Joannes (Jöns) Baazius

1. Joannes (Jöns) Baazius d. ä., f. 1581 på Ekesås prästgård i Gårdsby församling, d 1649 i Växjö. Son till kyrkoherden i Gårdsby Benedictus Johannis. Genomgick Växjö skola; student i Uppsala 30 okt. 1601; företog med understöd från stiftet en utländsk studieresa ioch vistades därunder i Wittenberg 1605 och i Giessen 1608 samt besökte även universiteten i Helmstedt och Jena. Skolrektor i Växjö 1613; teol. lektor därstädes nio år senare; kyrkoherde i Jönköping 11 nov. 1624; biskop i Växjö 13 mars 1647.

Gift 1) 14 apr. 1611 med Sigrid, d 23 juli 1614, dotter till biskopen Petrus Jonæ Angermannus i Växjö; 2) 13 juli 1616 med Birgitta, dotter till kyrkoherden Erik Michaelis i Myresjö.

Ett minne av B:s utländska studietid är den parentation, som han på Luthers dödsdag 1608 höll i Giessen och utgav i tryck under titeln »[grekiska tecken] de causis hæreseωn et religionis sectarum» med tillägnan till stiftscheferna och prästerskapet i Växjö och Kalmar stift. Även framgent upprätthöll han förbindelserna med utlandet; ett par av hans senare arbeten trycktes i Helmstedt. — För Växjö skola medförde B:s' lärarverksamhet en uppryckning, som gör det berättigat att räkna honom till den grupp av dugliga lärare, vilka under Gustav Adolfs regering reformerade undervisningen och förberedde gymnasieinstitutionen. Arten av hans undervisning framgår av hans arbete »Harmonia evangelica», som utkom i tryck 1627, först sedan han lämnat sin lärarbefattning, men som uppstått ur föreläsningar för djäknarna och prästkandidaterna i Växjö. Det är en evangelieharmoni, där han i Lukas Osianders spår söker bringa de evangeliska berättelserna i motsägelselös överensstämmelse med varandra såväl som med de messianska profetiorna. Arbetet är det första i sitt slag i Sverige och vittnar om en omfattande beläsenhet. Betecknande för författarens exklusivt protestantiska ståndpunkt är, att han i sin tillägnan av arbetet till den då svenska staden Rigas borgerskap prisar detta för dess mest uppseendeväckande insats i striden mot de polska katoliseringsplanerna, det ståndaktiga motståndet mot den gregorianska kalenderreformen, vilken han ser förutsagd i Dan. 7: 25. Även ett par andra arbeten, en biblisk kronologi och en handbok i den s. k. computus ecclesiasticus, båda tryckta 1618, ha framgått ur B:s' undervisning; de präglas alltigenom av tidens ståndpunkt men vittna därjämte om författarens livliga historiska intressen.

