Johan Fredrik Bahr

Bahr, Johan Fredrik, f. 10 aug. 1805 i Visby, d 8 maj 1875 i Uppsala. Föräldrar: skepparen Karl Fredrik Bahr och Johanna Margareta Svebilius. Student i Uppsala 24 okt. 1823; disp. 12 dec. 1832; fil. kand. 27 mars 1833; disp. 12 juni s. å.; fil. magister 14 juni s. å; anställd vid ryske ministern J. P. van Suchtelens bibliotek; reste i Ryssland 1835–36; började studera kemi 1837; arbetade på L. F. Svanbergs laboratorium i Stockholm juni–nov. 1842; företog med offentligt understöd vetenskapliga resor till England, Frankrike, Belgien och Tyskland 1851, till Frankrike och Tyskland 1855–56, varunder han arbetade på R. Bunsens laboratorium i Heidelberg, samt på egen bekostnad till Tyskland 1857. Adjunkt i kemi vid teknologiska institutet 7 aug. 1843–ht. 1847; lärare i kemi, mineralogi och geologi för examenssökande lantmätare under sex år från vt. 1855; lärare i kemi vid h. artilleriläroverket å Marieberg 16 dec. 1858; adjunkt i kemi och laborator vid Uppsala universitet 22 jan. 1862; erhöll tjänstledighet 12 okt. 1872. LVA 1862.

Gift 27 aug. 1872 med Erika Gustava Kjellén, f. 7 juni 1844, d 25 okt. 1906, dotter till arbetskarlen Anders Kjellén i Ramsta.

Det var som skald i tidens romantiska stil, B. först framträdde inför offentligheten, och som topografisk författare och litteratör finna vi honom i huvudstaden under 1830-talets början. Någon större framgång synes denna verksamhet ej ha rönt, och hans naturvetenskapliga intressen togo mer och mer överhand samt förde honom i beröring med bl. a. Berzelius och L. F. Svanberg. På den senares kemiska laboratorium, där han började arbeta på 1840-talet, utförde han rent praktiskt kemiska arbeten, analyser och olika tekniska uppdrag, men han fann även tid för tjänstgöring som lärare vid teknologiska institutet och å artilleriläroverket vid Marieberg. Av hans analytiska arbeten må nämnas hans luftanalyser, för vilka han erhöll vetenskapsakademins Lindbomska pris, samt analysen av »aridium», ett av Klemens Ullgren 1850 angivet nytt grundämne ur kromjärn från Rörås, som B. uppvisade bestå endast av fosfor- och kromhaltig järnoxid. Genom sina olika utländska resor kom B. i beröring med flera av samtidens främsta kemister, bl. a. H. E. Sainte-Claire Deville och R. Bunsen, och det blev på den senares laboratorium, som han kom att tillsammans med Bunsen utföra sitt betydelsefullaste arbete, en undersökning av erbinjord och ytterjord, vilken varit grundläggande för vår kännedom om erbingruppen av de sällsynta jordarterna. Upptäckten av erbiums karaktäristiska spektrum tillkommer även B. Så småningom inrättade B. i Stockholm trots de svåra ekonomiska förhållanden, varemot han hade att kämpa, ett för den tiden ganska fullständigt privatlaboratorium, där han utförde sina arbeten. Samma öde, som Ullgrens »aridium» rönt, vederfors också den av B. själv 1862 upptäckta nya metalloxiden »vasium», som visade sig bestå av oren toriumoxid, vilken genom peptisation med salpetersyra övergått i kolloid form och därför visat olika fysikaliska egenskaper mot den förut kända toriumoxiden. Det kan även förtjäna påpekas, att B. synes haft planer på att dels genom torrdestillation söka utvinna värdefulla produkter ur vedavfall och framför allt torv, dels bereda olja ur alunskiffern (således nu aktuella kristidsproblem), men några vidare praktiska resultat torde ej ha framkommit. I början av 1850-talet tyckes B. ha tänkt sig möjligheten att få besörja utgivandet av de Berzelianska årsberättelserna, varmed Svanberg 1852 upphörde, men han säges ha blivit hindrad härifrån genom den senares åtgöranden. Den spänning, som härav uppkom dem emellan, fortfor även sedan Svanberg blivit professor och B. mot den förres önskan 1862 utnämnts till adjunkt i Uppsala, och bidrog nog i sin mån till den dysterhet och det missnöje, som förbittrade B:s Uppsalatid.