Eric Benzelius d.y.

2. Eric Benzelius d. y., den föregåendes son, f. 27 jan. 1675 i Uppsala, d. 23 sept. 1743. Student i Uppsala 25 nov. 1682; disp. 17 dec. 1692 (Siclus Judaicus, id est Rabbi Mosis Majemonidis tractatus de siclis; pres. G. Peringer); avlade examen i teol. fakulteten 12 maj 1694; företog med K. stipendium en utrikes studieresa 1697–1700; disp. 10 maj 1702 (Johannis Chrysos-tomi Homilia in evang. Johannis V: 19 hactenus inedita; pres. L. Norrmannus). Universitetsbibliotekarie 30 aug. 1702; prästvigd 1709; kyrkoherde i Hagby och Ramsta 20 apr. 1719; teol. professor över stat 30 apr. 1723; deltog såsom valt ombud för Uppsala stift i riksdagen s. å. och såsom självskriven i följande riksdagar samt var 174.0 och 1742–43 prästeståndets talman; biskop i Göteborg 7 mars 1726; biskop i Linköping 5 maj 1731; ärkebiskop 20 sept. 1742. Stiftade 1710 Collegium curiosorum, vilket 26 nov. 1719 återupplivades såsom Vetenskapssocieteten i Uppsala; teol. doktor 20 mars 1719; LVA 23 febr. 1740 (preses 1743).

Gift 16 juni 1703 med Anna Swedenborg, f. 19 sept. 1686, d 20 maj 1766, dotter till biskop Jesper Swedberg.

B:s' fader, som på sonens tolvte år avflyttade till Strängnäs biskopsstol, lät honom kvarstanna i Uppsala för att där erhålla den bästa möjliga utbildning under ledning av sedermera domprosten L. Molin och sådana professorers undervisning som en Norrmannus, Lagerlöf, Peringer m. fl. Fem år senare försvarade ynglingen vid blott sjutton års ålder under Peringers presidium en exercitiedisputation, som han själv författat, och avlade två år senare den teologiska examen, som föregick den filosofiska graden, men härutöver kom han ej att avlägga något akademiskt prov, om man ej dit räknar, att han 1702 ventilerade under Norrmannus' presidium en avhandling om Chrysostomos' homilier, som han likaledes själv författat. Trots denna brist på då för tiden vanliga kompetensbevis på skicklighet för akademisk syssla banade han sig dock, efter att hava gjort sina egentliga lärospån i främmande land, väg till bibliotekarieplatsen och högre värdigheter genom sin begåvning, lärdom och personliga överlägsenhet. Han avbröt nämligen tidigt sina Uppsalastudier för att se sig omkring utrikes och lära av de större nationernas vetenskapliga utveckling, härvid handlande i motsatt riktning mot den vanliga seden, att man först avslöt sin studiekurs i Uppsala och så begav sig utrikes. Med ett av Karl XI givet stipendium å 2,000 dlr smt (för tre år tillsammans) besökte han vetenskapens förnämsta brännpunkter i Tyskland, Holland, England och Frankrike, trots sin ungdom knytande redan då intima förbindelser med tidens största celebriteter, däribland särskilt den ryktbare G. V. Leibniz. Hans intresse för bibliografiska och historisktlitterära forskningar hade redan i Tyskland fått rik näring, men det var egentligen i England efter gjord bekantskap med Bodleianska bibliotekets i Oxford rika skatter, som den lust för handskrifters utforskande och bearbetande utvecklades, vilken sedan i mycket satte en så stark prägel på hans kommande liv. Det var ock här, han överkom den handskrift av Philo Judæus, som sedan kom honom att fruktlöst ägna så mycket arbete åt tanken på att.utgiva denne filosofs skrifter. Det energiska, målmedvetna arbetet i dessa lärdomens verkstäder och den förtroliga starka beröringen med så många av tidens lärde hade så tidigt mognat hans vetenskapliga utbildning, att han vid hemkomsten år 1700 från resan väl kunde anses kompetent att intaga mer än en lärostol vid sin alma mater, trots att han ej lyckats hinna hem i nog god tid för att göra sig berättigad att deltaga i årets magisterpromotion. Någon lärostol stod dock ej för ögonblicket