Tillbaka

Jacob Benzelius

Start

Jacob Benzelius

Präst, Riksdagsledamot, Teolog, Ärkebiskop

3. Jacob Benzelius, son till B. 1 i hans första gifte och broder till föregående, f. 25 febr. 1683 i Uppsala, d 19 juni 1747 i Stockholm. Student i Uppsala 1 febr. 1690; disp. 7 mars 1703 (De Palestina, p. I; pres. J. Palmroot) och 7 nov. s. å. (De fata Palestinæ, p. II; pres. J. Upmarck); fil magister 11 dec. s. å.; anträdde 1707 en nära tvåårig studieresa genom Danmark, Tyskland, Frankrike och Holland; disp. i Greifswald 26 mars s. å. (I. Rungii confessio ecclesiarum Pomeranarum de sacra coena; pres. J. F. Mayer). Adjunkt vid Uppsala universitet i fil. fakulteten 1704 och i teol. fakulteten 26 apr. 1706; erhöll Uppsala-Näs församling som prebende 27 nov. 1709 (K. konfirmation 20 sept. 1711); tredje teol. professor i Lund och kyrkoherde i Stångby och Vallkärra 22 juli 1718; kontraktsprost, i Torna härad s. å.; deltog i riksdagarna 1719, 1720, 1726—27 till och med 1738—39 samt 1742—43 och 1746—47 och var vid den. sistnämnda prästeståndets talman; universitetets rektor 1722; preses vid prästmötet i Lund 1724: andre teol. professor och kyrkoherde i Upp-åkra och Flackarp 13 aug. 1728; uppförd på tredje förslagsrummet till biskop i Kalmar 27 okt. 1729; kontraktsprost i Bara härad s. å.; uppförd på andra förslagsrummet till biskop i Växjö 17 febr. 1730; biskop i Göteborg 16 aug. 1731; uppförd på tredje förslagsrummet till bisklop i Lund 22 aug. 1734, på första förslagsrummet till biskop i Skara 8 jan. 1736, på tredje förslagsrummet till biskop i Lund 5 juni 1740 och på första förslagsrummet till biskop i Skara 2 nov. 1743; ärkebiskop och Uppsala universitets prokansler 20 mars 1744; vigde kronprins Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika 18 aug. s. å.; ledamot av uppfostringskommissionen 15 nov. 1745; döpte kronprins Gustav 16 jan. 1746. Teol. doktor 8 juni 1725.

Gift 28 juli 1709 med Katarina Edenberg, f. 24 apr. 1693, d 23 juni 1765, dotter till legationssekreteraren Mattias Edenberg.

Under sin utländska studieresa gjorde B. från Leipzig en uppvaktning hos Karl XII, som då hade sitt högkvarter i Sachsen. Särskilt länge dröjde han, ansatt av ohälsa, i Paris och kom här i beröring med Mabillon, Montfaucon, Fontenelle, Le Long, Fénelon, Hardouin, Anne Dacier, Fabre m. fl.

B. ägde icke sin äldre broder Eriks genialitet och mångsidiga vetenskapliga intressen, knappast heller den yngre brodern Henriks omfattande lärdom. Han var emellertid en lärd och kunnig teolog och har som sådan kommit att öva större och framför allt långvarigare inflytande än sina båda bröder. Redan som universitetslärare skall han ha haft stor framgång och varit en gärna hörd föreläsare på grund av klarhet och reda i framställ- ningen men ock på grund av nitälskan och värme (Halenius); anteckningar från hans föreläsningar sägas ha cirkulerat icke blott bland studenterna utan även utanför deras krets. Och omständigheterna gjorde, att han genom tvenne senare arbeten kom att under långa tider framstå som ett slags normalteolog i vårt land, B. hade vid riksdagarna 1720 och 1726—27 hemställt till prästeståndet, att nya dogmatiska läroböcker för landets undervisningsanstalter skulle utarbetas, och vid den senare riksdagen erhållit ståndets uppdrag att med utsedda adjungerade åtaga sig detta arbete. Emellertid dröjde det ända till 1734 års riksdag, innan han, under tiden vorden biskop i Göteborg, hunnit fullgöra sitt åtagande. Han framlade då till ståndets granskning dels en »Repetitio theologicæ», avsedd för den mognare ungdomen vid universitet och gymnasier, dels en »Epitome repetitionis theologica?», ett kortare sammandrag av den förra, avsedd för trivialskolorna. Sedan de erhållit prästeståndets gillande och förord, blevo de med riksens ständers bifall genom K. brev av 19 dec. 1734 påbjudna till användning vid rikets undervisningsverk och utträngde sålunda Mattias Hafenreffers dittills nästan oinskränkt brukade »Compendium doctrinse ccelestis». Under senare delen av 1700-talet fingo de Benzeliska läroböckerna visserligen medtävlare av såväl ortodox som neologisk art, men de bibehöllo dock sin dominerande ställning långt in på 1800-talet. Ännu 1822 lästes enligt Sam. Ödmann (Strödda försök 4, s., 359) på de flesta ställen den »gamle hederwärde Benzelius». Ja, så sent som 1833 trycktes en ny upplaga av »Epitome». Vad man hos de Benzeliska böckerna beundrade, var utom deras ortodoxi deras tydlighet och klarhet samt deras trots kortheten systematiska fullständighet. En nutida pedagog ger nog Sam. Ödmann rätt i att »Repe-. titio» måste varit både hårdläst genom sin vetenskaplighet och en plåga för minnet genom sin fullständighet. Vilka brister än må ha funnits hos,B:s' båda arbeten, ha emellertid dessa under långa tider varit av ofantlig betydelse för våra bildade klassers uppfattning om vad ortodox kristendom är.

