Carl Gustav Ekeberg

1. Carl Gustav Ekeberg, f. 10 juni 1716 på Djursholm, Danderyds sn (Sth.), d. 4 april 1784 på Altomta, Tensta sn (Upps.). Föräldrar: frälsekamrer Gustaf E. och Catharina Ebba Fast. Student vid Uppsala univ. 24 febr. 1726; apotekselev i Västerås 1730–36; provisor å apotek i Åbo 1737; student vid Åbo univ. 1738; skeppsläkare på två resor med handelsfartyg till Spanien; överstyrman vid Amiralitetet; fjärde styrman å Ostindiska kompaniets skepp Drottningen af Swerige 1742–44; tredje styrman 1745 å kompaniets skepp Stockholm, som förliste; andre styrman å skeppet Götha Lejon 1746–49; befälhavare på skeppet Freden 1750–51; förste styrman å skeppet Hoppet 1751–54; löjtnant vid Amiralitetet 4 okt. 1755; förste styrman å skeppet Prinsessan Sophia Albertina 1755–58; befälhavare å skeppet Prins Friederic Adolph febr. 1759–aug. 1760, å skeppet Finland febr. 1762–aug. 1763. och skeppet Stockholms slott dec. 1765–aug. 1767; kaptenlöjtnant vid Amiralitetet 18 nov. 1767; avsked ur Amiralitetets tjänst 30 maj 1769; befälhavare å skeppet Finland dec. 1769–juni 1771 och å skeppet Drottning Sophia Magdalena jan. 1774–juni 1775 och jan. 1777–juni 1778. Ämnessven i VA 1750; LVA 1761 (preses 3:e kvartalet 1768); RVO 1777.

G. 1744 m. Hedvig Erlant, f. 13 jan. 1719 i Linköping, d. 12 maj 1809 på Altomta, dotter av bokbindarmästaren Nils Erlant (Erlandsson) och Anna Maria Höjer (Höijer).

E. studerade kemi vid Uppsala universitet men övergick efter tre år till praktisk apotekstjänst 1730 som elev hos apotekare G. Wessel i Västerås. Under sex års lärotid här inhämtade E. även medicinska kunskaper, blev provisor vid apotek i Åbo och fortsatte där sina studier. Han kunde därför medfölja som skeppsläkare under två resor på handelsfartyg till Spanien, varvid han samtidigt »lärde. styrmanskonsten». Snart övergick E. helt till navigationsyrket, inskrevs och avancerade vid Amiralitetet men fick sin egentliga bana i Ostindiska kompaniets tjänst. Det var amiral Th. Ankar crona, en av kompaniets direktörer, som förvärvade denna kraft åt företaget. E: s första resa 1742 blev besvärlig, enär skeppet först grundstötte vid norska kusten och senare måste göra sex månaders uppehåll i Annam, innan man framkom till Kanton, där E. förblev till 1744. Sedan kaptenen dött, sekonden avvikit samt förste och andre styrman insjuknat, blev E., egentligen fjärde styrman, på hemfärden andre befälhavande person; i juli s. å. kom E. till Sverige. E:s andra resa 1745 höll på att sluta vådligare. »Stockholm» förliste en natt utanför Shetlandsöarna och endast genom en lycklig tillfällighet kunde E. ta sig i land på en rest av vraket. Hans hår blev efter denna prövning silvervitt. I tre månader dröjde E. i land och gjorde därvid naturhistoriska studier. Han blev emellertid ej avskräckt av olyckan, utan gick ut på »Götha Lejon» i dec. 1746, stannade i Kanton även hela året 1748 och hemkom 20 juni 1749. E. började nu föra korta dagboksanteckningar av huvudsakligen naturvetenskapligt innehåll. Han förde 1750–51 kompaniets gamla fartyg Freden till Cádiz, där det försåldes, medan E. och besättningen foro hem med ett annat svenskt fartyg. E. hade därefter tre lyckade Kinafärder, de två första på »Hoppet» 1751–54 och »Sophia Albertina» 1755–58, den sista som kapten på »Friederic Adolph». E. var 1762–63 kapten på skeppet Finland. Han avvärjde klokt följderna av ett missöde, då skeppet i Bangkasundet fastnat på en mudderbank, men det var endast med möda han fick sina i Cádiz lejda, vilda matroser att lyda. E. var som chef sträng och fordrande, men samtidigt mänsklig, ivrade för human behandling och undvek prygelstraff. Det var från denna resa han förde hem från Kina levande teplantor till Linné, till dennes stora glädje och sedan sorg, ty plantorna dogo. E. hade vid denna tid dels inköpt Altomta i Tensta sn (Upps.), dels 1761 invalts i Vetenskapsakademien, och kom både som uppländsk jordägare och akademikollega i nära beröring och vänskap med Linné. E. bodde 1763–65 i lugn på Altomta, sysselsatt med författarskap, men avgick i dec. 1765 åter, nu som chef på »Stockholms slott»; skeppsläkare var A. Sparrman, E:s senare biograf i Vetenskapsakademien. Vid återkomsten hade E. och superkargerna så väl skött ekonomien, att slututdelningen var en av de största i kompaniets historia, nämligen 97 3/4 procent.

