Johan Gabriel Banier

16. Johan Gabriel Banier, f. 16 dec. 1662, d 19 dec. 1706 i Gottorp. Föräldrar: riksrådet Svante Banér och Margareta Sparre. Fänrik vid hertigens av Birkenfeld elsassiska regemente 1682; erhöll avsked ur fransk tjänst 1685; chef för livkompaniet vid generalfältmarskalklöjtnanten Steinaus regemente i Ungern 1686; erhöll avsked ur österrikisk krigstjänst 1688; överstelöjtnant och sekundchef vid generalguvernören Nils Bielkes värvade regemente 29 sept. s. å.; överste i Vilhelm III:s tjänst 1690; brigadjär 19 sept. 1694; riddare av Johanniterorden s. å.; erhöll avsked ur Vilhelm III:s tjänst 1697 samt från sekundchefsbefattningen vid Bielkes regemente s. å.; generalmajor i holsteinsk tjänst, kommendant i Tönningen och chef för hertigdömets krigsmakt s. å.; generallöjtnant 1700; geheimeråd s. å.; medlem av konseljen under hertig Karl Fredriks minderårighet 1702; överhovmästare hos hertiginnan Hedvig Sofia s. å. — Ogift.

Större delen av sitt liv tillbragte B. i främmande land och i främmande tjänst. Genom sin kusin Nils Bielkes förmedling kom han, efter ett par års vistelse i Holland och Frankrike, i fransk krigstjänst (1682), och Bielkes protektion kom honom också till godo, då han några år senare sökte sin lycka vid den kejserliga armén i Ungern. Han deltog i fälttågen mot turkarna 1686 och 1687 och var med om slaget vid Mohacs. Såsom sekundchef för Bielkes regemente, vilket på nyåret 1689 överläts i holländsk tjänst, kom han att deltaga i fälttågen mot Frankrike 1689–97. Ur hans egenhändiga »journal» för dessa år förtjäna antecknas: träffningen vid Valcourt (5 aug. 1689), slaget vid Fleurus (1 juli 1690), där regementet led svåra förluster, slaget vid Neerwinden (29 juli 1693) och fälttåget i Flandern 1695. På hösten 1697, då freden stod för dörren, övertog B., utan att låta sig kvarhållas av konung Vilhelms hedrande anbud om generalmajors fullmakt, genom bemedling av sin svåger Maurits Vellingk överbefälet över hertigens av Holstein-Gottorp trupper, ett uppdrag, som var honom välkommet särskilt i betraktande av den nära förbindelsen mellan hertigen och Sverige.

B. fördes härmed in i en av den europeiska politikens brännpunkter. Frågan om den gottorpske hertigens rätt till fästningsbyggen var mera aktuell än någonsin; dess hävdande räknades som ett svenskt riksintresse, varemot den bestämt bestreds av Danmark. På sommaren 1699 gav hertigen plötsligt order om nya fästningsarbeten; de skulle utföras enligt en av svensken K. M. Stuart uppgjord plan. B. konstaterar i sin journal, »att han ingen del uti dessa desseiner haver, ej heller någonsin därtill rått», vilket länder honom till »ingen ringa konsolation». Säkert är också, att han var mycket missbelåten med ordern, vare sig detta nu berott därpå, att han själv hyste andra tankar om försvarssystemets lämpliga planläggning — han torde hava velat basera det på Fredriksstad, ej, såsom Stuart, på Tönningen — eller, som dagboken framställer det, därpå, att »ingen anstalt till något gjorder var och lätt att begripa var, det krig och vidlyftighet därpå följa skulle». Ryktet ville veta, att det var B:s obenägenhet för fästningsarbetena, som på hösten 1699 föranledde deras avbrytande. Detta är säkerligen oriktigt; själv ansåg han sig f. ö. med full lojalitet ha fullgjort sina order, så långt det var möjligt. — Då danskarna 1700 med stor övermakt ryckte in i de gottorpska besittningarna, såg sig B. tvungen att avstå från allvarligt motstånd i öppna fältet. Han samlade i stället sina stridskrafter i Tönningen, som han under en månad försvarade mot den belägrande danska armén, till dess undsättning av svenska och lüneburgska trupper hann anlända. Det mönstergilla försvaret av Tönningen, som ådrog sig allmän uppmärksamhet, befäste B:s rykte som en skicklig och energisk officer.

