Zacharias Olai Anthelius

2. Zacharias Olai Anthelius, den föregåendes bror, avrättad 11 sept. 1624 på Stockholms torg. Student i Uppsala 26 apr. 1600, vid sjutton års ålder; reste utrikes 1605, studerade vid flera protestantiska och katolska högskolor, däribland jesuitkollegierna i Olmütz och Graz, och förde i övrigt ett kringirrande liv; blev, efter ett kortare besök 1614 i hemlandet i ekonomiska ärenden, fil. magister i Graz år 1615. Konrektor i Gävle på nyåret 1616; erhöll anställning i hertig Karl Filips kansli i Nyköping hösten s. å. och måste, då han år 1623 var bosatt vid änkedrottningens livgeding Gripsholm, efter Karl Filips död ha övergått i hennes tjänst; användes i domarvärv; borgmästare i Södertälje 23 maj 1623; riksdagsfullmäktig 1624.

Gift med köpmansdottern Engel Kroger från Gävle, av en därstädes bosatt tysk familj.

Gustav II Adolfs regering framstår ju med rätta som den tid framför andra, då Sveriges folk endräktigt bar de fosterländska plikternas och de stora uppgifternas bördor. Bilden bleve dock ej sann, om man glömde, att denna endräkt tveklöst utkrävdes med lagens hela stränghet, ifall konungapersonlighetens trollmakt och det samfällda ansvarets maning ej räckte. »Svea rikes förrädares akter» i hovrättens arkiv ge oss inblickar i de snärjande faror, som hotade obefästa sinnen, så länge Sveriges fördrivne konung och landsflyktiga svenskar stämplade mot rikets besvurna ordning, medan jesuiternas omvändelsekonst vädjade till själarnas frälsningsnöd och de timliga förhoppningarnas förespeglingar. Särskilt för de »peregrinerande», alltför ofta ekonomiskt betryckta studenterna voro frestelserna stora. Påtagligt träder oss den förföriska atmosfären till mötes i de visserligen kortfattade notiser, vi äga om A: s utländska studieår. Från det protestantiska universitetet i Helmstedt lockades han av en landsman till jesuitkollegiet i Olmütz; då han och den sedan bekante Aegidius Aurelius (se denne), som med honom några månader senare prövade vagabondlivets lockelser och umbäranden, i Rhentrakten påträffade den landsflyktige greve Axel Leijonhufvud och till honom offererade sina stamböcker, »förmenandes därigenom få tärepenningar», höll han dem kvar och använde dem att renskriva, vad han författat »om den orsak till sitt avresande härifrån mot sal. konung Karl». En av de lärda bröderna Vastovius skaffade sedan A. till Graz, där han genom jesuiternas bemedling fick en fördelaktig kondition och i ro kunde fullfölja sina studier. Med magisterdiplomet men som katolsk konvertit återvände han 1615 definitivt till Sverige. Det var, sade han senare, framför allt den katolska kyrkans lära om gärningarnas betydelse för rättfärdiggörelsen, som kommit honom att omfatta sin nya tro. I Sverige dolde han sin religionsförändring, gifte sig och slog sig ned som lärare i Gävle. Då en annan förstucken katolik, Erik Niurenius, även valde samma verksamhetsfält, ligger det nära till hands att med Nordlander antaga en medveten plan att med papistiska villomeningar besmitta det berömda norrländska lärosätet, en av den stridande protestantismens fastaste borgar, men det blev aldrig bevisat, att katolsk propaganda där bedrivits. Än mindre har det kunnat utrönas, om det var med särskilda avsikter, papisterna sökte sig till det hertigliga kansliet i Nyköping. Där fann emellertid A. före sig en meningsfrände, Georg Bähr, vilken liksom han under sina utländska studieår kommit under jesuiternas inflytande. På deras tillskyndan sändes en jesuit, Henrik Schactius, år 1623 till Sverige under förevändningar sådana som att sälja råttfällor eller att där driva vin- och spannmålsaffärer. Det uppgavs sedan, att han kommit för A: s och Bährs skull, ett nit för två själars frälsning, som för en katolik vore naturligt men som näppeligen en protestantisk präst skulle ha ådagalagt; särskilt A. hade behövt hans tjänster, emedan han råkat i stor själavånda, då pesten började grassera. Att Schactius även bedrivit omvändelsepropaganda, är självklart och vidgicks även. Under tiden gick allt A. och hans medbroder väl i händer. Bähr intogs i K. kansliet, A. synes ha vetat göra sig gällande som borgmästare i Södertälje, och då han kom till riksdagen i Stockholm, blev han »väl liden hos höga herrar» och vann snart sådant inflytande, att intet lär ha kunnat uträttas utan honom. Då kom trots all försiktighet upptäckten. Bähr och hans medbroder angåvos av en italiensk musiker, lutenisten Giovanni Veraldi, vilken varit i Karl Filips tjänst och själv såsom katolik fått del av deras förtroende men nu grep tillfället att hämnas på Bähr, emedan denne inlåtit sig i en otillbörlig förbindelse med hans hustru. Avslöjandet, som blev ödesdigert även för andra förstuckna katoliker, väckte det största uppseende. Konungen själv och Axel Oxenstierna ledde delvis undersökningarna, och slutligen tillgreps även tortyr för att uppdaga papisternas hemliga stämplingar och anslag. Ehuru inga bekännelser om dylika kunde frampressas, måste A. och Bähr böta med livet, medan Schactius utvisades ur riket. A. vidgick till en början frimodigt sin katolska tro men hade ej mod att hålla fast därvid till slutet.