Tillbaka

Lars Fredrik Svanberg

Start
Lars Svanberg. KB

Lars Fredrik Svanberg

Kemist, Universitetsrektor

2 Svanberg, Lars Fredrik, son till S 1, f 13 maj 1805 i Sthlm, Ad Fredr, d 16 juli 1878 i Uppsala. Inskr vid UU ht 19, disp pro exercitio där 28 maj 23, e o elev vid Bergsskolan i Falun jan 32–juni 33, underlöjtn vid Flottans mek kår 30 mars 33, avsked med kaptens n h o v 26 maj 40, arbetade vid J J Berzelius (bd 4) laboratorium hösten 33–våren 35, analytisk kemist hos Brukssocieteten 28 maj 38–39, lär i fysik o kemi vid Krigsskolan på Karlberg 39, led av komm ang reglemente för artilleripjäsers o projektilers besiktn 9 nov 39, av komm ang bomullskrutets användbarhet för krigsbruk 3 nov 46, utg av VA:s årsber:er i kemi mars 48–52, VA:s kemist 9 jan 50–13 okt 52, m prof:s n h o v från 11 mars 52, tf prof i allm o åkerbrukskemi vid UU 9 nov 52, ord 12 april 53–74, rektor för UU 62–63, ledare för Upsala simsällsk 53. – LVA 39 (preses 48–49), fil hedersdr vid univ i Giessen 41, LVVS 46, LLA 48, LVS 50, LFS 64.

G 1) 9 sept 1836 i Alunda, Upps, m Augusta Roth, f 24 april 1809 i Råda, V Göt, d 8 juni 1858 i Uppsala, dtr till mamsell Lisa Roth; 2) 17 dec 1859 i Östuna, Sth, m frih Fredrika Augusta Stiernstedt, f 2 nov 1821 där, d 7 sept 1893 i Uppsala, dtr till godsägaren frih Lars Vilhelm S o Fredrika Lovisa von Hofsten.

Efter att som ung ha åtnjutit enskild undervisning skrevs Lars S in vid UU, där han tillsammans med brodern Adolf studerade naturvetenskapliga ämnen, framförallt fysik för Fredrik Rudberg (bd 30). Under denna tid väcktes också S:s intresse för kemi, och han tog kontakt med Berzelius. S lämnade universitetet utan att ha avlagt någon examen och studerade under en tid vid Falu bergsskola samt ägnade sig åt viss översättningsverksamhet. 1833 utnämndes han till underlöjtnant vid Flottans mekaniska kår, med uppgift att övervaka den järntillverkning som skedde för Flottans räkning. Detta betydde förflyttning till Stockholm, vilket blev avgörande för S:s fortsatta karriär eftersom han då fick möjlighet att som privatelev fördjupa kontakten med Berzelius och arbeta på dennes laboratorium. Där utförde han de grundläggande arbetena för sina första publikationer, om amerikanska platinamalmer och om catechusyran (ett garvämne). Han arbetade också som kemist vid Brukssocieteten, där han tillsammans med Clemens Ullgren utförde ett flertal järnanalyser.

S tog 1840 avsked från Flottan för att få mer tid att ägna sig åt forskning i kemi. Han inrättade i Stockholm, på Holländargatan 3, ”till höger in på gården”, ett privatlaboratorium, vilket närmast har beskrivits som en filial till Berzelius laboratorium. Där tog han emot flera både svenska och utländska laboranter. S utförde även analyser på uppdrag av Jernkontoret. Detta var dock besvärliga år för S, som saknade formella akademiska meriter. Han sökte flera tjänster, bl a professuren i Lund 1847, men utan framgång.

1850 utnämnd till VA:s kemist hade S som huvuduppgift att i enlighet med Berzelius önskemål ansvara för utgivningen av Årsberättelserna, den sammanfattning och kritiska granskning av det föregående årets vetenskapliga framsteg inom fysik och kemi som denne årligen publicerat. Uppgiften blev dock S övermäktig och 1852 lades utgivningen ner. Samtidigt ökade S:s intresse för pedagogik och organisation, liksom hans vilja att stärka kemins ställning i undervisningen i skolor och inte minst vid universiteten, både som bildningsämne för att skärpa själsförmögenheterna och med hänsyn till dess praktiska nytta.

S förordnades 1852 att upprätthålla professuren i allmän och åkerbrukskemi vid UU för att året efter få fullmakt på tjänsten. Mot slutet av sin vetenskapliga karriär publicerade han också analyser med anknytning till jordbrukskemin. Efter utnämningen lade S ner mycket kraft på att initiera och fullborda byggandet av ett nytt universitetslaboratorium. Svårigheterna var många och motståndet mot det nya bygget hårt och drevs framförallt med ekonomiska argument. Förseningar gjorde att S till och med använde några rum i sin bror Adolfs hus som laboratorium för studenter, innan det nya laboratoriet vårterminen 1859 kunde tas i bruk. Att ha drivit detta projekt till ett lyckligt slut var kanske S:s viktigaste insats inom svensk kemi.

