Erik Johan Stagnelius

Stagnelius, Erik Johan, f 14 okt 1793 i Gärdslösa, Kalm, d 3 (i db felaktigt 4) april 1823 i Sthlm, Maria. Föräldrar: biskopen Magnus S o Hedvig Christina Bergstedt. Inskr vid LU 14 okt 11, vid UU 26 april 12, kansliex där 10 juni 14, e o kanslist vid K M:ts kanslis ecklesiastikexp 12 maj 15, kopist 6 dec 17, kanslist där från febr 22. Förf. – Ogift.

S:s far, Magnus S (1746–1829), var prästson och studerade vid UU där han blev magister 1773 och docent i grekiska litteraturen 1779. Han avlade teol kand-examen 1782, prästvigdes och tillträdde 1788 som kyrkoherde i Gärdslösa och Bredsätra församlingar på Öland. Från 1807 var han biskop i Kalmar stift, med tillträde 1810 då familjen flyttade till Kalmar. Prebendeförsamlingar var Dörby, där somrarna tillbragtes, och Kläckeberga. Magnus S var som präst och människa kärvt konservativ. I religiöst avseende verkade han för en mer innerlig kristendom och ställde sig kritisk dll upplysningstidens neologi. Innehavare av ett stort bibliotek var han högt bildad; han tillades professors namn 1793, men gjorde sig inte känd som någon vältalare eller framträdande stilist.

Huvudkällor för Erik Johan S:s tidiga biografi är systersonen Johan Magnus Wimmerstedts redogörelse (i NT 1894), som även utförligt återger vad som berättats om S:s senare liv vad gäller Kalmarvistelserna, och mer knapphändiga upplysningar från fadern till Lorenzo Hammarsköld (bd 18) i brev från 1823 och 1824, samt senare till P A Sondén (bd 32, s 659). Dessutom finns uppgifter från systern Catharina Sophia Engzell, återgivna i andra hand av C W Bottiger i dennes minnesskrift till SA. H Olsson har gjort grundliga arkivstudier rörande S:s studier vid UU. S:s yttre liv är i jämförelse med exempelvis Tegnérs, Geijers, Atterboms eller Almqvists händelselöst. Då endast få brev bevarats och upplysningar om dikternas tillkomst o dyl saknas, har forskningen kommit att osedvanligt starkt fokusera vistelseorter, bostadsadresser och skaldens renskrifter på ecklesiastikexpedidonen för att med hjälp av exakta uppgifter datera dikter, finna upplysningar om S:s beläsenhet och söka ytterligare dokumentation om hans liv.

S bevistade ej läroverk utan undervisades av fadern och dennes adjunkt Pehr Brusenius i hemmet. Med hänsyn till den intellektuella uppväxtmiljön utgår forskningen från att S redan tidigt såsom "autodidakt" kom i kontakt såväl med antikens författare som med teologiska skrifter i faderns bibliotek, där S flitigt studerade. Fadern noterar, förutom S:s studieintresse, även hans vilja att vara ensam. S var student i Lund och i Uppsala, där han främst torde ha studerat juridik, men även anmält sig till latinska föreläsningar, kurser och kollegier, bevistat professorerna E Fants (bd 15) och O Kolmodins (bd 21, s 471) föreläsningar, erhållit språkundervisning av de franska och tyska språkmästarna samt förklarat sig vilja följa N F Bibergs (bd 4) föreläsningar i praktisk filosofi. S avlade kansliexamen med snarast jämnstrukna betyg. Sommaren 1813 tillbragte S i Kalmar och Dörby, dit han återvände 1814. S befriades s å från exercis i samband med rustningarna mot Norge på grund av sin svaga fysiska konstitution.

I Uppsala, där S hyrde rum hos änkeprofessorskan Högmarck, umgicks han med studentkamrater vid Kalmar nation, men hade ingen idag känd kontakt med de litterära Uppsalakretsarna, icke ens med fosforisterna Atterbom och Palmblad. Hans levnadssätt var enkelt.

