Johan Oskar (Oskar Andreevitj) Backlund

Backlund, Johan Oskar (Oskar Andreevitj), f. 28 apr. 1846 i Dannike församling, d 29 ang. 1916 i Ryssland. Föräldrar: bonden och gårdfarihandlanden Anders Backlund och Sara Lisa Eliasdotter. Åtnjöt privat undervisning i Karlstad; intogs i Stockholms h. elementarläroverk 1864; student i Uppsala 17 sept. 1866; fil. kand. 29 maj 1872; disp. 5 dec. 1874; fil. doktor 31 maj 1875. Rektor vid realskolan i Mölndal 1873; docent i astronomi vid Uppsala universitet 25 jan. 1875; biträdande astronom vid vetenskapsakademins observatorium 10 febr. 1875–1876; observatör i Dorpat 1876–79; adjunktastronom vid kejserliga Nikolaiobservatoriet i Pulkova 1879–87; ledamot av ryska vetenskapsakademin 1883 och levde efter 1887 som (avlönad) sådan; direktör för observatoriet 15 mars 1895; verkligt statsråd; geheimeråd (med titel excellens); rysk adelsman. Utländsk LVS 1888; utländsk LVA 1897; utländsk LFS; 1905; var därjämte ledamot av ett stort antal lärda sällskap, innehade ett flertal hedersdoktorat och andra vetenskapliga utmärkelser samt deltog i ett mycket stort antal vetenskapliga kongresser.

Gift 14 juni 1876 med Ulrika Katarina Widebeck, f. 12 febr. 1847, dotter till domprosten Isak Samuel Widebeck i Strängnäs.

B. har i första rummet ägnat sig åt den teoretiska astronomin. I ej oväsentlig grad torde hans intresse ha letts i denna riktning genom inflytande av professor H. Gyldén, som var hans chef under hans visserligen kortvariga anställning vid Stockholms observatorium. I Ryssland fann han gynnsamma arbetsmöjligheter vid centralobservatoriet i Pulkova. Under sina sista tjuguett år, då han förestod denna institution, tog visserligen direktörsbefattningen en väsentlig del av hans krafter i anspråk, men han kunde dock även då fullfölja sin vetenskapliga produktion. En viktig del av hans undersökningar ägnades åt den Enckeska kometen, vilken upptäcktes av P. F. A. Méchain 1796. Denna rör sig omkring solen med en omloppstid av 3 ½ år och har iakttagits vid ej mindre än tjugunio återkomster. Redan år 1820 fann emellertid J. F. Encke, att kometens omloppstid minskades med 2 ½ à 3 timmar för varje omlopp eller att med andra ord dess genomsnittliga vinkelhastighet ökades. Iakttagelsen föranledde Encke att uppställa en hypotes om ett »världsrummets motstånd», förorsakat av ett medium, vars inverkan på grund av dess ytterliga tunnhet dock endast skulle kunna spåras hos kroppar med kometernas säkert ringa massor, en hypotes, som F. E. v. Asten på grund av fortsatta undersökningar förklarade på det hela taget bekräftad. B. fann emellertid, att förändringarna i kometens vinkelhastighet under åren 1871–81 ej försiggingo med den regelbundenhet, som teorin om världsrummets motstånd fordrade. Då föregående kalkyler grundat sig på rätt otillfredsställande värden på flera av planetmassorna, beslöt B. att omräkna kometens bana i vad den avsåg rörelsen under åren 1819–91. Tack vare understöd från vetenskapsakademin i Petrograd och ingenjör E. Nobel blev det honom möjligt att anskaffa de för detta märkliga räknearbete — som upptager sex volymer av ryska vetenskapsakademins handlingar — behövliga kvalificerade assistenterna, däribland även svenska vetenskapsmän såsom K. Bohlin, V. Carlheim-Gyllensköld och K. G. Olsson. Ej mindre än tjugutvå av kometens omlopp undersöktes, och de av Merkurius', Venus', jordens, Mars', Jupiters och Saturnus' attraktioner förorsakade förändringarna (störningarna) i dess bana beräknades med stor noggrannhet. Det visade sig, att man under den tid, beräkningarna omfattade, kunde urskilja tre särskilda perioder: 1819–58, 1858–71 och 1871–91. Under den första av dessa perioder ökades vinkelhastigheten i genomsnitt likformigt men minskades plötsligt 1858. Sedan tillväxte den likformigt ehuru långsammare än under föregående period. År 1871 nedsattes åter hastigheten plötsligt, därefter vidtog en ny likformig ökning, vars storlek pr tidsenhet dock endast var 2/3 av den föregående ökningen. Ur fortsatta beräkningar över de sju varv, kometen efter 1891 fullbordat, fann B., att även 1895 en plötslig minskning av hastigheten ägt rum. Sedan dess ökas hastigheten åter men endast med ungefär 2/3 av tillväxten före 1895. Jämte de språngvisa förändringarna i vinkelhastigheten synas också periodiska förändringar däri med en periodlängd av ungefär tio år kunna iakttagas. Genom B:s undersökningar kan anses ådagalagt, att hypotesen om »världsrummets motstånd» ej får något stöd genom de iakttagna rörelserna hos den Enckeska kometen. Någon definitiv förklaring till dess högst egendomliga rörelseförhållanden ansåg sig B. ej kunna uppställa, men han påpekade, att de språngvisa ändringarna i kometens genomsnittliga vinkelhastighet ägt rum vid tider, då solfläckarnas antal och utsträckning nått sitt maximum. Vidare sammanfaller längden av den iakttagna periodiska hastighetsförändringen nära med längden av solfläcksperioden. Dessa sammanträffanden kunna knappast vara en tillfällighet. Härav följer, att sannolikt krafter av elektrisk natur också inverka på denna komets rörelse. Genom en särskild undersökning ådagalade B. även, att kometens ljusstyrka ej avtagit sedan 1819, ett förhållande, som visar, att de massförluster, vilka uppstå hos kometerna till följd av svansutvecklingen och »förgasningen» i solens närhet, äro obetydliga och att alltså de i kometsvansarna befintliga ämnena äro av en utomordentlig tunnhet, vilket också bekräftas av andra omständigheter. Bland flera andra värdefulla resultat av B:s undersökningar över Enckes komet märkes en nybestämning av planeten Merkurius' massa, vilken i noggrannhet vida synes överträffa förut uppnådda resultat. Inom den teoretiska astronomin sysselsatte sig B. i övrigt särskilt med frågor inom störningsteorin. Med sin lärare Gyldén stod han i nära förbindelse ända till dennes död 1896 och utgav ur hans skriftliga kvarlåtenskap med hjälp av professor K. F. Sundman och professor H. von Zeipel andra delen av hans stora verk »Traité analytique des orbites absolues des huit planètes principales».