Ungefär samtidigt med att B. befordrades till kyrkoherde i Jönköping, begynte han ådraga sig allmännare uppmärksamhet genom sitt uppträdande i tidens kyrkopolitiska strider. Året förut hade Gustav Adolf framlagt sitt förslag om »consistorium generale», en kyrklig överstyrelse, bestående av lika många andliga och världsliga ledamöter och organiserad i anslutning till övriga av honom ordnade centrala myndigheter för rikets styrelse. Förslaget mötte oböjligt motstånd från Joh. Rudbeckius' och de övriga biskoparnas sida. Huvudintresset för dem var att hävda kyrkans självständighet, och för denna sågo de en garanti i den biskopliga maktställningens bevarande i kyrkan samt i lekmannaelementets uteslutande från dess styrelse. Mot den hierarkiska tendensen i detta program trädde B. i opposition; han leddes därvid av varm omtanke om det lägre prästerskapet och dess lyftande till högre social och kyrklig självständighet, liksom han ådagalade skarp blick för de missförhållanden, till vilka den biskopliga maktställningen kunde leda. Med sitt energiska och hetsiga temperament kom han emellertid också att skjuta över målet och gjorde sig skyldig till överdrifter och orättvisa omdömen i sin polemik mot kyrkans ledande män. Redan när biskoparna, sannolikt vid 1624 års riksdag, i tesform framlade sitt motförslag till kyrklig överstyrelse, enligt vilket kyrkans ledning skulle handhavas av ärkebiskopen som preses och de andra biskoparna som bisittare, vägrade B., som bevistade riksdagen som Växjöbiskopens ombud, att underskriva teserna, enär de däri uttalade grundsatserna förde kyrkoförfattningen tillbaka till ståndpunkten före reformationen. Han hade då stöd i superintendenten J. Rothovius, men efter dennes död, 1625, måste han föra kampen ensam. I en skrivelse till Axel Oxenstierna apr. 1628 och en därtill fogad »discursus theologicus» utvecklade han sin ståndpunkt; och åt de klagomål, han där framställde över biskoparnas maktsträvan och det meniga prästerskapets omyndighetstillstånd, gav han en ändå mer tillspetsad form i sitt mest bekanta inlägg i striden, sin i början av 1629 utfärdade »[grekiska tecken] ad rev. episcopos ecclesiæ Svecanæ». Här förfäktade han behovet av en ordnad kyrklig överstyrelse och angav öppet, att biskoparnas motstånd mot konungens förslag bottnade i härsklystnad och egennytta. Angreppet, som spreds i handskrift, väckte det största uppseende; det var visserligen anonymt, men B. utpekades genast som författaren, och på riksdagen i Stockholm maj och juni 1629 restes av biskoparna en storm mot honom. De direkt träffade — ärkebiskop Petrus Kenicius samt biskoparna Johannes Rudbeckius och Laurentius Paulinus — frånkände angreppet allt fog och förklarade dess motiv vara smädelust; de fordrade, att författaren skulle ställas till rätta för den skandal, han åstadkommit. Den vördnad och auktoritet, som de ledande kyrkomännen åtnjöto inom sitt stånd, gjorde, att där ingen röst höjde sig till förmån för B., men i stället höll regeringen honom om ryggen. När han sommaren 1629 stämdes inför Växjö domkapitel att stå till svars för sin skrift, kunde han alltså uppvisa ett av regeringen utfärdat »försvarelsebrev», på grund varav ytterligare åtgärder mot honom måste inställas. Kort därefter, i sept. 1629, utvecklade han ännu en gång i ett brev till stiftets prästerskap sina önskemål om den biskopliga maktställningens inskränkning genom en legitim kyrkostyrelse och det lägre prästerskapets höjande i självständighet och socialt anseende. Under några år fick frågan vila, men då det vid utskottsmötet 1636 kom till den stora sammandrabbningen mellan regeringsmakt och biskopsmakt, drogs B. ånyo in i striden. Regeringen hade själv sörjt för att han blivit vald till ombud och insatte honom i den kommitté, som hade att yttra sig över Rudbeckius' bok om prästerskapets privilegier. B. hänvisade här till sina tidigare uttalade meningar om kyrkostyrelsen; han ställde sig tydligen på regeringens sida men uppträdde denna gång icke aggressivt. Själv blev han emellertid hårt »vexerad» och uppfordrades av biskoparna att göra avbön för sina förgripliga utlåtelser i »Prosphonesis», enligt hans egen uppgift under hot att eljest bli avsatt från ämbetet. B. protesterade mot detta som ett nytt maktövergrepp och sköt saken in under regeringen, som även drog frågan under sitt forum. Vid den stora uppgörelsen 21 juni mellan rådet och biskoparna fick också striden kring B. sin plats bland beskyllningar och motbeskyllningar. Stormen lade sig emellertid under eftergifter från ömse håll. B. erkände själv, att han »av gemene mans tal» låtit förleda sig till förhastade och orättvisa påståenden, och återkallade dessa; i den förlikningsskrift, som undertecknades 17 juli, förklarade biskoparna å sin sida, att de låtit »all misshag och ovilja» falla och åter upptagit B. »in fraternitatem». Härmed var den märkliga episoden slut. B:s' motiv och syften ha missuppfattats både av samtiden och eftervärlden. Möjligen kan han ha haft personliga anledningar till missnöje; säkert är, att han för mycket generaliserat egna iakttagelser. Han hörde icke till tidens mest betydande, fast byggda kyrkliga personligheter; men han är intressant såsom representant för den sig formande statskyrkotanken, och hans uppträdande har även ett symptomatiskt intresse såsom vittnesbörd om en inom kyrkan förefintlig demokratisk strömning vid sidan om den tongivande biskopligt hierarkiska. Bilden av Gustav-Adolfstidens svenska kyrka blir ofullständig, om icke vid sidan av de gestalter, som framför andra fångat uppmärksamheten, såsom Rudbeckius och Paulinus, även lämnas rum åt B. och de av honom företrädda strävandena.