Mest känd av E:s alla resor är den, som han företog som chef ånyo på »Finland» dec. 1769–juni 1771 och själv skildrat i tryck, med av honom tecknade och delvis även graverade planscher och kartor. Resans egentliga ryktbarhet beror emellertid på, att E. ombord hade en vida bättre skribent än han själv: det var skeppsprästen Jacob Wallenberg, som om denna färd skrev sitt klassiska arbete »Min son på galejan». Särskilt bekant är skildringen av stormen, då enligt Wallenberg »vår vaksamme, gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump, som lyckeligen föll honom i händerna, hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor». Ännu tvenne resor gjorde E., båda med »Sophia Magdalena», 1774–75 och 1777–78. Under hans sista vistelse i Kanton skrev hans kollega i kompaniets tjänst James Maule om E., att han var »för gammal att fara på Ostindien», men var å andra sidan tacksam, att »old Ekeberg» hade vågat åtaga sig det svåra värvet att föra skeppet den långa vägen från Sverige. Den 12 jan. 1778 lämnade E. för alltid Kanton.

Med svenska Vetenskapsakademien hade E. förbindelser ända sedan 1749 och inträdde året därpå i ämnessvennernas mera blygsamma kategori. Han överlämnade emellertid till akademien sin dagbok från Kantonresan 1746–49 och sedan dagböcker från resorna 1750–51 till Cádiz samt 1751–54 och 1755–58 till Kanton, vilka alltjämt, jämte en del andra E: s handskrifter, finnas i akademiens bibliotek. Akademien uppskattade dessa »mångahanda nyttiga anmärkningar» och belönade 29 jan. 1757 E. med Fredric Sparres prismedalj, präglad i guld. E. utgav s. å. sin uppmärksammade skrift »Kort berättelse om den chinesiska landt-hushåldningen», som översattes till engelska, franska och tyska. Vid sammanträdet 4 mars 1761 var E., »som sä ofta tjänt akademien», närvarande och demonstrerade en kinesisk oljepress samt avtackades av preses och blev redan 20 maj s. å. invald till ledamot av akademien med sjutton röster mot två.

