Bengt Ekehielm

1. Bengt Ekehielm, före adlandet Baaz, f. 12 dec. 1612, d. 5 sept. 1650 (gravsten) i Stockholm. Föräldrar: biskop Joannes Baazius och Sigrid Persdotter. Student vid Rostocks univ. dec. 1627, vid Uppsala univ. april 1628 och vid Dorpats univ. 20 april 1632; fil. magister i Dorpat 1633; pfalzgreve Karl Gustavs (sedermera Karl X Gustav) lärare hösten s. å.; auskultant i Svea hovrätt 10 nov. 1635; sekr. där 7 juni 1642; adlad 20 mars 1647; underståthållare i Stockholm 6 dec. 1648.

G. 2 jan. 1642 i Stockholm (Nik.) m. Eva Eggertz, d. 26 nov. 1674, dotter av med. doktorn Herman Eggertz samt omg. 1655 m. kommissarien Henrik Wulf, adl. Ulfvenklou (d. 1661), och 1668 m. landshövdingen Lars Larsson Eld, adl. och frih. Eldstierna (d. 1701).

E. växte upp i Växjö, där fadern då var rektor; hans mor var dotter till dåvarande biskopen i Växjö. Efter studier i Rostock och Uppsala immatrikulerades han 1632 som den förste studenten vid det nygrundade universitetet i Dorpat. Efter att ha avlagt magistergraden där anställdes E. kort efter hemkomsten på senhösten 1633 som lärare för den elvaårige pfalzgreve Karl Gustav, trots att E. av pfalzgrevinnan ansågs väl ung. Denna syssla beklädde han under hela Karl Gustavs studietid. Sin tjänst hade E. erhållit genom rekommendationer av Johan Skytte, som var kansler för Dorpats universitet, och Carl Carlsson Gyllenhielm, vilken liksom Skytte väl kände E:s far. E. ansågs ha visat pedagogisk förmåga och äga goda kunskaper i såväl teologi som politik. Enligt Gyllenhielms utsago (brev 20 okt. 1633 till pfalzgrevinnan) synes E. »hovlevernet och hovseder på sig hava». Skytte gav E. anvisningar, hur undervisningen skulle bedrivas, och inspekterade även resultatet. Studieplanerna kunna i detalj följas i E:s brevväxling med pfalzgreven Johan Casimir. För språkstudier hade Karl Gustav tidvis särskilda lärare men hans undervisning i historia och längre fram i politik bedrevs under E:s ledning främst i anslutning till den antika litteraturen samt krönike- och historieframställningar och politiska skrifter. Från 1637 tog Axel Oxenstierna hand om högsta ledningen av Karl Gustavs uppfostran. Under början av år 1638 studerade prinsen i Uppsala, och E. var honom följaktig liksom under de resor inom landet, som prinsen tidigare företagit. Enligt E: s mening borde Karl Gustav besöka de offentliga föreläsningarna och därigenom bli känd av den akademiska ungdomen, men rikskanslerns åsikt, att professorerna skulle hålla föreläsningarna hemma hos prinsen, blev givetvis bestämmande.

I slutet av maj 1638 anträdde Karl Gustav tillsammans med sin prseceptor E. och sin hovmästare Johan Rosenhane en utländsk studieresa. Färden gick över Danmark, varifrån E. i brev lämnade en starkt kritisk skildring av dess ekonomiska och politiska tillstånd, vidare över Hamburg till Holland samt efter en tids uppehåll där till Paris. Under vistelsen i Paris, som varade nio månader, uppstod en kontrovers mellan E. och Rosenhane. Den senare beskyllde i brev till pfalzgreven och hans gemål E. för att på tre dygn ej ha infunnit sig i Karl Gustavs logi. E. försvarade sig med att han varit på avskedskalas hos en svensk officer, därvid tagit sig så mycket till bästa att han blivit sjuk och stannat i dennes kvarter. Då han fruktat, att sjukdomen kunnat vara pest eller något annat smittsamt, hade han ej vågat infinna sig hos prinsen. E. övergick till att i sin tur beskylla Rosenhane för att ha sett sig till godo i penningaffärer. E:s ton mot Rosenhane förblev efter detta irriterad, medan denne dock oförbehållsamt erkände E:s nitiska lärargärning. Efter besök i södra Frankrike, Schweiz och Sydtyskland vistades de på nytt i Paris, denna gång vid Benjamins akademi, som främst meddelade militär utbildning. I England blev besöket kort på grund av ovänligt bemötande från officiellt håll, och en planerad och av E. förordad resa runt Östersjöns kust inhiberades. I aug. 1640 återkommo de till Sverige. Med den utländska »edukationsresans» slut var E:s verksamhet som Karl Gustavs lärare i huvudsak avslutad.