ledig, men en alldeles ny utsikt öppnade sig inom tvenne år, då den lärde bibliotekarien L. Norrmannus 1702 förflyttades till domprostplatsen. Den gamle ärkebiskopen visste då så väl föra den unge sonens talan å högre ort, att den tjugusjuårige ograduerade studenten nämndes till den eftersökta platsen, som dittills ansetts böra förbehållas för någon gammal och högt meriterad professor. Oviljan häröver inom konsistoriet var ej ringa, och man lät den nye bibliotekschefen länge känna detta genom tvister om rangen och genom att behandla honom, som vore han ej en fullt likvärdig medlem av den akademiska senaten. Det skulle dock snart visa sig, att här hade rätt man kommit på rätt plats, ty B:s' tid har gjort epok i bibliotekets historia, och det har aldrig haft en mer lysande, knappt en dugligare ledare. I vetenskapligt djup kunde han gott mäta sig med sina kolleger i konsistoriet, i mångfalden av vetenskapligt intresse och energi överträffade han dem alla. Och han nöjde sig ej med att söka oupphörligt rikta sin institution med det bästa av vad gammal och ny litteratur hade att erbjuda och med de handskriftsskatter, som han kunde antingen själv uppsöka eller utverka sig av intresserade donatorer, utan han ville ej minst fruktbargöra dessa skatter genom deras bearbetande. Därjämte följde han med uppmärksamhet den litterära produktionen i utlandet, förde en vidsträckt korrespondens med lärde och boksamlare samt förstod egga unga svenskar i utlandet att göra sig tjänster, på samma sätt som Linné en mansålder senare drog fördel av de lärjungar, som han spred jorden runt. Ingenting, stort eller litet, undgick B:s' vakna blick: så var han den förste att för biblioteket tillvarataga universitetsdisputationer, och han. var ock den förste att göra en verklighet av att institutionen skulle hålla sig med tidens förnämsta utländska journaler.

Så relativt ringa bibliotekets inkomster, än den tiden voro (i medeltal uppgingo de under B:s' tjuguettåriga verksamhet årligen ungefär till en dåtidens professorslön eller 700 dlr smt), förstod han att på ett ypperligt sätt använda dem och lät ej något tillfälle att bevaka bibliotekets bästa gå sig ur händerna. Så inköpte han 1706 å auktion efter orientalisten Buscagrius rabbinsk litteratur för 231 dlr och följande år efter polyhistorn L. Norrmannus för det betydliga beloppet av 570 dlr. De bägge volymer av kardinal Stanislaus Hosius' brev till polske konungen Sigismund August, som undantogos vid auktionen 1707, förvärvade han två år senare för det låga priset av 15 dlr; beklagligen medtog han dessa vid sin avflyttning från Uppsala. Den polska brevsamlingen lyckades han betydligt öka 1715 genom förvärv av avlidne superintendenten Bergius' samlingar. Denne hade i Heilsberg 1703 överkommit Ermelandsbiskoparnas även för oss viktiga korrespondens jämte andra intressanta polska statspapper, vilka kanslikollegiet 1708 förgäves sökt för statens räkning förvärva. B. var nu lyckligare, i det han inköpte dem av Bergius' systerson studenten Kr. Calixtus för cirka 53 dlr. Tyvärr togo av dessa även Martinus Cromerus' brev vägen till Linköping, och huvudmassan av de polska papperen, 7,636 handlingar, gick även senare förlorad för Uppsala, i det 1810 furst Czartoryski fick inlösa dem, varigenom de kommit att stanna i Krakau. Men även den utländska bokmarknaden följde B. uppmärksamt. 1708 köpte han från Paris för 843 dlr på en gång dyrbara arbeten såsom »Corpus historise Byzantinae» i 30 volymer, »Acta ordinis S. Benedicti», Gronovius' stora »Thesaurus antiqvitatum Græcarum» m. m.; Grævius' motsvarande arbete om de romerska hade han redan förut inköpt. 