikoll:exp 17 dec 71, kopist 2 mars 73, kanslist 25 febr 74–10 maj 75, registrator 7 nov 75, allt i Kanslikoll:exp, andre sekr i Kanslipresidentexp 12 okt 78, deltog i riksdagarna 78–15 (led av hemliga utsk 00, av KU 09–10), ambassadsekr i Paris 19 nov 82, guvernör för kronprins Gustav Adolf 1 nov 84–2 nov 95, kansliråds fullm 1 nov 84, kanslerssekr vid UU 21 nov 85–6 dec 99, landsh:s n h o v 2 nov 95, led av Rikets ärenders allm beredn o Beredn för Pommerska o Wismarska ärendena 1 nov 96, av komm för Krigsakad maj 97, av dir över Krigsakad vid Karlberg 10 juli 97, av Krigskoll:s instruktionsdep 4 april 05, tf statssekr i Ecklesiastikexp 12 juni 09–28 dec 22 (tjänstl från 8 febr 22), led av komm ang ny kansliordn juli–aug 09, av komm ang inrättande av ett inst för fältläk maj–dec 10, ordf i fattigvårdskomm juni 10–juni 21, led av uppfostringskomm jan 12–april 17, av komm ang den akad jurisdiktionen juni 17–okt 20, av komm ang ny prästvalsförordn juli 21–okt 22. – Led av Vitterhetsakad 82, LVHAA 86 (preses 92, 01–02, 12, 18–19), LSA 86 (ständig sekr från 5 april 86), LYA 88 (preses 89, 95 o 12), LPS 89, LLA 11, LSkS 15, jur utriusque hedersdr vid UU 15 juni 18. – Ogift.

R:s levnadslopp inleddes under de gynnsammaste auspicier, med ett nätverk av inflytelserika släktingar i beredskap. Att han redan som ettåring skrevs in vid UU antyder vilka förhoppningar som ställdes på honom. Det första decenniet av hans ämbetsmannakarriär utmärktes av en ovanligt smidig befordringsgång. Han blev nu också uppmärksammad av hovet för sina vittra talanger, vilket säkert bidrog till att han i fortsättningen engagerades för alltmer ansvarsfulla uppgifter. 20 dec 1780 höll han i sällskapet Utile Dulci ett åminnelsetal över kanslirådet Johan af Bjerkén (bd 4, s 493), som så behagade Lovisa Ulrika att hon utsåg honom att i jan 1782 parentera över prinsessan Sophia Albertinas förre informator Erik af Sotberg och att efterträda denne som sekreterare i drottningens vitterhetsakademi. På senhösten s å utsågs R till ambassadsekreterare i Paris, där han i ambassadören Gustav Philip Creutz (bd 9) fick en ytterst välorienterad introduktör till den politiska scenen och inte minst till det parisiska kulturetablissemanget. De kontakter han nu knöt med upplysningsmän som d'Alembert och Condorcet befäste för all framtid hans orubbliga anslutning till den lockeanska erfarenhetsfilosofin.

Ett halvår efter R:s ankomst till Paris ersattes Creutz av Erik Magnus Staël v Holstein. En vän för livet fick R i dennes maka, Germaine Necker, senare berömd som Madame de Staël. Gustav III, som misstrodde sin nye Parisambassadör, gav R i uppdrag att skriva egna rapporter om såväl politiska som kulturella förhållanden, och R blev också kallad att möta kungen i Rom våren 1784 och följa honom tillbaka till Paris.

Åren som ambassadsekreterare i Paris kan betecknas som en prövotid inför det viktiga uppdraget som informator åt kronprinsen. Redan före avresan till Paris hade dessa planer sipprat ut, och R var från början medveten om att hans utrikestjänst skulle bli relativt kortvarig. Under de elva åren som Gustav Adolfs informator strävade R oförtröttligt att bibringa sin unge elev både gedigna kunskaper och sunda tänkesätt. I rapporter från åren 1785–87 redogjorde han med berättigad stolthet för dennes framsteg, och vid flera, visserligen oftast väl förberedda, examinationer inför publik väckte Gustav Adolf allmän beundran för sina kunskaper.

En uppfattning om karaktären av R:s undervisning ger hans Samtal emellan döde personer, där han utnyttjar en populär moralpedagogisk genre för att inpränta eviga sanningar. Inte minst får kronprinsens beundrade namne, Gustav II Adolf, skänka sin auktoritet åt R:s utläggningar om lag och rätt, om fredens välsignelser, om alla människors lika värde och om kungens ställning som rikets förste ämbetsman. Men tronföljarens psykiska konstitution kunde R inte göra mycket åt. "Han arbetade i en stenbunden mark, och ingen har lagt honom till last, att den slutliga skörden illa svarade mot såningsmannens mödor" (Böttiger, s 95).

Vid sidan av lärartjänsten hos kronprinsen och de offentliga uppdragen som kanslerssekreterare för UU och som SA:s ständige sekreterare anlitades R av Gustav III som förtrogen – och avundad – informatör och samtalspartner men lyckades i görligaste mån hålla sig utanför de ständigt pågående hovintrigerna. I sina brev till kungen under dennes frånvaro från huvudstaden under det ryska kriget 1788–90 manar han enträget och frispråkigt till en försiktighetens diplomati och föreslår fredliga lösningar. Men även om kungen inte försökte tysta R tycks han i praktiken inte heller ha tagit intryck av hans föreställningar. Som en kompromissernas man stod R alltför långt ifrån den otålige och alltmer maktfullkomlige kungen för att kunna få något egentligt inflytande över politiken.

