Frans Gustaf Enwall

1. Enwall, Frans Gustaf, f. 24 maj 1859 i Stockholm (Nik.), d. 3 sept. 1923 där (Osc). Föräldrar: sadelmakaren Johan. Alfred Envall och Anna Gustava Carlqvist. Anställd vid Ladugårdslandsteatern i Stockholm 1877; elev vid K. teatrarnas elevskola 1878–80; engagerad vid Stora teatern i Göteborg 1880–85, vid Albert Ranfts resande teatersällskap 1885–86, vid Nya teatern i Stockholm (hos Ludvig Josephson och Victor Holmquist) 1886–87, vid Dramatiska teatern 1887–1921; lärare vid dess elevskola 1897; skolans föreståndare 1904.

G. 14 juni 1898 i Stockholm (Hedv. El.) m. Agda Anna Maria Mayer (E. 2).

Frans E. började sin teaterbana hos Albert Alberg och Magda von Dolcke vid Ladugårdslandsteatern i Stockholm 1877 och var sedan elev vid K. teatrarnas elevskola, där han även åtnjöt privat undervisning av Henrik Christiernsson. E. var därefter i fem år knuten till Stora teatern i Göteborg under Emil Hillbergs, Frans Hedbergs och Lorentz Lundgrens chefskap. Efter någon tid engagerades E. vid Dramatiska teatern, i vars tjänst han kom att verka under nära 25 år.

Redan under åren vid Göteborgsscenen fäste E. uppmärksamheten vid sig genom några noggrant genomtänkta och utarbetade rollskapelser, rika på fina verklighetsiakttagelser, såsom bl. a. den barske och hederlige Björn i Frans Hedbergs »Bröllopet på Ulfåsa» och skrivaren Jemmerling i samme författares »Advokaten Kniving». I den senare rollen firade hans förmåga av god maskering och karakterisering en sannskyldig triumf. En prestation värdig att ställas vid sidan av sistnämnda roll var hans Öländer i August Blanches »Ett resande teatersällskap», som av E. ej gjordes till någon karikatyr utan alltigenom behöll en mänsklig underton, ej fri från ett visst medlidande.

I några större uppgifter kom E. aldrig att framträda på Dramatiska teatern, men han gjorde sig många gånger gällande i smärre karaktärsroller. Bland de starkt utpräglade gestalter han gav sceniskt liv, må särskilt framhävas hans alkoholiserade snickare Michalsky i Herman Sudermanns »Ära» och hans imbecilla fattighushjon Slanken i Frans Hedbergs »Hårda sinnen». I sistnämnda uppgift nådde han fram till en gestaltning av för honom ovanligt frän realism, på en gång grotesk och gripande. Även bör nämnas hans Bridaine i Alfred de Mussets »Lek ej med kärleken», den kärve dalkarlen Peder Ulfsson i Frans Hedbergs »Dagen gryr», snickare Engstrand i Ibsens »Gengångare», folkuppviglaren Vansen i Goethes »Egmont», pregnant och verkningsfullt framställd, och vålnaden i Shakespeares »Hamlet». De intressantaste scenskapelser han i senare tid utformade voro Ibsen-rollerna Gamle Ekdal i »Vildanden» och Vilhelm Foldal i »John Gabriel Borkman». I båda överraskade han med ett fint och dämpat, skickligt nyanserat spel. Nämnas må även Strindbergsfigurerna Lindqvist i »Påsk» och Tiggaren i »Till Damaskus», vilka efter vårt sätt att se kanske voro något konventionellt formade, men när de framfördes uppfattades som fullt adekvata. Det låg mycket samvetsgrant arbete bakom alla dessa figurer. Om de också saknade det bländande och omedelbart fängslande, gjorde de dock alltid intryck av äkthet och soliditet. Tekniskt var E. en kunnig man, och särskilt i omsorgen om diktionen höll han styvt på den tradition, som ärvts från vår äldre skådespelargeneration. Så småningom gled han också över på det teaterpedagogiska arbetet som lärare och slutligen mångårig föreståndare för Dramatiska teaterns elevskola.

Allmänt erkännes att nyssnämnda institution under Ers regim gjorde ett vackert och betydelsefullt uppsving. På hans initiativ lades undervisningen på en mera tidsenlig bog och efter principer, som ledde till effektiva resultat, till gagn för eleverna och scenkonsten. Både i Helsingfors och Kristiania skyndade man kort därpå att rekonstruera sina elevskolor i överensstämmelse med E:s system. Många av våra i närvarande stund mest bemärkta skådespelare ha honom att tacka för en gedigen och grundlig utbildning i scenkonstens viktigare elementära ting. En specialitet, vari E. nådde verklig fulländning, bestod i förmågan att eliminera dialekter. Han kände djupt det ansvar teatern har för det talade ordets vård och utveckling, liksom han väl insåg nödvändigheten och vikten av att från början ge eleverna respekt för just detta. Naturlighet, enkelhet, sanning voro enligt hans mening grundvalarna för all konstnärlig verksamhet.