Även inom den praktiska astronomin presterade B. många betydande arbeten. Förutom observationer av kometer, stjärnockultationer och solförmörkelser behandlade han i flera arbeten de från Pulkova 1855, 1885, 1892 och 1900 utgivna stjärnkatalogerna med härledande av deras systematiska fel, varjämte de vid framställandet av dessa kataloger använda instrumenten gjordes till föremål för ingående undersökningar av honom.

B:s krafter räckte till jämväl för en omfattande verksamhet inom geodesins område. Han företog sålunda flera resor inom Ryssland för fastställandet av geodetiska fixpunkter och uppmätning av baslinjer. Initiativet till den svensk-ryska gradmätningen på Spetsbergen 1899–1902 togs av honom, och som ordförande i den kommission, som svarade för utförandet av Rysslands andel i företaget, ledde han själv den ryska expeditionen och deltog med samma uthållighet som de yngsta medarbetarna i alla dess ansträngande strapatser.

Var B. som vetenskapsman en av de främsta, var han dock av kanske ännu större betydelse som organisatör. Pulkovaobservatoriet, en av de största astronomiska institutioner i världen, krävde av honom ett ytterst omsorgsfullt och omfattande administrativt arbete. Därjämte satte han sig personligen in i och understödde med sin vidsträckta erfarenhet de vid observatoriet arbetande vetenskapsmännens planer och undersökningar. Träffande har det om hans direktörsverksamhet sagts, att hans underordnade astronomer observerade stjärnorna och han observerade sina astronomer. Under hans direktörstid var produktiviteten vid observatoriet större än någonsin förut. Ej mindre än tjugufem foliovolymer utkommo av »Publications de l'observatoire central Nicolas», och dessutom startades av honom en tidskriftsartad serie »Mittheilungen der Nicolai hauptsternwarte zu Pulkowa», varav ett åttiotal nummer publicerades. Den förnämsta utvecklingen av institutionen under B:s ledning betecknas av upprättandet av de tre filialerna i Nicolajev, Odessa och Simaïs. De två förstnämnda instituten avsågo att möjliggöra noggranna positionsbestämningar i enlighet med »Pulkovas huvuduppgift» på områden av himlen, som ej äro åtkomliga för det långt i norr belägna centralobservatoriet, det sistnämnda skulle under ett gynnsammare klimat utvidga och fördjupa de viktiga undersökningar inom de fysikaliska delarna av astronomin, vilka företagits av Pulkova astronomerna A. Bielopolskij, S. Kostinskij, G. Tichov m. fl. Till följd av det 1914 utbrytande kriget fick B. ej se sin älsklingsskapelse observatoriet i Simaïs i fullbordat skick, men arbetet där kom dock i gång och viktiga observationer hunno insamlas före hans död. Inom det internationella vetenskapliga samarbetet intog B. en av de främsta platserna. I de allra flesta sammanslutningar, där det gällde att fastställa grunderna för omfattande och positivt vetenskapligt arbete, var han en värderad och tillvaratagen kraft, vilken enligt en minnestecknare »med outtömlig energi och mångsidiga vetenskapliga intressen förenade såväl en vidsynt blick på företeelser och uppgifter som ock en framstående organisatorisk och administrativ förmåga».

B:s plikttrogna och framgångsrika arbete förskaffade honom en inflytelserik ställning i hans adoptivfädernesland, och han kunde därför nästan alltid påräkna stöd för sina företag. Av ryska staten mottog han jämväl flera utmärkelser och belöningar. Vissa från ultranationalistiska kretsar utgångna beskyllningar mot honom under kriget tillbakavisades av ryska vetenskapsakademin och vederlades fullständigt genom en av denna föranstaltad undersökning. De varma erkännanden, som vid hans bortgång ägnades honom, visade, att angreppen ej tillmättes större betydelse. Hans begravning ägde rum i Pulkova 3 sept. 1916 under stora högtidligheter. B:s vackraste eftermäle är den utveckling, Pulkovaobservatoriet genomgick under hans ledning, en utveckling, som tillförsäkrar honom ett av de främsta rummen i denna ärorika institutions historia. — B:s son Helge Götrik Backlund (f. 1878 i Dorpat, d. 1958) har efter akademiska studier i Petrograd och vid ett flertal europeiska universitet varit e. o. kustos vid vetenskapsakademins i Petrograd geologiska museum från 1909 samt chefskustos därstädes från 1912 och har 1912–13 tjänstgjort som statsgeolog vid Argentinas geologiska undersökning. Han uppfördes i andra förslagsrummet till professuren i geologi vid Stockholms högskola 1914 och är sedan 1 okt. 1918 professor i geologi och mineralogi vid Åbo universitet (se Årsskrift utgiven av Åbo akademi 1919).