När R 1795 lämnade sin informatorstjänst hos Gustav Adolf, hugnades han med landshövdingetitel och livstidspension men blev för den skull ingalunda sysslolös. Sedan kungen året därpå hade tillträtt regeringen, återtog R, efter ett fyraårigt avbrott, sin befattning som föredragande av UU:s ärenden och utnämndes dessutom till ledamot av den allmänna beredningen. Efter regeringsförändringen 1809 utsågs R till tf statssekreterare i Ecklesiastikexpeditionen, en befattning som han trots avtagande kropps- och själskrafter uppehöll till två år före sin död.

R:s starka praktisk-politiska och pedagogiska engagemang till trots är det i första hand som upplysningsman och samhällsfilosof, som levnadstecknare och som en vitterhetens beskyddare han förtjänar att bli ihågkommen. När han tillsammans med Johan Henric Kellgren (bd 21) bildade det fiktiva samfundet Pro sensu communi som ett bålverk mot allehanda obskurantism, var upplysningsfilosofin sådan den utformats av männen kring den stora franska encyklopedin redan sedd med misstro på många håll. Misstron ökade efter utbrottet av franska revolutionen, som ansågs inspirerad av radikala upplysningsidéer. Debatten kring Kellgrens och R:s framträdande blev också häftig. Kellgrens stora satiriska dikt Man äger ej snille för det man är galen sekunderades av R:s utredande artiklar i Stockholms Posten på hösten 1787, en apologi "nog allvarsam, filosofisk och politisk", som han skrev till Gustav III. Med lugn auktoritet bemötte han där motståndarnas, inte minst swedenborgarnas, misstänkliggöranden och öppna beskyllningar.

Artiklarna i Pro sensu communi-striden förberedde R:s filosofiska huvudarbete, Försök til en afhandling om uplysningen ... Verket koncipierades som ett tal vid nedläggandet av presidiet i VA 26 aug 1789 men bearbetades och utvidgades under de närmast följande åren och publicerades först 1793. Framställningen har en enkel och logisk uppbyggnad i två delar; den första och kortare definierar begreppet upplysning, den andra argumenterar för upplysningens "nytta och nödvändighet för samhället". Axiomatiskt konstaterar R att en sann uppfattning av verkligheten vilar på erfarenhet. Lockes empirism bär upp hela avhandlingen. Upplysningen utgörs av sanna, tillräckliga och tillämpliga kunskaper, grundade på förnuftets fria och rätta bruk. Det nödvändiga måttet av kunskaper avgörs av människans behov. R skiljer mellan en gemensam eller allmän upplysning och en särskild för specialister. Den förra, nödvändig för alla, består i en sund uppfattning om naturen, människan och samhället, ett värn mot "politiska och andra charlataner, fantaster, svärmare, bedragare av alla slag".

Den andra delens vidlyftiga plaidoyer för upplysningens samhällsnytta hävdar civilisationens försteg framför de primitiva samhällena genom att den kan skänka individen frihet, säkerhet och framstegsmöjligheter. R är en mycket måttfull utopist, som hellre talar om sedernas förbättring genom upplysning än om samhällets slutliga fulländning. Han förfäktar jämlikhet mellan människor men varnar samtidigt för jämlikhetens "yra", som man nyss sett exempel på i Frankrike. Som alltid hävdar han att medelvägen är den säkraste och "medel-classen" det i egentlig mening bärande samhällsskiktet.

R:s avhandling offentliggjordes i en ytterst känslig politisk situation. Landets egentlige ledare, Gustaf Adolf Reuterholm (s 43), stärktes i sina misstankar mot R:s 'jakobinism" men nöjde sig med att åtala Stockholms Postens entusiastiska, av Kellgren skrivna recension. R hade tänkt sig att skriva en fortsättning men nöjde sig med ett mycket allmänt hållet presidietal i VA om uppfostran. Kanske fann han att den dogmatiska empirismen inte längre hade publikens öra.

Som den unga SA:s ständige sekreterare gjorde R en betydelsefull administrativ insats och fungerade som en sammanhållande kraft. I sina Anmärkningar om vitterhet och smak från 1787 försökte han lägga grunden till en smakens vetenskap, en estetik. Talet var avsett som en auktoritativ uttolkning av akademins valspråk och hävdade akademins uppgift som litterär domstol men saknade kontakt med förnyande tendenser i samtiden.

R hade inlett sin litterära bana som minnestalare, och otvivelaktigt är det i första hand hans åminnelsetal och levnadsteckningar som har visat sig äga ett bestående värde. Hans biografiska företal till Kellgrens och Anna Maria Lenngrens (bd 22) skrifter och till Magnus Lehnbergs (bd 22) predikningar är fortfarande (1998) i hög grad läsvärda. I sitt åminnelsetal över d'Alembert säger R att man med orätt kritiserat denne för att i sina parentationer inmänga vardagliga smådrag i karakteristiken av föremålen. Man har inte tänkt på, framhåller R, hur sådana glimtar ur privatlivet kan bidra till att ge porträttet liv. Själv använde han, måttfullt men med stor framgång, denna d'Alemberts metod. Över huvud taget är R:s stil välgörande fri från retorisk pompa. "Han hade den gåvan, som jag högt värderar, att skriva en skön, ren, välljudande, men likväl rent prosaisk prosa ... Vi andra måla mer eller mindre våra statyer" (Tegnér, s 228).

"Samhällets människa" kallade Leopold sin vän R. Men samhället utgjordes för denne av individer med skilda utförsgåvor och karaktärsdrag. Tolerans, notorisk redbarhet och ett genuint människointresse gav honom vänner långt utanför kretsen av jämnåriga och likatänkande. Generöst stödde R för honom själv så väsensfrämmande begåvningar som Bengt Lidner (bd 22), Erik Johan Stagnelius och C J L Almqvist (bd 1).