Under somrarna i Dörby lärde S känna Constance Magnet, från 1816 maka till friherren Erik Johan Hummerhjelm; enligt Wimmerstedt hyste S "ett ungdomstycke" för henne. 1900-talsforskarna (främst S Cederblad) har lyckats belägga S:s djupa aldrig besvarade kärlek till Constance genom att jämföra de berättelser som traderats i anekdotbildningen kring S med de versioner som Constance meddelat sina döttrar, och som vidareförts till hennes barnbarn. Sannolikt är att Constance mottog dikter som hon senare förstörde.

S begav sig till Sthlm 1815. Såsom e o kanslist och sedermera kopist vid ecklesiastikexpeditionen kom han småningom att beskyddas av expeditionens chef Nils v Rosenstein (bd 30). Då befattningarna fram till utnämningen till ordinarie kanslist 1822 var snart sagt oavlönade, var S ända till sin död ekonomiskt beroende av fadern. S:s arbetsuppgifter torde i huvudsak ha bestått i renskrifter. Luckor vad gäller utkvittering av dokument till renskrifter har fått forskningen att fråga sig om S helt eller tidvis vistats i Kalmar och Dörby även under perioderna sept 1816 till juli 1817 samt från julen 1817 till okt 1818; forskare har även sökt relatera luckorna till färdigställande och/eller arbete med tryckning av S:s litterära verk.

Från febr 1819 till okt 1820 vistades S, som erhållit tjänstledighet, åter i Kalmar och Dörby, dit han ånyo återvände hösten 1821 och stannade till midsommartiden 1822. Sista dokumentet för renskrift utkvitterades 3jan 1823.

S fann sin första bostad i Sthlm hos löjtnantsänkan Maria Elisabeth Almgren på Stora Fiskaregränden 8 på Södermalm (S:s erotiska intresse för hennes dotter Frederique har diskuterats av forskningen), men återfinns redan i mars 1816 på en annan adress och flyttade under sin vistelse i Sthlm påfallande ofta; uppgifter om alla de exakta adresserna har dessvärre icke bevarats. I slutet av 1820 var S mantalsskriven som inneboende hos en demoiselle Edquist i hörnet av Salvii gränd och Myntgatan i Staden mellan broarna. Oftast hyrde han dock "vindskamrar på Söder" (C W Bottiger); han "levde såsom resande" (G H Mellin). Vid sin död var han bosatt hos revisorsänkan Ebba Christina Hellstrand i hörnhuset Hornsgatan 7–Repslagargatan.

Man vet påfallande litet om S:s yttre liv under Stockholmsvistelserna. Anekdotmaterialet, samlat av Hammarsköld, som blivit något bekant med S under hans sista tid, och särskilt Mellin, ger bilden av en person med få vänskapliga kontakter, föga intresserad av yttre socialt umgänge. Den tidiga forskningen om S består till stora delar av diskussioner om källvärdet hos de olika anekdoterna. Förutom med kollegerna vid ecklesiastikexpeditionen C J L Almqvist (bd 1) och J C Askelöf (bd 2) förefaller S inte ha haft kontakt med andra författare. Hans klädsel har beskrivits som föga vårdad. S beskrivs som "icke reslig" och hans hår var ljust. 8 mars 1823 arresterades S av Södermalms brandvakt, en omständighet som lett till spekulationer om S:s bruk av alkohol under de senare Stockholmsåren; redan hos Mellin finns även aldrig styrkta uppgifter om bruk av opium. Forskningen har även spekulerat om den eljest kyske S efter 1817 givit efter för s k lägre erotiska böjelser. Utgående från Hammarskölds kommentarer om S:s sinnesförvirring under de sista åren av sin levnad har den biografiska forskningen även sökt utreda hans psykiska hälsa (Holmberg).

I kontrast till detta står det muntert urbana sällskapsliv i Kalmar, där tillfällighetspoesin var ett naturligt inslag, vari S enligt Wimmerstedt deltagit. Herrarna i S:s vänkrets, liksom fröken Jenny Hellenstjerna, för vilken S visade erotiskt intresse, och sällskapslivet i Kalmar har utförligt beskrivits av F Böök. Att observera är att dessa uppgifter först blev tillgängliga 1894 och sålunda icke påverkade 1800-talets bild av S.