1712 överkom han Hogenskild Bielkes historiska anteckningar i två folioband; fem år senare förvärvade han efter Palestinaresanden M. Eneman 49 böcker och 11 handskrifter, bland dem den då så ryktbara ritade kartan över det okända Mekka. 1716 köptes efter ärkebiskop Spegel 230 volymer och 1717 efter bröderna Salanus 26 band isländska sagor. Året därpå gjordes ett dyrbart förvärv från Olof Celsius, som för det billiga priset av 26 dlr smt sålde »Diarium Vadstenense» och Uppsala domkyrkas memorialbok från 1300-talet, vilka sannolikt dennes far, professor Magnus Celsius, behållit hos sig, då antikvitetsarkivet med dess skatter var förlagt till Uppsala. 1719 köptes från Johannes Schefferus' arvingar 66 handskrifter, och två år senare avlämnade B:s' broder, Henrik, som vid sin 1716 företagna orientaliska resa lovat göra uppköp för bibliotekets räkning, 16 orientaliska manuskript och 18 sällsynta tryckalster av samma art. Det viktigaste förvärvet var dock det sista, när den ovärderliga Palmskiöldska samlingen köptes för 666 dlr; den ankom visserligen först 1725, sedan B. lämnat biblioteket, men initiativet var hans. Även vackra donationer inflöto, om ock ej av samma storlek som Karl. XI: s eller mecenaternas i 19 :e seklet. Den största var den, som forskningsresanden J. G. Sparfwenfeldt 1705 avlämnade till sin lärde vän, bestående av 61 manuskript och 41 dyrbara böcker; av de förra voro 41 orientaliska, 8 grekiska och 7 latinska; den av O. Celsius och B. utarbetade katalogen trycktes följande år. Sparfwenfeldt ihågkom även sedan biblioteket, så 1721–22 med ej mindre än 197 böcker och 10 manuskript. Dennes ej minst märkliga gåva var dock den 1702 skänkta kinesiska världskarta i 2 blad, som jesuiten F. Verbiest tryckt i Peking 1674. 1703 gav O. Celsius 25 armeniska böcker, 1715 överste S. A. Sture 30 turkiska manuskript m. m. — Det var framför allt händskriftssamlingen, som växte; med stolthet pekade B. på att före hans tid fanns ej ett enda grekiskt manuskript men nu ett betydligt antal. Boksamlingen växte i hans tid med 3,331 volymer; om dess totala storlek vet man intet med visshet, ty Eenbergs uppgift om en siffra av 30,000 är naturligen för hög, efter man så sent som 1785 har med säkerhet uppgivit antalet till 31,000; manuskripternas antal är okänt. Även myntsamlingen ökades ej litet, och B. har samvetsgrant iakttagit konstitutionernas föreskrift, att universitetets matematiska och fysiska instrument, som förvarades i biblioteket, skulle på dess bekostnad förökas; särskilt tog deras ökning fart, sedan han efter stiftandet 1710 av Collegium curiosorum fått blicken starkare fäst på dessa vetenskapers betydelse. — I hans tid fulländades katalogerna över förrådet av böcker inom de tre lägre fakulteternas områden, de gjorde god tjänst till mot seklets slut; och han var den förste att utarbeta en handskriftskatalog, som kom att omfatta 93 grekiska och 13 latinska manuskript. På arbetskrafter led han ej brist, då han, vid dåvarande måttliga accession, utlåning och administrativa bestyr, hade att påräkna en vice bibliotekarie och en amanuens (en vaktmästare fick han dock först mot slutet). Och utrymmet gjorde ej svårigheter, sedan han 1708 fått i nedre våningen disponera det forna konsistorierummet. Den stora eldsvådan 1702, vid vilken biblioteket räddades som genom ett underverk, inträffade några månader före hans utnämning, men han fick uppleva, att det skulle hotas av en ej mindre fara, den att falla i fiendehand. När rysk invasion stod för dörren 1714, måste han i 71 lårar nedpacka bibliotekets dyrbaraste delar och vidtaga åtgärder för dessas borttransporterande, en åtgärd, som kung Karl fann alldeles överflödig; efter konungens fall blev vid ryssarnas härjningar i Roslagen 1719 en del verkligen bortförd.

