Petrus Johannis Brenner

5. Petrus Johannis Brenner, den föregåendes kusins son, f. 1677 i Närpes, Österbotten, avrättad 4 juli 1720 i Stockholm. Föräldrar: kapellanen i Närpes Johan Brenner och Margareta Kalm. Student i Åbo 8 febr. 1698 och i Pernau; disp. där 1699 (Dissertatio an poesis sit utilis philosopho; pres. D. Sarcovius); fil. magister därstädes s. å. Prästvigd 1701; bataljonspredikant vid Åbo läns infanteriregemente i Riga s. å.; garnisonspredikant i Narva 1703; fången därstädes 1704; präst vid luterska församlingen i Asov och Taganrog i fyra år; fängslad i Moskva 1709; predikant vid äldre luterska kyrkan därstädes s. å.; sökte pastorstjänst i S: t Jakobs församling i Riga jan. 1711 efter stadens erövring av ryssarna; flydde till Tyskland s. å.; garnisonspredikant i Stade och hovpredikant hos generalguvernören greve M. Vellingk s. å.; kom på konungens kallelse till Bender apr. 1712; hovpredikant s. å.; utnämnd prost och kyrkoherde i Vasa och Mustasaari 9 sept. s. å. (jmfr K. brev 28 dec); återvände till Sverige; vald till riksdagsman för södra Österbotten 16 jan. 1719; flydde ur landet. 29 jan. 1720; fängslad i Hamburg 1 mars s. å.; dömd att mista, liv, ära och gods 1 juni s. å.

Gift med Margareta Valerian.

Efter studier i Åbo och Pernau tjänstgjorde B. i prästerliga, befattningar vid krigsmakten, tills (han vid Narvas fall 1704 råkade i rysk fångenskap och bortfördes till Moskva. I Ryssland togs han i anspråk som själasörjare av ett par luterska församlingar och sökte på nyåret 1711 efter Rigas erövring kyrkoherdetjänsten vid S:t Jakobs församling därstädes. Ärendet uppsköts emellertid i apr. till superintendentens ankomst. Under tiden rymde B. från Ryssland och hamnade slutligen hos Karl XII i Turkiet. Här synes, han ha lyckats vinna konungens bevågenhet och vitnämndes 1712 till kyrkoherde i Vasa. Då kalabaliken utbröt, förrättade han just gudstjänsten inför Karl. Sedermera reste han hem till Sverige men stannade i Stockholm och kom sålunda aldrig att tillträda sitt finländska pastorat. I stället sökte han sin lycka genom politiska intriger av växlande slag. Redan under vistelsen i Turkiet skall han enligt uppgift av H. H. von Liewen i rådet 1720 ha utkastat beskyllningar mot ombudsråden H. G. von Müllern och Kasten Feif. Och år 1718 angav han, att. stämplingar mot Karl XII skulle pågå, och sökte likaså. ställa sig in hos G. H. von Goertz genom att, tydligen utan verklig grund, förege kännedom om mot denne riktade anslag, varom han lämnade meddelanden till Gerhard von Dernath. För sina förbindelser med Goertz fick B. sedermera redogöra inför kommissionen över denne. Vad som blivit bekant om B:s äventyrliga beskyllningar mot personer i aktad och framskjuten ställning hade emellertid tillintetgjort hans eget anseende. Vid den i början av år 1719 sammanträdande riksdagen sökte han få tillträde till prästeståndet såsom ombud för Åbo stift, men ärkebiskopen vägrade honom trots konsistoriets fullmakt säte och stämma, enär han »för någon felaktighet vore noterad». Icke desto mindre begärde B. mot slutet av riksdagen av prästeståndet en rekommendation till K. M:t att få resa utrikes, men nu framträdde hans ämbetsbröders ovilja mot honom. Röster höjdes för att han skulle häktas och hans förbrytelser rannsakas av den Goertzska kommissionen. Ståndet hade av hans uppförande endast förtret och ledsamheter. Befunnes han skyldig, borde han förlora prästämbetet. År 1719 förbjöds han att predika. Inför dessa hotande utsikter rymde B. ur landet och begav sig först till Köpenhamn. Där inledde han förbindelser med den danske generalen P. V. Lövenörn, vars bekantskap han gjort i Ryssland, och lämnade även uppgifter till det ryska sändebudet Dolgoruki, bl. a. om Sveriges försvarsstyrka. Försedd med ett av Dolgoruki utfärdat pass begav han sig därpå i väg till Ryssland men häktades i Hamburg och återfördes till Sverige. Ur fängelset skrev han brev till konung Fredrik, vari han anklagade G. Cronhielm och andra högt uppsatta namngivna personer för hemliga underhandlingar med Ryssland. Syftet med dessa uppgavs vara att förbereda ett ryskt infall i Sverige för att genomdriva hertigens av Holstein rätt till tronföljden. Konungen synes först ha bagatelliserat hela affären, men den blev plötsligt en fråga av politisk vikt, då anklagelserna mot Cronhielm bragtes på tal i samband med frågan om dennes återinträde i rådet — han hade som bekant råkat i onåd hos Ulrika Eleonora. I rådet beslöts det, att hans rehabilitering skulle anstå, tills B:s beskyllningar undersökts (29 mars 1720), men Cronhielm tog då sin tillflykt till sekreta utskottet, och detta genomdrev, att han genast återinsattes i sina ämbeten. B:s beskyllningar åter hänvisades väl till en kommission, men dennas uppgift var ej att pröva deras sanningsenlighet (vilken utskottet alltså fann utesluten) utan att utröna förtalets ursprung. Vid förhöret föll B. till föga. Han erkände, att anklagelsen mot Cronhielm var osann, och sökte i stället framställa sig som ett redskap åt dennes fiender, bland dem konungen. Även dessa anklagelser visade sig emellertid ej bestå vid närmare undersökning, och B. dömdes att avrättas »som landsförrädare och äreskändare». Dödsdomen, som genast gick i verkställighet, var vid dåtida rättsskick otvivelaktigt det naturliga slutet på denne orolige konspiratörs bana. På avrättsplats en erkände han sig i ett tal — som sedan flera gånger trycktes — väl »med skäl som grunda sig i Sveriges antagne lag rätteligen vara dömder till döden». Men han tillade ock, i det sista vidhållande sin angivelsemani, att han ej skulle stått på avrättsplatsen, om ej »lögn, hat och avund» honom så mycket plågat.