S avled enligt Maria Magdalena församlings dödbok av "slag"; en utbredd tradition (bl a Mellin och Wimmerstedt) förmäler att det fanns ett organiskt fel i hans kroppskonstitution, "hjärtat lärer hava växt för stort". Jordfästningen ägde rum i Maria Magdalena kyrka. S:s och K A Nicanders gemensamma gravvård på den därtill hörande kyrkogården flyttades till nuvarande plats på den i samband med Hornsgatans breddning 1902, deras jordiska kvarlevor till en plats längre in på kyrkogården.

I slutet av 1817 utgav S anonymt eposet Wladimir den store: Skaldedikt i tre sånger, på Carl Deleens tryckeri. 1818 tävlade han i SA med Sång till Quinnorna i Norden och erhöll akademins andra guldpenning. 1821 utgavs i tre häften Liljor i Saron, 1822 Bacchanterna eller Fanatismen: Sorgspel. Dramat Albert och Julia, eller Kärleken efter döden: Scen ur ande-werlden, utgavs posthumt i Argus 1824 samt i separattryck av Carl Deleen, som tillägnat sig manuskriptet. S har även samlat ett antal renskrifter i Lyriska Dikter och Elegier (trol 1817-18); samlingen utgavs aldrig, men hålls samman i Bööks vetenskapliga utgåva 1919.

S:s Samlade skrifter utgavs av Hammarsköld i tre delar 1824-26, och under 1800-talet kom fyra nya upplagor samt två upplagor av C Eichhorns tvåbandiga utgåva (1868 resp 1881). F Böök ederade 1911-19 S:s Samlade skrifter vetenskapligt i fem band. Han återkom 1957 med en ny utgåva med modern stavning där vissa textkritiska rön av B Risberg och I Thorén inarbetats. Ett stort problem för dagens Stagneliusforskare är således att en modern tillförlitlig vetenskaplig edition av S:s skrifter saknas. I En Stagneliusbibliografi kritiskt sammanställd, av S Bergsten (1965) förtecknas såväl utgåvor av S som litteratur om honom.

Kronologin i S:s diktning har ivrigt diskuterats av forskningen. Många av de manuskript Hammarsköld använde för sin utgåva har inte bevarats; ett relativt stort antal handskrifter ägs dock av Kalmar stadsbibliotek och KB. Vissa manuskript är daterade av S själv, andra kan dateras genom papperssorter men merparten är mycket svårdaterad. A Nilsson utvecklade i Kronologien i Stagnelius diktning (1926) en metod för datering av de renskrifter skalden själv gjorde genom att jämföra utformning av bokstäver o dyl med skaldens renskrifter av ecklesiastikexpeditionens dokument. På några punkter har Holmberg och Bergsten kompletterat Nilsson, men dennes metod har allmänt erkänts som banbrytande inom forskningen, där man numera söker bygga datering endast på yttre kriterier. Det måste dock understrykas att dateringen rör renskrifternas, inte dikternas, tillkomst.

1805 utgavs ett privattryck av en tillfällighetsdikt på Per Brusenii promotions-dag, men först 1812 renskrevs enligt Bergstens bibliografi fyra lyriska dikter (Dygden, Menniskokärleken, Till Sånggudinnan och Öfver Slaget vid Salaman-ca). Ytterligare 11 renskrifter kan sannolikt dateras till 1812-13,14 tämligen säkert Ull 1813 och 3 sannolikt till 1813–14 samt 13 på säker grund till 1814. Renskriften av den episka dikten Gunlög med motiv ur Snorres Edda kan likaledes dateras till 1814. Bland dessa tidiga dikter finns Horatiusöversättningar, efterhärmningar av antika dikter, moraliskt-stoiska dikter (Dygdelära, Till Äran), epikureiska dikter, religiösa dikter, historiska dikter och icke minst politiska dikter där kronprins Karl Johan hyllas. Påverkad av de romerska skalderna Catullus, Horatius, Propertius och Ovidius använder sig S av antika metriska former som odestrof, elegiskt distikon och alexandrin. En central roll i S:s diktning spelar den antika mytologin. Hos S återfinns även uppenbara intryck av gustavianska skalder som J G Oxenstierna (bd 28; landskapsskildringen) och B Lidner (bd 22) samt av Tegnér. I ett vidare komparativt perspektiv kan S relateras till Goethe, Schiller och Oehlenschläger; bl a har S använt sig av den "förromantiska" balladformen.

