Wilhelm Dyrssen

3. Wilhelm Dyrssen, den föregåendes tvillingbroder och broder till D. 1, f. 26 mars 1858 på Klagstorp, N. Kyrketorps sn (Skarab.), d. 14 juli 1929 i Stockholm. Åtnjöt undervisning i hemmet; deltog i en kortare expedition på korvetten af Chapman sommaren 1870; elev vid Sjökrigsskolan 28 sept. 1871; underlöjtnant vid K. flottan 26 okt. 1877 med turberäkning fr. o. m. 9 okt.; löjtnant 24 mars 1882, med lön 19 maj s. å.; lärare vid Sjökrigsskolan 1886—93; kapten 21 sept. 1888, med lön i 1. kl. 19 dec. 1890; kommendörkapten av 2. gr. 15 april 1898 och 1. gr. 30 dec. 1901; chef för artilleridepartementet i Karlskrona 1894—99 och för Marinförvaltningens artilleriavdelning 1899—1904; kommendör 31 dec. 1903, med lön 30 sept. 1904; konteramiral 21 okt. 1904, flaggmans lön 8 okt. 1910; inspektör av flottans övningar till sjöss 1904—16; förde befälet över den vid västkusten sammandragna kustflottan 1905; högste befälhavare över kustflottan under neutralitetsvakten 1914—16; statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet. 29 maj 1906—4 dec. 1907; viceamiral 3 nov. 1911; stationsbefälhavare för flottans stockholmsstation 1 juli 1916—26 mars 1923; amiral vid avskedstagandet 27 mars 1923 med tillstånd att kvarstå i reserven till 16 mars 1928; militär led. av Högsta domstolen 28 okt. 1910—23; ordf. i Uppsala läns lantarbetsgivareförening 1919—26; v. ordf. i Svenska lantarbetsgivarnas centralförbund s. å.; av K. M:t utsett ombud för arbetsgivarna vid internationella arbetarorganisationens tredje konferens i Geneve 1921. LÖS 1893; RSO 1897; LKrVA 1899; RNO 1900; HedLÖS 1904; LKrVA1kl s. å.; KSO1kl 1905; KmstkSO 1912; StkDDO 1913; StkFinlVRO 1919; RoKavKMO 1928; innehade även andra utländska ordnar.

G. 3 nov. 1888 i Stockholm m. friherrinnan Maria Charlotte Thérése Lizinka af Ugglas, f. 28 juli 1866 på Lennartsnäs, Stockholms-Näs sn (Upps.), dotter av statsrådet och överståthållaren friherre Curt Gustaf af Ugglas och Thérése Ulrika Elisabeth Wilhelmina Björnstjerna. Amiralinhan Lizinka D. var 1920—37 ordf. i Fredrika Bremer-förbundet och har inlagt förtjänster även rörande upprättandet av lanthushållningsseminariet i Rimforsa, i fråga om den kvinnliga rösträttsrörelsen och Svenska röda korset (ordf. i dess direktion åren 1906—26, led. av dess överstyrelse 1915— 26); Iqml 8 st l937.

Efter att som ung officer ha tjänstgjort på Karlskrona station samt bl. a. deltagit i en åtta månaders expedition med korvetten Gefle till Medelhavet, kommenderades D. 1879 till genomgående av förberedande kurs för artilleri-och ingenjörhögskolan på Marieberg, vilkens allmänna kurs han genomgick 1880— 82 och högre kurs 1882—83. På hösten 1883 kommenderades D. som kvarterschef på fregatten Vanadis under dess ryktbara ett och ett halvtåriga världsomsegling, under vilken för örlogstjänsten mycken värdefull erfarenhet vanns. År 1886 anställdes D. som lärare i vapenlära i Sjökrigsskolan samt fr. o. m. 1887 som tjänstgörande officer i Marinförvaltningen. Efter ett års kommendering som kadettofficer vid Sjökrigsskolan överflyttades D. 1893 till Karlskrona station som chef för artilleridepartementet på därvarande varv samt kvarstod till våren 1899, då han, återbördad till Stockholm, övertog chefskapet för Marinförvaltningens artilleriavdelning. Som målsman för fartygsartilleriet var D. självskriven ledamot av 1901 års sjökrigsmaterielkommitté, i vars arbete han var en av de drivande krafterna.