S:s verksamhet som professor kom att förmörkas av ett flertal akademiska stridigheter, dels rörande den geologiska professuren efter Lars Petter Walmstedt, vilken beträddes av dennes son Lars Edvard Walmstedt trots att S, och andra lärare, inkompetensförklarat honom, dels det s k Richertska målet där studenten Mårten Richert (bd 30, s 147f) underkändes i examen av S eftersom han ansåg att Richert inte genomfört de praktiska prov, som enligt S var en vikig del av examinationen. Richert överklagade och en lång och infekterad debatt följde. Därtill kom de spända relationerna till kemiadjunkten Johan Fredrik Bahr (bd 2), som utnämnts trots S:s motstånd.

S:s vetenskapligt mest aktiva period som kemist inföll under 1840-talet. Hans kemi utvecklades helt i skuggan av Berzelius. I hela sin produktion framstår S som en vanlig, duktig, normalt begåvad kemist, skolad i den berzelianska traditionen med dess höga krav på analytisk skicklighet. Han var Berzelius lärjunge och han var dennes läror trogen, epitetet ”den siste berzelianen” är inte obefogat. Hans beundran för Berzelius var så stor att S:s levnadstecknare H G Söderbaum har sagt att Berzelius var för S ”en andre fader, ja nästan mer än så”. S döpte också sitt enda barn till Jöns Jacob Torkel. Berzelius tycks också ha uppskattat S, och det var förmodligen han som via Heinrich Rose låg bakom att S 1841 blev hedersdoktor vid universitetet i Giessen.

Tiden vid Berzelius laboratorium kom att bli avgörande för S:s fortsatta arbete som kemist och satte helt sin prägel på hans vetenskapliga gärning. Vad gäller ämnesvalet var det framförallt mineralanalys och atomviktsbestämningar av bl a järn, kvicksilver, magnesium och kol som direkt inspirerades av och utfördes efter Berzelius önskemål, ibland tillsammans med honom. Kulmen var den stora undersökningen, tillsammans med Heinrich Struve, av molybdenföreningar och bestämningen av molybdens atomvikt (1848), ofta betraktad som S:s viktigaste vetenskapliga arbete, också översatt till tyska, engelska och franska. S:s förhoppningar om att ha funnit ett nytt element, norium, slog dock inte in. Även hans arbeten inom den organiska kemin, om egenskaper hos vax, bomullskrut och om olika syrors förhållande till organiska ämnen, var inspirerade av Berzelius.

Av S:s publikationer får man en bild av en teoretiskt helt ointresserad kemist, för vilken spekulation var något främmande – och det är också som sådan han ofta framställts. Samtidigt hade han rykte om sig att vara väl bevandrad i samtidens olika läromeningar. De teorier han omfattade och försvarade var de berzelianska, framförallt den experimentellt verifierade teorin om de bestämda proportionerna, men även den elektrodualistiska teorin och kopplingsteorin betraktade han som grundläggande. Dessa teorier skulle gälla all kemi, även den organiska. Utgående från dessa teorier kunde S vid några tillfällen i sin lärares anda kritisera internationella storheter som Charles Gerard och Auguste Laurent, och de inom den organiska kemin framväxande nya teorierna, typläran, substitutionsteorin o s v, vilka alla rimmade illa med Berzelius teorier.

S anammade och höll sig alltså till Berzelius teorier. Hans senare tystnad i teoretiska frågor berodde knappast på ett teoretiskt ointresse, utan snarare på att de åsikter han omfattade och uppfattade som grundläggande för all kemi förlorade mark och kritiserades, så hårt att S:s intresse för teorier överhuvudtaget svalnade. Kanske var det tyngden av den berzelianska traditionen som knäckte honom vetenskapligt. Kvar från Berzelius fanns en attityd gentemot teorier av innebörden att alla generella påståenden skulle grundas på säkerställda fakta och att all spekulation skulle hållas i strama tyglar. Ett sådant synsätt blev senare en kungsådra i svensk kemi. S kan därför ses som en god representant för den starka tradition inom svensk kemi som hävdade att fakta var grunden för all kemi¸ medan teorier kunde växla, och skulle behandlas med yttersta försiktighet.

Att Berzelius teorier försvagades och S blev alltmer isolerad kan också ses som en orsak till att han kom att ägna sina krafter inte åt kemin som vetenskap utan åt de fysiska yttre förutsättningarna för kemin, åt det nya laboratoriet i Uppsala. Efter utnämningen publicerade inte S mycket. Hans publikationslista innehåller i sin helhet drygt åttio nummer och inkluderar åtskilliga meddelanden på endast en eller två sidor samt de översättningar han gjorde. Från det han tillträdde som professor publicerade han endast elva artiklar om sammanlagt drygt 90 sidor, och ingenting efter 1863 trots att han var professor till 1874.

Som lärare lade S mindre vikt vid föreläsningarna, desto större vid undervisningen i laboratoriet; det var där man lärde sig kemi. Framförallt riktade han sitt intresse mot de mer avancerade lärjungarna, och flera ledande svenska kemister under slutet av 1800-talet fick sin undervisning av S. – S ägde en stor boksamling av kemisk och kemihistorisk litteratur som senare tillföll UUB.

Anders Lundgren


Svenskt biografiskt lexikon