I de religiösa stridigheter, som under B:s' professors- och biskopstid upprörde vårt land, deltog B. på den ortodoxa sidan. Särskilt uppträdde han mot den radikala pietismen. Kort tid innan riksdagen i början av sept. 1726 öppnades, hade den bekante Johan Konrad Dippel, som haft ej ringa betydelse för den religiösa utvecklingen i vårt land, anlänt till Skåne, varifrån han sedan i jan. 1727 ankom till Stockholm. Vid prästeståndets förhandlingar med anledning därav och dess åtgärder för att oskad- liggöra den farlige kättaren var B. en av dem, som med sina inlägg sökte dirigera ståndets beslut. Han fick även strax i början av riksdagen, då dippelska frågan första gången var brännande, sina ståndsbröders uppdrag att ur Dippels skrifter göra ett utdrag, som tillställdes de andra stånden för att övertyga dem om hans villfarelser.

Väl lyckades prästeståndet före riksdagens avslutning genomdriva ett riksdagsbeslut av tre stånd om Dippels förvisning. Men följderna av hans vistelse i Sverige blevo länge märkbara. Hemkommen till Lund, fick B. tillfälle att lära känna dessa verkningar i Skåne. Särskilt de båda av dippelska idéer påverkade, i sin religiösa åskådning mycket radikala studenterna Tomas Leopold och Johan Stendahl väckte mycket uppseende och orsakade under åren 1728—29 akademiska konsistoriet många bekymmer, innan de genom K. M:ts avgörande insattes i förvar, den förre på Bohus slott, den senare på Varbergs fästning. I Stockholm voro en mängd personer misstänkta för dippelska villfarelser, främst pietismens dåvarande mest betydande representant bland prästerskapet, kyrkoherden i Skeppsholmen Erik Tolstadius. När riksdagen 1731 sammanträdde, hade den av regeringen 1729 tillsatta kommissionen över den dippelska saken ännu icke avslutat sitt arbete. Frågan kom naturligtvis före vid riksdagen, och B., som föreslagit, att ståndet skulle av trycket utgiva »en publicam censuram» över Dippels villosatser, anmodades att själv utarbeta en sådan.

