Harriet S Bosse

Bosse, Harriet Sofie, f. 19 febr. 1878 i Kristiania. Föräldrar: bokförläggaren Heinrich Bosse och Anne-Marie Lehman. Åtnjöt skolundervisning vid pastor Almgrens privatskola i Stockholm, vid fröken Bugges pikeskole i Kristiania, i Normalskolan för flickor i Stockholm och vid den nye middelskole for piker i Kristiania; aspirant vid musikaliska akademien i Stockholm ht. 1893; elev i sång därstädes ht. 1894; erhöll specialbetyg i detta ämne 31 maj 1897; studerade för Alma Fahlstrøm samt för Berta Tammelin 1899; har företagit studieresor till Paris 1898−99 samt till Berlin och Wien 1905−06. Uppträdde första gången offentligt på Tivoliteatret 15 aug. 1896; engagerad hos J. Fahlstrøm vid Centralteatret i Kristiania 1897−okt. 1898 och vid dramatiska teatern i Stockholm 1899 (debuterade 25 aug. s. å.); gav gästspel vid Svenska teatern i Helsingfors sept. och okt. 1904; lämnade dramatiska teatern våren 1905; gav gästspel på Stora teatern i Göteborg hos V. Castegren hösten s. å.; engagerad vid Svenska teatern hos A. Ranft hösten 1906 och ånyo vid dramatiska teatern hösten 1911−18 samt från 1 jan. 1922; har dessutom givit åtskilliga gästspel, bl. a. i Kristiania våren 1916 samt även medverkat vid filmskådespel; har lett en landsortsturné hösten 1924.

Gift 1) 6 maj 1901—22 nov. 1904 med Johan August Strindberg (se denne); 2) 24 maj 1908—16 jan. 1912 med Anders Gunnar Wingård (se denne).

H. B:s far var en tysk bokförläggare, hennes mor tillhörde en dansk släkt. Själv talade hon under sin barndom ömsom norska och svenska, ty hennes skolgång försiggick omväxlande i Kristiania och Stockholm. Ehuru hon i tre år studerade sång vid Musikaliska akademien, skulle hennes bana icke komma att falla inom musikens område. Redan året innan hon avlade examen vid akademien (1897) hade hon första gången beträtt scenen vid en halvt privat föreställning, som anordnats av hennes svåger, skådespelaren och teaterchefen Johan Fahlstrøm, på Tivoliteatret i Kristiania. Man gav några scener ur »Romeo och Julia», och H. B. var Julia. Hon befanns äga en fullt utpräglad talang, och framgången gav anledning till engagemang vid svågerns teater Centralteatret. Där spelade hon prinsessans roll i Holger Drachmanns »Det var engang» och en Pernilleroll i ett mindre Holhergsstycke. Systern Alma Fahlstrøm var under denna tid hennes lärare i scenkonst. H. B. avbröt sin påbörjade norska teaterbana för en studieresa till Paris. Vid återkomsten stod valet mellan Stockholm och Kristiania som arbetsort; hon valde Stockholm, som bjöd större möjligheter. Där stod en plats tom för en ung poetiskt begåvad skådespelerska; den blev snart hennes. Efter svenska språkstudier debuterade hon 1899 på dramatiska teatern som Loyse i »Gringoire» mot August Palme i titelrollen. Framträdandet väckte ingen uppmärksamhet i denna roll, och icke heller i andra småuppgifter; men med Anna Möller i Wieds »Första fiolen» vann hon samma höst en fullständig seger. Från nu var hon att räkna med för svensk scenkonst. Därefter följde Puck i »Midsommarnattsdrömmen» och — med August Strindbergs gillande — Damen i »Till Damaskus», som hade sin första föreställning hösten 1900; samma säsong kreerades Eleonora i »Påsk». H. B:s äktenskap med Strindberg (1901—04) fick, ehuru kortvarigt, stor betydelse för utvecklandet av hennes konstnärskap. De närmaste uppgifterna blevo Hedvig i »Vildanden» och Isotta i Per Hallströms »En venetiansk komedi», Kersti i Strindbergs »Kronbruden», Nerissa i »Köpmannen i Venedig», Sakuntala. Under den följande tiden utförde hon efter gästspel i andra städer och en studieresa till Tyskland, på svenska teatern (1906−11) och därpå åter på dramatiska teatern sådana roller som Tove i Drachmanns »Gurre», Agda i »Johan Ulfstjerna», Indras dotter i »Drömspelet», Anne i »Mannen och hans överman», Viola i »Trettondagsafton», Elektra, Eliza Doolittle i »Pygmalion», Hélène i »Äventyret», Heririette i »Brott och brott», Hilde i »Byggmästar Solness», Julie i Heibergs »Balkongen».

Det stora antalet ledande uppgifter i stor dramatik av gammal och ny skola sätter sin prägel på denna bana. Därför kan den kallas i dubbel måtto lysande. Strindberg hade hoppats, att H. B. skulle bli »det nya seklets skådespelerska i Sverige», och hoppet gick i uppfyllelse. Hon kom med påverkningar utifrån — särskilt starka av Johanne Dybwad — och med en i någon mån främmande accent; men hon blev svensk dramatisk artist och tillhör oförytterligt svensk tradition. Klarheten och styrkan i hennes teknik förena sig med en intensitet i väsendet, som är sällsynt utom hos de stora förmågorna. Hård och glänsande är karaktären hos de flesta av hennes personskapelser. Man har kallat denna egenart »intuitiv stilisering» (O. Molander), men det bör icke glömmas, att i stiliseringen ingår en koloristisk faktor, en färgstyrka, som hör nutida konst till. Hennes förnämsta yttre verkningsmedel äro stämman och blicken: det smattrande hårda skrattet hos Isotta, de hesa lätena hos gatans barn Eliza, den ilande snabbheten i Elektras feberdialog, ömheten i blicken hos Agda och Hélène; överhuvud äro smidighet och intelligent beräkning hennes vapen. Mindre ligger det för henne att ge uttryck åt milda och dunkla stämningar, som välla fram ur väsendets djup, fastän en och annan gestalt — Melisande — står denna art nära.