Peder Turesson (Bielke)

11. Peder Turesson (Bielke), broder till föregående, f. troligen på 1460-talet, d på senhösten 1520. Nämnes redan 1488; mottog riddarslaget vid konung Hans' kröning 1497 och inträdde under resningen mot densamme 1501 i riksrådet; hövitsman på Stäkeholm från 13 jan. 1506 till början av 1517; var en av Sveriges delegerade vid de svensk-danska fredsmötena i Ny-Varberg 1508, i Köpenhamn 1509 och 1513; under sina senare år lagman på Öland. Skrev sig till Kråkerum, som han ärvt efter fadern; ägde dessutom från 1503 Blidingsholm i Värend.

Gift å Älvsborg 22 nov. 1495 med Karin Nilsdotter, d troligen vid ungefär samma tid som mannen, dotter till riddaren och riksrådet Nils Klasson (sparre) till Vik.

Som svärson till Sten Sture den äldres kusin och vän Nils Klasson till Vik kom P. under sin tidigare bana att ansluta sig till Sturepartiet. Han deltog sålunda i resningen mot konung Hans 1501, varför han också av denne berövades sina skånska arvegods och inbegreps i den beryktade Kalmardomen 1505; Som belöning och satisfaktion erhöll han avsevärda förläningar i Sverige: till Uppvidinge härad i Småland, som redan under Sten Stures förra regementstid på 1490-talet var i hans besittning, lades nu Östbo härad i samma landskap och efter svärfaderns i slutet av år 1505 timade frånfälle Stäkeholms slottslän, som denne till sin död innehaft. Sistnämnda län med det därtill hörande fasta slottet var under då rådande situation så mycket mer välkommet för honom, som han efter de svensk-danska fientligheternas återupptagande på hösten 1505 icke ansåg sig kunna bo kvar på sin obefästa sätesgård Kråkerum, vilken på grund av sitt läge invid kusten nära det av fienden innehavda Kalmar när som helst kunde bli utsatt för dansk skövling — det är ett både för de tillfälliga förhållandena och för tidens sedvänjor betecknande drag, att P. utanför Kråkerum i sitt och sina medarvingars intresse hade låtit nedgräva i jorden det lösöre, som hans nyss avlidna modet efterlämnat, för att det ej vid ett befarat anfall skulle råka i fiendernas våld. Som slottsherre på Stäkeholm var P., säkerligen icke utan orsak, tidvis illa liden av de underlydande bönderna i Tjust, vilka åren 1508 och 1509 formligen reste sig mot honom och ihjälslogo hans svenner. Han medverkade vid belägringen av Kalmar slott på sensommaren 1510 men kom på sistone i dåligt förhållande till Svante Nilsson och avhändes sin värendska förläning, Uppvidinge härad. Även med Sten Sture d. y. synes han från början ha stått på mindre god fot. När så hans svåger Sten Kristiernssons (Oxenstierna) stämplingar mot riksföreståndaren blivit avslöjade år 1516, misstänkte Sten Sture P. för delaktighet och fråntog honom hans återstående mera betydande förläningar: Stäkeholms län och Östbo, vilka överlämnades till Johan Arendsson (av Ulvsläkten), varjämte P. måste ställa borgen för sitt framtida välförhållande. I det följande hölls han någon tid (1518) i likhet med Trollepartiets ledare i fängsligt förvar av Sten Sture, varvid Kristian II dels under direkta förhandlingar med denne, dels medelst påkallande av den påvlige legaten Arcimboldis ingripande sökte genomdriva hans frigivning. Sedan »unge herr Sten» dött, hyllade P. konung Kristian och biträdde honom vid förhandlingarna om Stockholms kapitulation i sept. 1520. I riksrådets bekanta brev 31 okt. s. å., genom vilket Kristian förklarades för rikets arvherre, är han angiven som medutfärdare, men detta brev har aldrig kommit att bli beseglat av honom, och från den 15 nästföljande november föreligger ett aktstycke, vari Kristian tar hans dotter Anna Pedersdotter och hennes syskon i sitt beskydd samt garanterar dem oinskränkt besittning av all den lösa och fasta egendom — även den av konung Hans sekvestrerade i Danmark — som tillfallit dem i arv efter deras föräldrar. Ordalagen i sistnämnda dokument måste anses ge vid handen, att P. då var död; häremot strider icke det förhållandet, att han och hans gemål år 1521 intogos i helgalekamensgillet i Stockholm som »fräter et soror post mortem».

Av P:s barn var den förutnämnda Anna Pedersdotter äldst. Hon var ogift ännu i nov. 1522 men äktade kort därefter riksrådet Ture Bengtsson till Händelö i Östergötland, en framstående ung ädling, vilken som kanik i Linköping hade blivit artium magister i Wittenberg febr. 1517 och ännu i juni 1520 var innehavare av kanonikat i den östgötska stiftsstaden men under befrielsekriget inträdde i riksrådet som världslig medlem. Efter att redan på försommaren 1524 ha blivit änka kvarbodde hustru Anna — eller fru Anna, som hon egendomligt nog under sina sista levnadsår benämndes, ehuru Ture Bengtsson icke hade varit riddare — ända till sin död i början av år 1551 på Händelö. Av P: s yngre döttrar gifte sig Agneta med danske adelsmannen Claus Clausson (Tott) till Hjuleberg i Halland och Margareta med riksrådet Axel Nilsson (se Baner, släktöversikt); om sönerna Nils Pedersson och Ture Pedersson se nedan 15 och 16.

I Nordiska museet förvaras en i flera hänseenden märklig dryckesskål av trä med P:s och hans frus anvapen. Den torde antingen ha tillhört P. själv i livstiden — en forskare (Ödberg) har, dock utan motivering, daterat den till år 1510 — eller ock, vilket är sannolikare, tillverkats till åminnelse av makarna kort efter deras död.