De litterära skatterna voro för B. ej dyrbarheter, som borde girigt gömmas, mer än någon har han strävat efter att rannsaka dem och delgiva världen frukten av sina forskningar. Han ägde härför alla förutsättningar, skarpsinnig som han var, djupt bildad, i ständig kontakt med samtidens pulserande litteratur och vetenskapliga liv samt intresserad för all mänsklig odling, vare sig det gällde Orientens och de klassiska folkens liv eller, och än mera, fosterlandets hävder. En historisk författare i egentlig mening blev han väl aldrig, därtill ägde han för litet av den livlighet i känslan och den fantasi, som är nödig för den historiske konstnären, och han tyckes heller ej haft tillräckligt öga för tidevarvens inre djupare innebörd. Källornas utforskande åter var honom den käraste uppgiften, och den skarpsinnighet och den lärdom, som han på detta område lade i dagen, äro verkligen beundransvärda, i detta avseende står han långt före sina närmaste efterföljare.

Helt naturligt var, att han sökte hos universitetets ungdom väcka samma intresse för litteraturens skatter. Redan 1704 begynte han därför å biblioteket föredraga en kurs i litteraturhistoria, som då fortgick i fem terminer och sedan upptogs 1709 och 1712; den omfattade såväl den hebreiska och rabbinistiska litteraturen som den klassiska och även något av den arabiska; medeltidens och den nyare ingick sannolikt efter hans och hans samtids uppfattning ej i ämnet. Den del därav, som omfattade den judiska litteraturen, utkom i disputationsform 1716–21. Lärjungarna fingo ock göra personlig bekantskap med de stora lärda verken, som av B. framvisades; kollegiets tendens torde dock varit något ensidig, i det värdet av de lärdes arbeten i ej ringa grad bestämdes efter den betydelse, de hade för den protestantiske teologen. — Med B:s' starka intresse för svensk hävda-forskning var det helt naturligt,- att han även företog sig att giva kollegier i fosterlandets historia, vilka begynte 1712 och sannolikt fortsattes ännu 1719. För framställningen användes först latinska språket, som dock sedan utbyttes mot modersmålet. Kollegiet var likväl ej någon egentlig historisk teckning av fosterlandets öden utan, som man av B:s' art och studier kunde vänta, en översikt och kritisk analys av vår historias äldre källor. Så sällan som svensk historia dittills förelästs, hade dessa föredrag dock sin stora betydelse, så mycket mer som B. drog ett tyst streck över den yverborna hyperboreiska uppfattning av Sverige som historiens vagga, vilken Johannes Magnus invigt och O. Rudbeck d.ä. utbildat till en verklig kult. Beröringen med Leibniz hade säkerligen först rubbat den beundran för de Rudbeckska dogmerna, som B. i likhet med sin samtid insupit så att säga med modersmjölken. Först långt efter hans död utgav sonen, professor K. J. Benzelius, detta arbete, och då på ett högst otillfredsställande sätt.

