13. Gustaf Trolle-Bonde, son till B. 11, f. 28 mars 1773 på Vibyholm i Årdala socken, d 3 jan. 1855 i Stockholm. Innehade Sävstaholm, Bordsjö, Katrineholm, Härrestad, Askeryd, Trolleholm, Björnö och Hässelby samt erhöll såsom innehavare av Trolleholms fideikommiss K. M:ts tillstånd att kalla och skriva sig Trolle-Bonde 16 maj 1809. Student vid Uppsala universitet 2 mars 1790−92; kammarherre hos drottningen 1800; hovmarskalk 1816; överstekammarjunkare 1823; en av rikets herrar med titeln excellens 11 maj 1826. RNO 1816; Kmst-KNO 1823; LSkS 1830; Hed-LFrKA 1835; HedLLA 1843; LMA 1851; LVA 1852; Hed-LVS s. å.; HedLHA 1853.
Gift 9 febr. 1806−juni 1809 med friherrinnan Charlotte Bonde, f. 7 maj 1789, d 23 apr. 1865, dotter till en av rikets herrar friherre Karl Göran Bonde och omgift med översten och generaladjutanten greve Karl Henrik Anckarsvärd.
Under större delen barndom vårdades av sin farmoder, grevinnan Viveka Bonde, som bodde på Trolleholm, men han flyttade 1788 till föräldrahemmet på Sävstaholm, tillbragte så några år vid Uppsala universitet samt anträdde därpå i sällskap med sin yngre broder Fredrik Ulf och dåvarande K. sekreteraren, sedermera kanslirådet Karl L. Kämpe en utrikesresa, som kom att räcka hela tre år (1794−96). Under färden, vars upplevelser förevigats i en av B. därunder skriven, i Sävstaholmsarkivet förvarad dagbok, besöktes en stor del av Europas länder, och studier gjordes särskilt rörande konst och konstverk, ett ämne, för vilket B. redan tidigt hyste livligt intresse. I London, där uppehållet varade ett år, var B. en ofta sedd gäst vid svenska sändebudet Lars von Engeströms mottagningar, och han stiftade här bekantskap med åtskilliga såväl engelska som svenska konstnärer, bl. a. den berömde porträttmålaren Karl Fredrik von Breda, som redan nu avmålade den unge greven. I Paris fortsattes umgänget med konstnärer och gjordes åtskilliga uppköp av tavlor. Frukterna av B:s utrikesresa dröjde icke länge att visa sig. Sedan han en kortare tid varit anställd vid hovet såsom kammarherre hos drottning Fredrika, drog han sig tillbaka från denna verksamhet för att uteslutande ägna sig åt skötseln av sina egendomar och åt ett mecenatskap av ovanligt omfattande art. Genom faderns tidiga död hade B. redan vid aderton års ålder blivit innehavare av flera betydande fideikommisser, och till dessa lades efter farmoderns frånfälle det stora godset Trolleholm. På detta gods företog B. en grundlig omläggning av driften: det gamla hoveriet upphävdes, jorden indelades i farmer, gårdarna nybyggdes, innehavarna befriades från all dagsverksskyldighet och fingo i stället erlägga bestämda, mycket lindriga arrendeavgifter. Följden av dessa förändringar blev icke blott ökat välstånd för de underlydande utan även en betydande behållning åt ägaren. Föremålet för B:s största omvårdnad var Sävstaholm, som han tidigt utvalde till sin huvudsakliga vistelseort, som han omskapade till överensstämmelse med sin smak och sina intressen och som han 1834 gjorde till fideikommiss i stället för fädernegården Björnö. Det ursprungligen 1666 uppförda och efter en eldsvåda 1762 restaurerade slottet lät han om- och tillbygga efter av professor K. Kr. Gjörwell gjorda ritningar, han anlade orangerier och drivhus, och han förbättrade och förskönade den förut av kärr uppfyllda trakten genom storartade odlingar samt vidlyftiga park- och trädgårdsanläggningar. Till slottet anskaffade han en bok- och manuskriptsamling av utomordentligt högt värde. Hans mest personliga insats var dock skapandet av Sävstaholms — numera upplösta — konstsamling, en av de dyrbaraste