Jacob Fredric Below

3. Jacob Fredric Below, den föregåendes son i hans andra gifte, f. 25 mars 1669 i Stockholm, d. 28 (eller enligt uppgift av änkan 27) mars 1716 av hetsig feber i Moskva. Student i Uppsala 5 juni 1680; erhöll K. brev å stipendium 31 juli s. å. men synes ej nu ha börjat sina studier; åtnjöt efter fyllda femton år sin första medicinska undervisning av fadern; ånyo inskriven vid Uppsala universitet 4 mars 1687; erhöll förnyat K. brev å stipendiet 20 okt. s. å.; reste utomlands; disp. i Utrecht 10 juli 1691 (De vermibus intestinorum; pres J. Vallan); med. doktor därstädes. Återvände till fäderneslandet och blev praktiserande läkare i Stockholm; med. professor i Dorpat 18 juni 1695; akademiens rektor 1696–97; med. professor i Lund 30 dec. 1697; medlem av Collegium medicorum antagligen i slutet av 1704 (kollegiets prot. 25 okt.); rektor vid universitetet i Lund 1705; stabs- och fältmedikus 13 nov. 1706; tillfångatagen vid Poltava 1709; idkade därefter praktik i Moskva.

Gift 4 jan. 1694 med Brita Hult, dotter till sjötullsinspektoren Anders Hult i Stockholm.

B, som efter ernådd doktorsgrad någon tid »med gott beröm» praktiserade i Amsterdam, hade helst fortsatt sin utbildning vid andra främmande högskolor, men han återkallades av fadern, som gärna ville ha honom hem, medan han ännu »något i sitt bedrövelige tillstånd orkade». Han hade, skrev han, någre sekretesser in medicino sig förbehållna, som kanske få jämte honom praktiserat, och ville före sin död inviga sin son däri. Enligt J. J. von Döbeln var B. utrustad med ett ovanligt skarpt ingenium, och en av hans dissertationer, »De generatione animalium æquivoca», har på sin tid räknats som den grundligaste svenska avhandling i zoologien före Linné. Som bevis på hans framstående vetenskapliga intresse och duglighet må anföras, att han under den korta tid, han verkade som professor medices i Dorpat, där anatomiserade ett manligt och ett kvinnligt lik. Under Lundatiden synes han jämte sin vetenskapliga verksamhet även ha haft ett uppmärksamt öga på medicinens praktiska utövande och tog offentligen skarpt till orda, då generallöjtnanten K. G. Rehnsköld tagit sig det orådet före att lämna tillstånd åt en viss Jakob Dieterich, »som aldrig lärt apotekarekonsten och intet vore av Collegium medicorum eller med dess vettenskap examinerad», att slå sig ned i Lund som stadens apotekare till förfång för den av akademien antagne. Länge fick emellertid ej B. njuta av lugnet i den lilla sydsvenska universitetsstaden. Redan 1706 på hösten begav han sig till svenska armén i Sachsen för att som fält- eller stabsmedikus efterträda Samuel Skragge, vilken efter tre års mödor i fält utnämnts till konungens livmedikus. Härom skriver statssekreteraren Olof Hermelin till kommissionssekreteraren, sedermera statssekreteraren Samuel Bark 13 okt. 1706: »Eljest beder jag, att H:r B:r ville läsa det innelyckta till d:r Below och laga, att det kommer i hans händer. Mannen blir säkert ångerköpt, om han kommer hit... Jag vet, vad nöd d:r Skragge har ledet, att där hans vänner ej honom bisprungit, hade han varit rätt eländig. Nu bliver för honom väl bättre, men hans successor lärer få samma vedermöda.» I ett senare brev från Altranstädt nov. 1706 heter det: »Jag varnade doct. Below att antaga stabs-medicitjänsten, emedan han därigenom torde löpa fara att mista den förra tjänsten. Denna senare föder här intet sin man. Man har sett elände på d:r Skragge, och hade han svultet ihjäl, där gode vänner ej hade sig över honom förbarmat.» Att Hermelin ej sagt för mycket, visar följande yttrande i ett hans brev till Urban Hjärne: »d. Below är snart förtvivlad, och fruktar jag, att han lärer taga sig ett oråd före, att lämna både armén och Sverige.» Som man finner, var stabsmedikustjänsten i Karl XII:s armé ingen lukrativ befattning, och vad det än var, som lockade B. ut till krigets hårda strapatser, ej var det begäret efter guld. Familjen fick emellertid till sitt uppehälle behålla hela och, sedan ställföreträdare förordnats under B:s fångenskap, halva professorslönen. Då sedermera legationspredikanten Sven Agrell i juni 1707 ankom till Altranstädt, omhändertogs han »strax» av B., som han sannolikt kände sedan Lundatiden, och fördes av honom »bort uti en trägård, därest Hans Maj:t vår nådigste konung bevistade en comcedia». B. var med på tåget till Ukraina samt råkade vid Poltava i rysk fångenskap, varefter han fördes till Moskva, där hans medicinska kunskaper snart förskaffade honom en stor praktik, särskilt inom den tyska kolonien. Troligtvis hade man i Moskva ännu i gott minne farbrodern Johan Below, som ungefär sextio år tidigare här firat triumfer såsom läkare och kejserlig livmedikus. På samma sätt synes det hava gått den yngre B. Tsar Peter blev hans välgörare och fann honom så oumbärlig, att han trots enträgna böner vägrade låta honom återvända till hemlandet. Inga lockelser kunde dock förmå B. att inträda i kejserlig rysk tjänst. Vid sin död våren 1716 efterlämnade han en ej ringa kvarlåtenskap, som av redliga vänner förvandlades i penningar och sedermera tillställdes hans kvarlevande hustru. Till de svenska fångarnas skola i Tobolsk hade han testamenterat sin sidennattrock, som försåldes för 7 rubel och 20 kopek. Hans änka inköpte 1717 egendomen Ekhov med underlydande i Daga härad, Björnlunda socken. — Lyckönskningsverser till B. vid hans bröllop 1694 och vid rektoratets mottagande 1696, de sistnämnda av J. Wagner, finnas utgivna av trycket.