Karl Arvid Edin

1. Karl Arvid Edin, f. 13 maj 1880 i Piteå, d. 30 nov. 1937 i Stockholm. Föräldrar: kaptenen vid Norrbottens reg. Hugo Edin och Alice Kristina Winroth. Mogenhetsex. i Luleå 11 juni 1898; student vid Uppsala univ. 26 sept. s. å.; fil. kand. 31 jan. 1902; fil. lic. 15 sept. 1908; disp. för fil. doktorsgrad 28 maj (promov. 31 maj) 1910; docent i statistik i Uppsala 16 juni s. å.; tf. professor där i samma ämne vt. 1911–ht. 1916, ht. 1918–vt. 1922 och ht. 1923–vt. 1924; tf. lärare i statistik vid Stockholms högskola 1918–37; sekr. (statistiker) vid K. telegrafstyrelsen 1 juli 1920–11 mars 1932; 1:e aktuarie i K. statistiska centralbyrån 12 mars 1932–30 april 1934; byråchef där 1 maj 1934 till sin död; ledare för 1930 års folkräkning 1 sept. 1932–21 aug. 1934; offentligt uppdrag att verkställa utredning rörande nykterhetsfrågans läge i främmande länder 4 juli 1910; kallad att som sakkunnig i och för statistisk bearbetning av visst material biträda kommittén för utarbetande av lagstiftning om rätt till avbrytande av havandeskap m. m. 13 dec. 1934; deltog i ett möte i Paris för bildande av Internationella unionen för vetenskaplig undersökning av befolkningsproblemen juli 1928; sekr. och skattmästare i den till nämnda union anslutna Svenska nationalkommittén för befolkningsforskning; Sveriges representant i unionens kongress för befolkningsvetenskap i Berlin 26 aug.–1 sept. 1935.

G. 28 maj 1911 i Uppsala m. Anna Elisabeth (Anna-Lisa) Ribbing, f. 8 dec. 1887 i Stockholm (Hedv. El), dotter av hovrättsrådet och häradshövdingen, jur. hedersdoktor Gustaf Ribbing och Carolina (Lina) Sofia Meyer.

E. ägnade sig vid universitetet till en början, som lärjunge åt professorerna Hjärne och Boëthius, åt studier i historia och statskunskap. Som förste kurator i Norrlands nation samt styrelseledamot och ordförande i föreningen Heimdal gjorde han betydande insatser i studentlivet och i den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten; han var bland annat initiativtagare till föreningen Heimdals föreläsningar läsåret 1905–06, vilka publicerats i serien »Svensk politik», och till sommarkurser i Piteå 1905.

Sommaren 1907 deltog E. i de som ett led i den officiella emigrationsutredningen ingående bygdeundersökningarna, och hans intresse inriktades efter hand på statistiska och demografiska forskningar. Hans doktorsavhandling 1910 rörde socialstatistik. E. blev samma år Gustav Sundbärgs docent i statistik i Uppsala. Tyngdpunkten av E:s forskningar föll emellertid inom det befolkningsstatistiska området. Genom bearbetning av husförhörslängder och andra urkunder från ett antal församlingar samlade han ett omfattande material till belysning av Sveriges äldre befolkningsförhållanden och framlade på grundval härav bland annat uppgifter angående den äktenskapliga fruktsamheten i äldre tider, för vissa mindre områden ända tillbaka till 1641. För modern tid gällde hans forskningar i främsta rummet familjestatistiska problem och alldeles särskilt frågan om födelsekontrollens utbredning inom olika samhällsklasser. Han utarbetade därvid en för den svenska befolkningsstatistiken särskilt anpassad metod, den s. k. identifieringsmetoden, vid vilken individuellt sammanställdes den årliga befolkningsstatistikens uppgifter om födelser och barnaföderskor med folkräkningsmaterialets uppgifter om motsvarande familjers yrkes- och inkomstförhållanden med mera. Härigenom blev det honom möjligt att ingående belysa den differentiella fruktsamheten inom olika yrkes-, social-och inkomstklasser. Av E:s undersökningar på detta område, som huvudsakligen hänförde sig till storstäderna samt tiden omkring 1920 och perioden 1920–30, framgick som viktigaste resultat, att den äktenskapliga fruktsamheten och familjeinkomsten normalt äro positivt korrelerade, så att i stort sett barnantalet stiger jämsides med stigande inkomst. Men då det var de högre klasserna, som först började tillämpa den frivilliga barnbegränsningen, skulle alltså redan vid tiden för E: s undersökningar fruktsamheten inom dessa klasser i storstäderna ha nått sitt bottenläge, medan den däremot fortsatte att sjunka inom de lägre samhällsklasserna.

E., vars främsta förtjänster lågo på det vetenskapliga området, var en idérik forskare, som inom befolkningsstatistiken framlade ett flertal nya uppslag i avseende på såväl arbetsmetoder som forskningsuppgifter. Förutom de undersökningar, som resulterat i färdiga redogörelser, samlade han ett omfattande statistiskt material av både historisk och aktuell karaktär, som på grund av hans ohälsa och frånfälle icke blivit utnyttjat.

E. var en inflytelserik akademisk lärare. Många statistiker i svenska ämbetsverk voro hans elever. Vad som förklarade »hans inflytande på de unga, var föreningen hos honom av stark vetenskaplighet, som icke tålde någon prutmån, och en entusiasm, som inte kunde undgå att smitta» (Ottelin). Han var en intagande personlighet, älskvärd, humoristisk och studentikos. E. karakteriseras också som »flärdlös, impulsiv, hjärtegod, fall av livlighet och öppen för det stora och vackra i livet. När hans hälsa brev bruten, visade han även en annan sida: en lugn. undergivenhet, ett storslaget mod inför det oundvikliga» (Ottelin).