Hade B. genom sin hållning blivit »suspekt» inom sitt eget stånds ledande kretsar, så var han desto mer uppskattad av vissa bland rådets medlemmar. Framför andra var det Johan Skytte, som tog sig an honom och förde hans talan; med denne, som i sin egenskap av Göta hovrätts president sedan 1634 tidtals vistades i Jönköping, synes B. ha stått i livlig personlig beröring. Det tycks också ha varit på Skyttes initiativ, som det arbete tillkom, vilket förskaffat B. hans litterära anseende hos eftervärlden. Redan Gustav Adolf skall ha varit betänkt på att låta författa en historia om den svenska kyrkans öden; planen togs upp av Kristinas förmyndare, och uppdraget anförtroddes åt B. Så tillkom dennes »Inventarium ecclesiæ Sveo-Gothorum», som efter några års förberedelse förelåg tryckt 1642, en omfattande svensk kyrkohistoria från äldsta tid ända fram till själva tryckåret. Arbetet utmärker sig icke för någon högre grad av historisk kritik — i fråga om Nordens fornhistoria följer B. troget Johannes Magnus i spåren och söker därvid ådagalägga det svenska språkets släktskap med det hebräiska; i väsentliga partier är det blott en osjälvständig kompilation; någon blick för det historiska sammanhanget ådagalägger B. icke, och hans framställningssätt är ofta otympligt. Men arbetet återger i referat eller in extenso en mängd brev och handlingar, av vilka åtskilliga ej på annat sätt äro kända, och har därför blivit betraktat som en värdefull källskrift; i all synnerhet gäller detta samtiden och den liturgiska striden, angående vilken sistnämnda B. själv i ett brev till Skytte meddelar, att han »flitigt uppsökt några secreta, som passerade uti liturgiæ tid och i R. Sigismundi första tillträde till regementet». Vid en närmare granskning har det emellertid visat sig, att B. stundom väl sorglöst återgivit innehållet i sina källor eller rent av förvanskat deras uppgifter. Med sin trångt konfessionella ståndpunkt och sin polemiska läggning har han icke heller varit i stånd att skipa historisk rättvisa. Trots allt anseende, arbetet åtnjutit, och det obestridliga värde, det i vissa fall besitter, måste det därför användas med stor försiktighet som källa.

Såsom kyrkoherde i Jönköping utgav B. även några predikningar, och han var högt skattad som nitisk själasörjare inom församlingen. Hans anseende blev så småningom, framför allt genom hans kyrkohistoriska arbete, befäst även inom prästeståndet. Då Johan Skytte i nov. 1636 föreslog honom till biskop i Linköping (»eftersom han är regeringen och staten väl affektionerad och haver disputerat pro veritate och eljest är en lärd man»), avböjdes detta i rådet med motiveringen, att man därigenom skulle »offendera hela prästerskapet». Men år 1647 sattes han av det vid riksdagen församlade prästerskapet i första rummet vid biskopsledigheten i Växjö stift, och så inträdde han omsider själv i biskoparnas rad. Endast i två år förvaltade han sitt ämbete och hann som biskop icke lämna några djupare spår efter sig.