B:s' utgivarverksamhet är synnerligen rik, ej så att han gav världen del av egna författararbeten utan att han framdrog och på ett förträffligt sätt utgav samt kommenterade källskrifter av de mest olika slag. Förstlingarna på detta område voro editioner av två klassiska författares arbeten, som ingingo i tidens undervisning: Quintilianus' »Dialogus de causis corruptæ eloquentiæ» 1706 och Theophrastus' »Characteres» 1708. Men härifrån gick han över till Sveriges historia, för vilken den tidigt grundlagda vänskapen med Elias Palmskiöld väckt hans livliga intresse: han begynte med att 1708 utgiva den landsflyktige Johannes Vastovius' 1623 i Köln tryckta, ytterst sällsynt blivna, arbete »Vitis Aquilonia» (Nordens helgonlegender). Än märkligare blev följande arbete, »Monumenta vetera ecclesiæ Sveo-Gothicæ», som i form av disputationer utkom 1709–13 och som innehöll värdefulla källor till vår medeltids historia i form av gamla kronologier, biskopskrönikor, helgonlegender m. m. På detta följde 1710 en större källskrift, »Margaretæ Nicolai filiæ abbatissæ Vadstenensis ohronicon de S. Birgitta». Än större tjänst gjorde han klostrets öden och vår medeltids historia genom att, sedan biblioteket 1718 förvärvat »Diarium Vadstenense», utgiva detta år 1721. Härunder vidgades hans blick för dylika förarbetens betydelse för hävdatecknaren, och han började välva rent av gigantiska planer pä att systematiskt sammanföra och utgiva alla möjliga materialier för Sveriges historia. Så planlade han ett »Corpus scriptorum historiae Sviogothicae» (motsvarande senare tids »Scriptores rerum Suecicarum») och gjorde härför ej obetydliga förarbeten, men då han ej mindre förstod värdet av urkundsamlingar, var han ock betänkt på ett »Bullarium Romanum» (påvebullor rörande Sverige), för vilket även förarbeten gjordes; till samma kategori hörde tvenne volymer av »Codex conciliorum» eller »Statuta synodalia», dvs. våra kyrkomötens beslut. Men dessutom tog han i sikte ett större bibliografiskt verk, »Notitia, auctorum qui scripsere historiam Svedæ Civilem, ecclesiasticam, literariam et naturalem» (en föregångare således till Warmholtz'. »Bibliotheca»), varav stommen ännu finnes i behåll. Dessa planer voro dock större, än att en nians livstid skulle räcka till deras utförande.

Och dock hava alla dessa planer och arbeten knappast kostat honom mera mödor, än dem han nedlade på editioner av Philo Judæus och Ulfilas' gotiska evangelieöversättning, vilkas förverkligande han ej fick uppleva. För den förra uppgiften väcktes hans intresse av det outgivna fragment av Philo, som han upptäckte i Bodleian library, och han lockades av tanken att överraska världen med en ny, kritisk edition av vad den ryktbare filosofen författat. Långa år ägnades åt uppletande av handskrifter och åt studier av Philos system, men massan av andra arbeten och nödvändigheten av fylligare handskriftsmaterial fördröjde utförandet genom tiotal av år, och hän fann sig härunder plötsligen förekommen genom att engelsmannen Tomas Mangey, förspordes vara sysselsatt med samma uppgift och äga vida fullständigare material. De långa underhandlingar, som sedan fördes om att Mangey skulle få begagna B:s' förarbeten men äran delas mellan bägge, strandade dock, och Mangey utgav sin edition 1742, sannolikt så sent, att B.' ej hann få se den före sin död. Det var nog en ringa tröst, att Mangey ej åtkommit B:s' förträffliga skrift om Philo's liv och system. Något lyckligare var han i den märkliga planen att utgiva Ulfilas. Idén låg nära till hands, då handskriften var bibliotekets största skatt, och beröringen med Sparfwenfeldt, forskaren om goternas vandringar, torde ock hava inverkat, men uppgiften borde visserligen synts avskräckande, då språkområdet var honom alldeles främmande. Men för hans sega vilja funnos inga hinder, och han gjorde sig till herre över både språket och handskriften, han eggades än mer för uppgiften, sedan han funnit, att äldsta editionen (av Fr. Junius 1665) led av talrika fel. Redan 1706 låg en provsida av arbetet färdig, men fulländningen av det i sig så svåra och tidsödande verket, som ytterligare fördröjdes genom hans