När B. samma år övertog ledningen av Göteborgs stift, möttes han även där av radikal pietism. Leopold och Stendahl förvarades ju i stiftet, och deras andliga vård ålåg i sista hand Göteborgs domkapitel. Bland annat genom inflytelser från dem vunno radikala pietistiska idéer en del anhängare, bland vilka den mest betydande var sjötullinspektoren i Uddevalla Peter Spaak. Domkapitlet synes emellertid under ledning av sin biskop, som trots sin opposition mot pietismen vid riksdagarna var relativt förstående och human, då det gällde de individuella fallen, ha varit för tidens förhållanden ganska fogligt i sin behandling av de från kyrkan avfällige. För Stendahl förordade man redan 1733 friheten, varpå han, då detta ej bifölls av K. M:t, förflyttades till Kalmar, dit några år senare även Leopold fördes. Men särskilt visade man stort undseende för Spaak. Med hänsyn till denne hade B. en svår ställning, då Spaak var gift med hans systerdotter. Emellertid överflyttade Spaak i juli 1734 till Stockholm, där han slöt sig till Erikssönernas sekt. Vid samma tid pågick just den för den radikala pietismens framtid så skickelsedigra riksdagen 1734. Sinnena voro inom de ledande kyrkliga kretsarna högeligen upprörda över den religiösa utvecklingen under de senaste åren. Vid sidan av den gamla dippelianismen hade sedan sista riksdagen gråkoltarna framträtt i Stockholm och vid de mot dem anhängiggjorda rättegångarna endast med hjälp av legohjonsstadgan kunnat oskadliggöras. Sedan 1733 vistades där vidare i avvaktan på slutligt utslag av K. M:t de av Åbo hovrätt till landsförvisning dömda ytterligt radikala finska bröderna Jakob och Erik Eriksson och gåvo genom sin därvaro anledning till ett allmännare och starkare genombrott av de radikala idéerna. Äntligen hade månaden före riksdagens öppnande det nya ingripandet mot Tolstadius börjat. Det är därför lätt att förstå, att B. fann villigt lyssnande öron för sitt strax vid riksdagens början till prästeståndet inlämnade memorial »angående de gudlösa läropunkter, som genom den lede fiendens anstiftan och hans verktygs bearbetande på flera orter i riket, Gudi klagat, dels munteligen dels skrifteligen utspridas». Han underställde ståndet, antingen man borde direkt föredraga detta angelägna ärende för K. M.t eller hänskjuta det till de andra ståndens överläggning. Det förra ansågs farligt med hänsyn till de andra ståndens ömtålighet om sin makt. Även för den senare utvägen har man till en början dragit sig. Sedan överläggningarna pågått vid flera sammanträden, syntes emellertid konjunkturerna gynnsammare, och man beslöt ingå till de andra stånden med förslag till en ny religionsstadga. Av B. och några andra av ståndet därtill deputerade medlemmar uppsattes ett memorial, som påminde om sista tidens »svåra anstötar» och föreslog lagstiftningsåtgärder däremot. Prästeståndet vann sitt syftemål, och frukten av de vid riksdagen förda förhandlingarna i frågan blev 1735 års religionsstadga, som betecknar kulmen i de svenska lagstiftningsåtgärderna mot dissenters. Den medgav inskridande ej blott mot sådana, som utspridde, utan även mot sådana, som förspordes hysa villfarande meningar. Genom denna stadga gjordes särskilt den radikala pietismens tillvaro under de närmaste åren ytterligt svår.

Ej långt efter det dessa förhandlingar voro slutförda, fick prästeståndet åter anledning att syssla med den pietistiska frågan. Från konsistoriet i Skara inkom nämligen en skrivelse med för-mälan, att konsistorium förnummit, att i Främmestads församling privata gudstjänstsammankomster anställts av pastorsadjunkten därstädes Anders Tengbom, att folk fjärran från reste till Främmestad för att höra Guds ord och »att ganska sällsamma paroxysmi och svimningar en,del tmder gudstjänsten påkommit». Konsistoriet fann, att detta hade »smak av ett fanatiskt väsende», som torde bli farligt till sina följder, och hemställde till ståndet, vad som vore att göra. Ståndet uppdrog åt B. att på sin hemresa från riksdagen anställa tmdersökning i Främmestad. Denna ägde rum i dec. 1734 i närvaro av fullmäktige från Skara domkapitel. Undersökningen blev ganska grundlig men resultatet i stort sett gynnsamt för Tengbom. Vad han i sina predikningar felat genom obetänksamma ordasätt, var enligt visitators mening en följd av överilning och icke av ont uppsåt. Å andra sidan hade han mycket bidragit till församlingens andliga förkovran.