Som fartygschef var D. kommenderad på pansarbåten Göta 1902 och Tapperheten 1903 samt som flaggkapten på kusteskadern 1904, varunder han jämväl under höstens krigsövning förde ena styrkan. Vid denna tid hade D. fäst en allmännare uppmärksamhet vid sig tack vare såväl ovanligt gedigna kunskaper inom det sjömilitära området som en ej vanlig vidsynthet och framstående befälsgåvor. Detta allt gjorde, att valet föll på honom, den yngste kommendören, vid tillsättning hösten 1904 av den nyinrättade befattningen som inspektör av flottans övningar till sjöss, varmed automatiskt följde chefskapet över den rustade kusteskadern(-flottan) samt inträde i flaggmansgraden. Han var då fyrtiosex år och hade alltså en tidrymd av två decennier på sig att verka i denna grad, ett i vår marin under modern tid exceptionellt förhållande.

Redan under sin första sommar som högste befälhavare över kusteskadern möttes D. av stora och betydelsefulla uppgifter, då på honom i sista hand ankom att svara för flottans krigsberedskap och strategiska uppmarsch under avvecklingen av unionen med Norge — en viktig faktor vid Karlstadsförhandlingarna. På ett högst förtjänstfullt sätt fullgjorde han sitt uppdrag; också åtnjöt han vid denna kritiska period underlydande personals obetingade förtroende,

I maj 1906 frånträdde D. tillfälligt inspektörskapet för att som sjöminister inträda i första Lindmanska ministären, där dock hans verksamhet kom att bli mycket kort. I själva verket blev han redan, i början av dec. 1907 av regeringschefen anmodad att avgå, vilken åtgärd var att tillskriva rådande inre söndring inom ministären. Starka friktioner hade nämligen uppstått mellan stats- och krigsministrarna, vilket gjorde ett avlägsnande av den senare oundvikligt. Då krigsministern ej heller drog jämnt med sin kollega sjöministern, valde regeringschefen, för att undvika att den senare skulle få. skenet av att stanna på valplatsen i dessas inbördes konflikt, den utvägen att göra sig av med båda. Inom politiken hade D. funnit föga trivsel och återvände därför med tillfredsställelse till sin ordinarie befattning, som vida bättre överensstämde med hans kynne.

Här fick D. tillfälle att bortåt ett tiotal år vaka över de sjögående styrkornas utbildning och stridsmässighet, ett uppdrag, som på grund av sin mångskiftande natur ställde mycket stora fordringar på sin utövare. Särskilt var detta fallet under de stora rustningar, som företogos med anledning av första Balkankriget 1912—13 samt första världskriget fr. o. m. 1914, vilka föranledde kustflottans sammanhållande åren igenom med därav föranledd stark förslitning av materielen. Att D. jämväl under dessa prövande omständigheter med oväld och skicklighet skötte sitt svåra kall torde vara allmänt erkänt. Särskilt inlade han stor förtjänst om fartygsartilleriets utveckling samt skjutskicklighetens höjande på de längre avstånden. I striderna vid seklets början rörande pansarbåtstyperna tog D. livlig del såväl på tjänstens vägnar som i egenskap av författare och föredragshållare. För antagandet av den på sin tid så namnkunniga F-båten, dvs. prototypen till våra Sverigeskepp, insatte han hela sin auktoritet; utan överdrift torde han också kunna, betecknas såsom denna typs andlige fader och främste tillskyndare. Den 1 juli 1916 tillträdde D. befattningen som stationsbefälhavare i Stockholm, det sista ämbete han beklädde i flottans tjänst. Härunder anlitades han som ledare för diverse utredningar såsom rörande vissa marina försvarsbehov 1916 och orsakerna till torpedförluster m. m. 1919.

Efter avsked stagandet bosatte sig D. på sin redan 1902 genom gifte förvärvade egendom Öråker i trakten av Almare-Stäket, där han driftigt ägnade sig åt jordbrukarens kall, vilket allt sedan ungdomsåren legat honom nära om hjärtat. Redan tidigare hade han på detta område dragit uppmärksamheten till sig och haft offentliga uppdrag.

Av naturen utrustad med skarpt förstånd var D. till sin läggning klok, kraftig, beslutsam och lugn. Karakteristiska äro hans avskedsord till Stockholms stations officerare: »Dagtinga aldrig med Eder åsikt om vad som är rätt och sant, och låt aldrig tidens mer eller mindre tillfälliga konjunkturer influera på Edert handlingssätt.» Som serafimerriddare tog han devisen »Rakt. fram». På sommaren 1929 drabbades D. av ohälsa, som nödvändiggjorde ett operativt ingrepp, men livet stod ej att rädda. Med D. bortgick den dominerande personligheten under tvenne skickelsedigra decennier i Sveriges marina historia.