E. hade redan från 1635 auskulterat i Svea hovrätt, blev 1642 sekreterare där och var som sådan ofta föredragande i revisionssaker inför rådet. Till den pfalzgrevliga familjen var han fortfarande fast knuten och kvarstod i Johan Casimirs tjänst som dennes kornmissionär i Stockholm och flitige politiske kunskapare. Hans brevväxling med Johan Casimir lämnar intressanta och roande uppgifter från 1640-talets Stockholm. I sina många gånger varannan vecka lämnade skildringar behandlar E. stort som smått, som kan intressera den nere i Östergötland residerande pfalzgreven, från krig och riksdagar till hovliv, slagsmål och inköp av spetsar. Framför allt följer E. givetvis med intresse allt som rör hans lärjunge Karl Gustav, dennes etikettssvårigheter vid Kristinas hov och tvetydiga ställning utan någon tjänst samt frågan om det i själva verket allt osäkrare giftermålet med Kristina. E. arbetade på Johan Casimirs uppdrag och efter egen förmåga på bästa sätt för att bättra dessa förhållanden. Han gjorde för den äldre pfalzgrevens räkning åtskilliga besök hos regeringens medlemmar, främst rikskanslern, för att få något besked om Karl Gustavs anställning i svensk civil eller militär tjänst. Giftermålssakens läge följde E. noga och sökte genom sina förbindelser med Skytte och Gyllenhielm påverka drottningen.

Troligen på drottningens uppdrag sändes E. i maj 1649 ned till Karl Gustav, som då var svensk generalissimus och vistades i Nürnberg. E. hade den föga angenäma uppgiften att lämna prinsen meddelande om, att denne visserligen utsetts till tronföljare men att giftermålsfrågan var lika oavgjord som förr. Vid nedresan från Stockholm hade E. gjort ett besök hos Johan Casimir på Stegeborg och av denne försetts med argument och synpunkter för att avstyra överilade steg från prinsens sida. Karl Gustav vjsade sig också ha allvarliga planer på att lämna svensk tjänst och ej återvända till Sverige. Han gav t. o. m. E. i uppdrag att avveckla sina ekonomiska intressen i Sverige, ett uppdrag som E. dock lyckades bli befriad ifrån.

E:s politiska hållning var helt betingad av hans anknytning till den pfalzgrevliga familjen och kretsen kring den, främst Skytte och Gyllenhielm, med deras kritiska inställning mot den övriga regeringen och den Oxenstiernska gruppen inom rådet. Denna antiaristokratiska inriktning hos E. kan även bero på påverkan från fadern, som var en energisk kämpe för det lägre prästerskapets självständighet gentemot den biskopliga hierarkien. E:s konsekventa kritik av den härskande rådsaristokratien har säkerligen också påverkat Karl Gustavs politiska uppfattning och medverkat till hans misstro mot regeringspolitiken. Om denna hölls E. väl underrättad av Gyllenhielm och vidarebefordrade givetvis dessa upplysningar till Johan Casimir. Brev med kritik av regeringen skickades med säkra bud och ej genom vanlig postgång, och i deras korrespondens användes ofta chiffer. Under den stormiga riksdagen 1650 var E. politiskt verksam för Karl Gustavs sak. Det då aggressiva borgarståndets talman, Nils Nilsson, hade till närmaste förman E., som sedan 1648 var underståthållare i Stockholm. Enligt Lövgren (se Källor) var det »hos prinsens forne lärare, som trådarna sammanlöpte och de hemliga rådslagen togo gestalt». Lövgren antar, att E: s brev till prinsen från denna tid gallrats i samband med den s. k. Messeniska sammansvärjningen.

Kort tid efter faderns utnämning till biskop i Växjö 1647 adlades E. S. å. den 13 juni överlät Karl Gustav av sitt underhållslän ett antal gårdar i Överenhörna socken (Söd.) till E. Dennes jordinnehav i Överenhörna, där han förlade sitt säteri (sedermera efter E. kallat Ekensberg), ökades 1649 ytterligare av Karl Gustav. Under sin vistelse i Stockholm var han bosatt på Södermalm, där han ägde några tomter vid den gata, som fortfarande bär hans namn. – E. ligger begraven i Riddarholmskyrkan.