Omkring 1740 börjar tiden för herrnhutismens mera påtagliga utbredning här i Sverige. Tvenne av dess främsta representanter i vårt land, Elias Östergren, och Arvid Gradin, besökte Göteborg, den förre 1740, den senare 1742. Där fanns sedan den tiden en liten skara herrnhutare, till vilken bl. a. slöto sig tvenne prästmän, domprosten Anders Hilleström och garnisonspredikanten Kristian Ulrik Lenberg, den förre sedan långt tillbaka pietist, den senare till slut ren separatist, bägge nu genom herrnhutismen försonade med kyrkan. Gradin uppsökte även biskopen själv och hade med honom flera samtal, vilka tycktes visa, att B. var en »skarp Wittenbergensis» och missnöjd med Zinzendorf men att han efter att ha fått höra Gradin framlägga sin tro mycket väl kunnat tåla denne, ehuru han dock icke vore att lita på. En viss med misstänksamhet blandad välvilja har under dessa herrnhutisimens första år utmärkt prästerskapets hållning. Man kunde icke undgå att i den nya rörelsen se en bundsförvant mot pietism och separatism, såsom ju Gtöteborgsbiskopen kunde iakttaga det med avseende på Hilleström och Lenberg. Så var fallet ända till tiden för B:s' död. Ännu 1746 mottog han i Uppsala mycket vänligt tvä till honom utsända herrnhutiska emissarier. Några åtgärder från kyrkans sida mot herrnhutismen ha sålunda under B:s' tid icke förekommit.

I politiskt avseende har B. under sin långa riksdagsmannabana spelat en ej obetydlig roll, om den ock icke var jämförlig med brodern Eriks. Han hörde liksom denne under den begynnande frihetstiden till det holsteinska partiet. Vid den för detta parti ödesdigra riksdagen 1726—27 sutto bägge bröderna i sekreta utskottet. Vid sin bröders sida kämpade B. för att rädda riksrådet M. Vellingk, och i prästeståndet talade han för att målet mot denne skulle tagas från sekreta utskottet och överlåtas till en särskild kommission. Liksom brodern och de forna holsteinarna i allmänhet blev B. sedermera hatt. Vid riksdagen 1738—39, då den Hornska regeringen störtades, talade han liksom brodern för en viss moderation åtminstone i formen, vare sig nu detta berodde jämväl på personlig läggning eller blott på nödtvungen hänsyn till ställningen inom prästeståndet, där majoriteten var för Horn. Däremot skilde han sig från brodern vid riksdagen 1742—43, då man ämnade överlämna högsta befälet åt konungen för att återställa disciplinen inom armén och meningarna bröto sig om huruvida denne skulle få rätt att själv utse sin underbefälhavare. Medan Erik Benzelius, avvikande från den allmänna hattpolitiken, talade för att lämna konungen fria händer i detta fall, sökte B. på allt sätt förhala ärendet och ryggade tydligen tillbaka för varje beslut under dåvarande förhållanden. När två månader därefter de upproriska dalkarlarna stodo utanför Stockholm, var B. bland dem, som talade för att ge regeringen fullmakt att möta våld med våld, om dalkarlarna ej med godo skulle kunna avhållas från att intränga i staden. Vid riksdagen 1746—47, den sista B. bevistade, var han såsom ärkebiskop prästeståndets talman. Hans hälsotillstånd var emellertid vacklande och lade hinder i vägen för hans ingripande. Vid de viktiga riksrådsvalen i dec. 1746, då hattarna segrade genom överrumpling, var han sjuk. Då hattpartiet i början av följande år genom partiförföljelser hänsynslöst arbetade på att stadga sin seger, uppträdde han som dess talman i den Springerska saken, i det han inom sitt stånd verkade för Springers ställande inför en särskild ständernas kommission. Mitt under bittra partistrider och ryskt krigshot avsomnade han, i juni 1747, sex månader före riksdagens avslutning. Den 17 juli jordfästes han i ständernas närvaro i Klara kyrka av biskopen i Linköping Anders Rhyzelius, varvid likpredikan hölls av överhovpredikanten S. Troilius. Liket överflyttades därpå till Uppsala domkyrka. Enligt Halenius hade B. en gestalt, som var liksom danad för ett manligt värdigt uppträdande, ett vänligt men på samma gång allvarligt utseende, en behaglig röst och rörelser, utmärkta genom en medfödd: förnämhet. — B: s' efterlämnade papper, varibland jämte nedannämnda anteckningar om Skåne särskilt märkes ett resealbum, samt anteckningar efter hans föreläsningar finnas i Engeströmska samlingen i K. biblioteket. Bland skrivelser från honom märkas hans brev till bröderna Erik i Linköpings stiftsbibliotek och Gustav i Uppsala universitetsbibliotek.

G. Walli.


Svenskt biografiskt lexikon