Under den följande tiden saknades ej rykten om att en ledande ställning inom den svenska armén tillämnades B. (hans namn nämndes därvid, liksom ofta, i samband med Maurits Vellingk, med vilken han också stod i intim förbindelse), men man föredrog att hava honom kvar på den viktiga posten som kommendant i Tönningen och chef för Holstein-Gottorps stridskrafter. Den politiska betydelsen av detta hans uppdrag kom i det följande att tydligt framträda. Då ett nytt danskt fredsbrott vid årsskiftet 1705–06 hotade, var B. i Hannover och Haag i samarbete med den svenska diplomatin verksam för att förmå Traventhalfredens »garanter» till ett ingripande. Hans ställning som svensk i holsteinsk tjänst anvisade honom dessutom både i Sverige (som han ej sällan besökte) och Holstein en särskild roll: om han inom Sverige stod de kretsar nära, som bildade ett slags begynnelse till ett holsteinskt parti, och ivrade för att Sverige skulle giva sin vasall starkaste möjliga stöd, var han å andra sidan i Holstein en målsman för fortsatt intim anslutning till Sverige. Särskilt betydelsefull blev i detta hänseende hans ställning, sedan den svensk-holsteinska förbindelsen i och med Fredrik IV:s död (1702) förlorat sin hörnsten i hertigdömet. På B:s lott föll då att i sin mån arbeta för att den holsteinska politiken ej gled in på andra banor än under Karl XII:s svåger. B. medverkade till den uppgörelse om förmyndarstyrelsens ordnande, som träffades i Stockholm på hösten 1702. En av de största svårigheterna härvid utgjorde Danmarks strävan att utestänga änkehertiginnan Hedvig Sofia och hennes anhängare från verkligt inflytande på hertigdömets styrelse. Nu hörde B., som vid denna tid blev överhovmästare hos hertiginnan, till hennes förtrognaste (en ställning, som han senare begagnade för att främja den på vissa håll varmt omhuldade planen på giftermål mellan hertiginnan och kurprinsen av Hannover). Men han lyckades ändock vinna den danske ministerns synnerliga förtroende och torde därigenom i sin mån ha bidragit till en utjämning av svårigheterna. Emellertid fick B. jämte fyra holsteinska adelsmän säte i förmyndarregeringen. Av skäl, som icke äro närmare kända, kom han på spänd fot med regeringens främste ledamot, M. von Wedderkop; det är ej osannolikt, att hans målsmanskap för svenska intressen och hans ställning som änkehertiginnans förtroendeman i sin mån spelat in. En undersökning om påstådda oegentligheter, som B. föranstaltade mot sin antagonist, ledde till negativt resultat och till stor förödmjukelse för upphovsmannen. Andra personliga förvecklingar synas hava bidragit att ytterligare försvåra B:s ställning i Holstein. Det var därför naturligt, att ett upprepat anbud om överbefälet över republiken Venedigs trupper syntes honom lockande. Men innan avgörandet fallit — det fördröjdes genom vederbörandes obenägenhet att lösa honom från hans uppdrag i Holstein — kommo förvecklingarna med Danmark på hösten 1705, och B. måste då, som han skriver till J. Rosenhane, såväl efter sin skyldighet och underdånigste plikt som för sin egen heders skull låta fara, vad han kanske i sin livstid ej mer hade att förvänta.

Det har påståtts, att förtretligheterna i Holstein lade B. på dödsbädden. Detta är mycket osannolikt. Döden drabbade honom som följd av »hetsig feber» på en resa från det svenska högkvarteret i Sachsen till Holstein (1706); en vän, som såg honom kort förut, fann honom då »glad och sund» och tyckes, då han erfor nyheten om dödsfallet, varit benägen att tro på ryktet, att han blivit »genom läkarnes okunnighet mördad» (K. G. Friesendorff till J. Palmqvist 4 jan. 1707). »Vår redelige Banér» kallas han i detta brev, och från skilda håll intygas, att han i Sverige var en sällsynt uppburen man; »han har en obeskrivlig ynnest bland alla människor», berättar den danske ministern (24 dec. 1704). B., som bl. a. ägde Djursholm, är begraven i Danderyd. Om hans kvarlåtenskap uppstod långvarig tvist, då de närmaste släktingarna ej voro till freds med de dispositioner, som i hans testamente gjorts till förmån för sysslingen Johan Klasson Banér, vilken han personligen stått nära sedan ungdomen och vilken efter hans död kom att övertaga hans uppgift som de svenska intressenas målsman i Holstein.