E:s rent vetenskapliga observationer begynna bl. a. med hans berättelse om ett norrsken, tryckt i Handlingarna 1757. Viktigast är emellertid, att E. 1766 började sina bestämningar av den magnetiska inklinationen till sjöss. Sedan seklets början hade dylika undersökningar legat nere. De olika resultat, som erhållits med inklinationsnålar av olika längd, hade medfört, att mätningar av inklinationen även till lands syntes på samma gång omöjliga och meningslösa. Genom Daniel Bernoullis utredning 1743 om orsakerna till inklinationsnålens opålitlighet och botemedlen för detta löstes problemet om inklinationsbestämning på fast mark, men kvar stod uppgiften att konstruera en på ett i gång varande fartyg användbar inklinationskompass. Undersökningarna upptogos åter av abbé de La Caille under resa till Kap 1750–54 samt därpå av E., som gjorde mätningar under resan till och från Kanton 1766–67 med ett in-klinatorium (se Vet.-akad: s handl. 1772, s. 287) för sjöfartens bruk, konstruerat av J. C. Wilcke, som vid E: s avresa från Göteborg i slutet av 1765 ställde det till E: s förfogande. Resultatet publicerades i akademiens Handlingar 1768. Under utresan medhann E. på grund av hårt väder och sjögång blott 11 inklinations- och 10 deklinationsbestämningar. Hemresan gick bättre, med gott väder och jämn last, som gjorde skeppet mindre underkastat hastiga rörelseändringar, varigenom E. utförde 48 fullgoda inklinations- och 17 deklinationsbestämningar. Betydelsen av E:s inklinationsbestämningar kom till synes i Wilckes skrift »Försök till en magnetisk inclinations-charta» i Handlingarna 1768. Wilckes berömda inklinationskarta, den första i sitt slag, är grundad främst på E:s 59 inklinationsbestämningar. Med ledning av E: s erfarenheter konstruerade Wilcke ett bättre inklinatorium (se Handl. 1772), som skickades med expressbud till E. i Göteborg för hans nya resa 1770–71. Från denna kunde han redovisa 180 inklinations- och 83 deklinationsbestämningar (Handl. 1772). Även under resan 1774–75 gjorde E. mätningar och överlämnade sin journal; medelvärdena av 117 inklinations- och 48 deklinationsbestämningar trycktes (Handl. 1775) med inledning av Wilcke i en särskild uppsats (ibid., s. 298–306). Det 1772 beskrivna inklinatoriet hade under den sista resan ännu en gång prövats av E. Nya förbättringar hade gjorts av E. under resan, och han hade »därigenom omsider likasom fastställt de allmännaste grunder till dessa kompassers sluteliga användande och fullkomnande». Den vid E:s inklinationsbestämningar på havet uppnådda noggrannheten översteg noggrannheten vid deklinationsmätningama. På flera ställen i Indiska oceanen, varest resorna och inklination svärd ena stämde väl överens med tidigare observationsorter och värden, tjäna E: s vid olika tidpunkter erhållna värden till uppskattning av inklinationens årliga ändring, varom man förut – utom gissningar byggda på analogi med deklinationens ändring – icke ägt något enda bevis av verkliga observationer. Wilcke framhåller, att av alla nyare forskare inom detta område E. gjort den största nyttan och samlat de flesta observationerna.

E:s i akademien meddelade rön rörde även praktisk-ekonomiska frågor, t. ex. (prot. 1 juni 1768) om artificiellt sätt att kläcka ankägg i Kina. Tio utmärkt vackra zoologiska planscher, bevarade i akademiens bibliotek, äro av E: s hand, liksom en del av kommentaren därtill.

På Altomta var E. en driftig och intresserad jordbrukare och brevväxlade bl. a. med bröderna Bergius om odling av säd, gräs och foderväxter. På gården bevaras alltjämt ett »Ekebergsrum» med väggmålningar av hans hand med motiv, från hans färder. Bouppteckningen visar i hur hög grad Ers hem med alla dess kinesiska saker hade ostindisk kompani-karaktär. Mycket av naturalier och kartor, som M. Lagerström skänkte Vetenskapsakademien och Linné, var samlat av E., liksom denne själv, riktade Linnés samlingar. Bland kineserna i Kanton var E. enligt Sparrman mycket populär genom kunskaper, okonstlade munterhet och kvicka skämt.