talrika övriga sysselsättningar, drog ut på tiden, och utgivandet såg ännu omöjligare ut, sedan utsikten till statshjälp försvunnit med Karl XII: s död. Först 1738 lyckades han få anvisning på en engelsman, Edvard Lye, som åtog sig uppdraget och härför erhöll B:s' text och översättning. Lye's edition blev dock ej färdig förrän 1750, sju år efter B:s' död, och överflyglades kort därefter, då Joh. Ihre, som, utan kännedom om B:s' transaktion med Lye, slagit sig på samma uppgift, utgav sin »Ulphilas illustratus» (1752–56). B:s' språkforskningsintresse visar sig ock i hans arbeten om modersmålet. Han har i handskrift efterlämnat en liten uppsats »De reformanda lingua suethica cogitationes», som vittnar gott om hans blick för språkets egenheter, och det är ej omöjligt, att han skymtat något av den s. k. ljudskridningslagen; även rörande de svenska dialekterna gjorde han betydande samlingar, som sedan kommo Ihre till godo vid hans arbeten. På många andra områden har denne mångfrestare försökt sig; så har han intresserat sig för insamlande av befolkningsstatistiska uppgifter och troligen intresserat Polhammar för arbetet å Trollhätte slussar genom att meddela biskop Hans Brasks plan på en kanal mellan Öster- och Västerhavet m. m.

B. har ock äran av att hava stiftat Sveriges första lärda sällskap, Uppsala K. vetenskapssocietet. Av personlig erfarenhet visste han väl, vad dylika akademier betydde för det vetenskapliga arbetets lyftning och sammanhållning, men det är för hans manliga sinne betecknande, att han för utförandet valde Sveriges mörkaste år, 1710, då kung Karl flytt till Bender, danskarna hotade Skåne, pesten rasade och professorerna förhöllos sina löner; det var som svävade för honom tanken, att stormaktstidens Sverige kunde upprättas på en annan väg genom bättre utnyttjande av dess stora inre, så andliga som timliga resurser. I förening med flera universitetets män stiftade han då ett Collegium curiosorum, som på grund av de andras livsuppgifter mest kom att syssla på matematikens, fysikens och naturvetenskapens områden, som bort vara stiftaren tämligen främmande. Det blev dock ej så, ty B. hade intresse för allt och drevs nu att fördjupa sig även i matematikens studium. Samfundets liv berodde ock i hög grad på hans intresse och på de två märkliga medlemmar utom universitetet, svågern Em. Swedenborg och Kr. Polhammar, som han indrog. När de senare, som egentligen uppburo sällskapets tidskrift Daedalus, avgingo för andra uppdrag, tynade ock sällskapet hastigt bort — B. släppte dock ej tanken, och 26 nov. 1719 stiftades den nya Vetenskapssocieteten, vars program lades så omfattande, att den i sig förebildade både Vetenskaps-, Vitterhets- och Svenska akademien. Sällskapets förnämsta uppgift var att meddela, vad Sveriges vetenskapsmän uträttade, och härför utgav det en tidskrift Acta literaria, i vilken B. gjorde en betydande insats genom införande av märkliga historiska aktstycken och talrika recensioner. Det var ock i samband härmed, han kom att så ivrigt lägga sig ut för att skaffa universitetet ett observatorium, ett försök, som ej kröntes med framgång, lika litet som det att betrygga societetens ekonomi genom utverkande av privilegium på almanackor. När han 18 aug. 1727 tog avsked av societeten, var hans Uppsalabana ändad genom övergången till en biskopsstol.

Dessförinnan hade dock även andra erkännanden kommit honom till del. Redan 1711 var han, i fråga först till en professorsstol i teologi och så till den i orientaliska språk, fyra år senare till den i grekiska. Han fick dock vänta några år för att komma till en professorsstol och då i teologi, något som troligen tidigt varit målet för hans som hans flesta kollegers ärelystnad. Prästvigd redan 1709, syntes han självskriven till en sådan plats, sedan han 1719 blivit teologie doktor och fått pastorat, men här mötte han ett segt motstånd från teologernas sida, och ehuru de ej i längden kunde hindra, att han, som stod väl å högre ort, nämndes till teologie professor över stat 1723, lyckades de dock stänga honom ute från domprostplatsen följande år och undertrycka den teologiska disputation, han författat.

