Sten Turesson (Bielke)

10. Sten Turesson (Bielke), den föregåendes son, f. senast på 1460-talet, d 1520 eller kort därefter. Nämnes redan 1488; riksråd och lagman i Västmanland från 1494 (lämnade sistnämnda befattning ej långt före sin död); riddare vid konung Hans' kröning 1497; hövitsman på Kastelholm 1506–juli 1507; därefter i fångenskap i Danmark till sensommaren 1508. Bodde på Rävelsta i Uppland, som han ärvt efter fadern.

Var 1504 gift med Anna Bengtsdotter, dotter till riksrådet Bengt Fadersson (sparre) till Ängsö och Aspenäs; hon bodde efter mannens frånfälle på sistnämnda gods och levde ännu 19 febr. 1560 (pergamentsbrev, RA) men var död 1562.

S., som under hela sin riksrådstid flitigt bevistade rådsmöten och herredagar, är närmast att beteckna som en moderat anhängare av den aristokratiska oppositionen mot Sturarna. Efter att ha deltagit i det ryska kriget 1495 och 1496 framträdde han under 1497 års inbördeskrig, ehuru först efter lång tvekan och utan större aktivitet, som Sten Stures motståndare. Vid utbrottet av resningen mot konung Hans 1501 iakttog han en tillbakadragen och, som det förefaller, neutral hållning men böjde sig, sedan upprorets framgång var tryggad, för det fullbordade faktum, varför konungen 1503 indrog hans skånska gods. Vid underhandlingarna mellan Svante Nilsson och Erik Turesson (Bielke) år 1504 tjänstgjorde han som medlare och bidrog härvid utan tvivel till att den sistnämnde äntligen anslöt sig till den nye riksföreståndaren. Som slottsherre å Kastelholm överraskades han i juli 1507 av ett danskt flottanfall, som, emedan undsättning icke hann anlända, kröntes med sådan framgång, att slottet intogs och brändes av fienden, varefter S. själv 22 juli såsom fånge bortfördes till Köpenhamn. Olyckan ådrog honom, troligen icke alldeles utan fog, skarpa förebråelser för bristande förtänksamhet och duglighet från Svante Nilssons och dennes vänners sida; bl. a. utlät sig Hemming Gadh därhän, att S. genom sitt förhållande vid detta tillfälle visat sig »föga akta sitt sköldemärke». Fångenskapen i Danmark varade ungefär ett år, och S. måste vid frigivningen ge konung Hans förskrivning på en till 2,000 mark uppgående lösesumma. Hans politiska hållning under de följande årens inre strider är föga känd, men det förefaller, som om han 1511 snarast stött aristokratpartiets försök att avsätta Svante Nilsson och 1512 varit en anhängare av Erik Trolles kandidatur till riksföreståndarskapet. Intet tyder dock på att han i fortsättningen, såsom fallet däremot var med hans broder Peder Turesson, levde på spänd fot med Sten Sture d. y. Efter dennes död anslöt han sig emellertid inom kort till den segrande Kristian II och deltog i kapitulationen i Uppsala 6 mars 1520. Han nämnes sista gången som medutfärdare av den ryktbara råds,-förklaring, som 31 okt. s. å. utfärdades i Stockholm och genom vilken Kristian proklamerades som Sveriges arvherre, men hans. sigill har aldrig blivit vidhängt, varför det kan antagas, att han ej varit närvarande vid brevets tillkomst. Sannolikt har han avlidit kort därefter. — S. var efter allt att döma en fridens man, som emellertid å begåvningens vägnar var sin yngre broder Erik avsevärt underlägsen. Han efterlämnade inga barn.