vårt land ägt. Redan året efter sin hemkomst började B. göra inköp och beställningar av målningar, och han fortsatte därmed, med endast ett längre uppehåll, till sin död. I främsta rummet omhuldade B. den samtida svenska målarkonsten, och detta icke blott genom beställningar och inköp utan även genom särskilda anslag till utländska resor eller såsom underhåll för unga, oprövade förmågor; såsom mecenat i denna mening var B. på sin tid den förnämste i vårt land och särskilt under den karga tid, som följde efter Gustav III:s död, länge nog tämligen enastående. Bland de svenska konstnärer, som tack vare B. blevo representerade i Sävstaholms tavelgalleri, må nämnas de framstående landskapsmålarna Elias Martin, K. J. Fahlcrantz och P. Nordqvist, genremålaren N. Lafrensen, historiemålaren G. E. Hasselgren (med sin stora duk Karl Knutssons död) och porträttmålaren K. F. von Breda. Skulptörer såsom J. N. Byström och B. E. Fogelberg fingo jämväl lämna sin tribut till konstsamlingarna, den förre genom gruppen »Venus och Amor» (som betingade ett pris av 11,250 kronor), den senare genom den ypperliga »Merkurius Argusdödaren». Men även främmande mästares arbeten förvärvade B., ofta för betydande summor, för sina samlingar. Så inköptes 1826 samtidigt ett porträtt av Rubens, ett av van Dyck (för 3,750 rdr rmt) och Frans Hals' »Lutspelare». Den märkligaste tillökningen skedde år 1828 genom det kontrakt, som B. då uppgjorde med den även såsom konstsamlare bekante miniatyrmålaren Giovanni Domenico Bossi. Enligt detta kontrakt skulle B. till Bossi utbetala en årlig livränta å 100 dukater i guld, mot det att han av denne erhöll en samling av tjugu större och mindre oljefärgstavlor av italienska mästare, bland vilka lysa namn sådana som Tizian (tre nummer), Giorgione, Moroni, Caracci, Rafael (tvenne kopior) och andra. Genom senare köp erhöllos verk av bl. a. Veronese och Marconi. Bland holländare må nämnas Bol och v. Ruijsdael och bland franska mästare Boucher och Bourdon.
I sitt med konstens och litteraturens skatter smyckade hem utövade B. en storartad gästfrihet, som särskilt riktade sig mot vetenskapens och konstens stormän; män sådana som J. J. Berzelius och E. M. Fries, F. M. Franzén och E. G. Geijer, Fogelberg och Byström, Fahlcrantz och J. G. Sandberg, B. H. Crusell och J. Kr. Karsten och många med dem hava för längre eller kortare tid varit gäster på Sävstaholm. Även sedan B. — tjugufyra år före sin död — drabbats av den svåra olyckan att förlora sin syn, fortfor »den blinde excellensen» att utöva sitt mecenatskap och sin gästfrihet. »Själv gladde sig den gamle åt varje nytt konstverk, som hamnade i hans samling, såsom om han sett detsamma; man beskrev det för honom, och själv beskrev han det därefter i sin ordning för mången av de talrika besökande, dem hans ädla personlighet och gästfria hem drog inom umgängeskretsen på Sävstaholm» (Looström). Mot sina underhavande var B. den välvilligaste och frikostigaste husbonde, och han var också av dem högt älskad. »Gud välsigne honom», tillade gärna folket, när »den gamle excellensens» namn nämndes. Ofta samlade han på Sävstaholm ortens ungdom till glada fester, vilkas glanspunkt var den stora midsommardansen, då Vingåkers allmoge, iklädd sina pittoreska dräkter, i stora skaror infann sig på herrgården. — B. beklädde aldrig något statsämbete och deltog ej heller i sin tids politiska liv. Han var — skrevs det vid hans död — »en av dessa ädla och med rätta avundade män, som icke tillhöra annat parti än det godas», »un vrai noble», såsom Karl XIV Johan en gång karakteriserade honom.
G. Jacobson.