Nämnd biskop i Göteborg 1726 och därpå 1731 transporterad till Linköping (bägge gångerna utan högre rum å förslaget än det tredje), verkade han som stiftschef i femton år med erkänd duglighet, dock utan att på något uppseendeväckande sätt göra sin person gällande; själv erinrade han sig denna verksamhet med saknad. Det var dock ej som biskop utan som politiker han under denna tid gjorde sig mest bekant. Politikens fält var honom ej främmande och låg ej heller illa för honom, vars personlighet vid sidan av de vetenskapliga intressena även hade en stark praktisk läggning. Som ombud för Uppsala stift hade han redan vid 1723 års riksdag utvecklat en betydande verksamhet, kanske dock mindre som politiker än som en kyrkans man, och i övrigt präglades denna verksamhet ännu då av den varsamhet, som låg i hans skaplynne, varför ock, så mycket han än i övrigt i likhet med frihetstidens grundläggare avskydde suveräniteten och hyllade den nya fria författningen, han dock vid denna tid ännu ivrade mot riksdagens övergrepp inom administration och lagskipning. Men från följande riksdag, då partigrupperingen starkare tillspetsar sig, sker häri en ändring, naturlig nog för en man, som redan intog en så framskjuten ställning inom sekreta utskottet, denna riksdagsmyndighetens egentliga härd. Anslutande sig till holsteinska partiet, kom B. i starkt motsatsförhållande till den Hornska politiken och hyllade därför vid den tiden det ryska allianssystemet. Men med spillrorna av detta parti gick han därpå in i det nu framväxande hattpartiet, som under utvecklande av öppen fientlighet mot Horn satte på sitt program en mot Ryssland riktad och på en eventuell fransk allians stödd krigspolitik och som tillika strävade att alltmer underordna konungamakten under riksdagens despotiska suveränitet. Under partiinflytelsens tryck blev B:s' forna moderation alltmera förtunnad, och han röstade för alla hetsiga och grundlagsvidriga åtgärder, som partiet vidtog för att genomföra franska systemet och störta Arvid Horn. Visserligen uppträdde han 1738, då krisen, förde till hans partis avgjorda seger, i formen något moderatare än de adliga hattarna, i det han i princip talade för att sekreta utskottet ej borde usurpera riksståndens rättigheter, men i själva saken gav han efter och bidrog ej litet till utskottets seger. Och när vid 1740–41 års riksdag hattarna omsider framdrevo det lättsinnigt förberedda angreppet på Ryssland, har han utan tvekan medverkat till genomförande av detta beslut och har rent av angivit sättet, huru den frågan skulle lösas, utan att riksstånden finge taga del i avgörandet, ja, man finner till sin förvåning, huru denne annars kloke och varsamme man varit med om uppsättande av de dåraktiga fredsvillkor, som man förespeglade sig kunna avpressa Ryssland; han har därför ock sin dryga del i ansvaret för detta eländiga krig. Förgäves var det ock, som han vid följande riksdag, 1742–43, då redan uppstigen på ärkebiskopsstolen, sökte rentvå sig för det skedda. Det hjälpte ej, att han vid förra riksdagen hade, då kinkiga lägen varslade om möjliga framtida efterräkningar, med en avundsvärd diplomatisk skicklighet avfattat sina uttalanden med en tvetydighet, som synes hava varit avpassad för en dylik möjlighet; och ej få voro de förödmjukelser, han nu fick uppleva i gengäld för den dåraktiga krigspolitik, som han med öppna ögon främjat. Avtagande krafter tvungo honom att lämna riksdagen redan före dess slut och återvända till Linköping, där han efter några dagar avsomnade.