1815 renskrevs dikten Till Öland, en av de dikter som skildrar ett pastoralt eller idylliskt barndomslandskap. Drömmotiv, kärleksmotiv, brustna illusioner och melankoli kännetecknar S:s diktning från denna tid. Dominerande bland motiven är den svikna kärleken, såsom i elegin Ond och besvärlig är tiden, en dikt som även namnger eller entydigt anspelar på några av S:s förebilder: A W Schlegel, som S även översatte, Mme de Staël, Chateaubriand, Oehlenschläger och Ling. Böök tolkade Ond och besvärlig är tiden biografiskt, så att den skulle handla om S misslyckande som soldat, älskare och skald. En dylik tolkning må dock anses som förhastad.

Av dramerna kan Cydippe, med antikt motiv, dateras till 1815 och Sigurd Ring, ett av de fornnordiska dramerna, till 1817, även årtalet för hexametereposet Wladimir den store, vilket hämtar sitt motiv ur den ryska Nestorskrönikan och betraktats som belägg för S:s välvilliga inställning till den ryske tsaren Alexander I.

Från ca 1816 gör sig den platonska filosofin allt mer gällande i S:s diktning. Platons reminiscenslära blir viktig och motiv som drömmen, skönheten och dikten återkommer allt oftare. Den nyplatonska filosofin blir nu en central utgångspunkt för hans tänkande.

Till de dikter som renskrivits senast 1818 hör den natur filosofiskt präglade Amanda, i vilken den erotiska känslan vidgats så att den blir en uppenbarelseform för naturens och himlakropparnas krafter. Ca 15 dikter i S:s produktion är riktade till en älskad flicka, Amanda (hon som bör älskas). Kärleken till den avvisande kvinnogestalten övervinnes så småningom stoiskt i dikten Uppoffringen. I tidig 1900-talsforskning hävdades att diktens Amanda hade en bestämd historisk förebild i Constance Magnet; en annan kandidat var Frederique Almgren. Senare forskning har sökt undgå en direkt koppling mellan diktgestalten och en bestämd historisk person. En vansklighet i den biografiska förklaringen är nämligen att amandadikter tillkommer så sent som 1820. Amandagestalten kan i stället förklaras filosofiskt som bild för kärleken eller djuppsykologiskt som projektion av S:s begär.

1818 är året för S:s prisbelönta Sång till Qyinnorna i Norden; senast detta år tillkom också en översättning av ett fragment av Claudianus' Proserpinas bortrövande, samt den först under 1900-talets senare hälft flitigt omdiskuterade dikten Till förruttnelsen. Typisk för S:s diktning omkr 1820 är den klassicistiskt präglade långa metafysiska lärodikten Kärleken, vilken har samma versform som Atterboms Eroticon, och där talrika exempel ur antik mytologi och samtid får visa hur kärleken manifesterar sig som den allt dominerande kraften i universum. Bakom denna dikt skönjes den schellingianska filosofins stora betydelse för S, särskilt efter 1818, tillkomståret för dikten Trosbekännelse. Den senare delen av Kärleken kan, liksom Uppoffringen, även betraktas som uttryck för ett övervinnande av den elegiskt klagande erotismen i S:s lyrik. I stället dominerar en insikt om nödvändigheten av att övervinna det jordiska begäret; passionen tycks ge vika för reflexion. Den ymniga lyriska produktionen från 1819–20 kännetecknas av radikal dualism: jordisk/evig, mörker/ljus, sinnlighet/förnuft, materia/ ande. S:s särskilt för S Bergstens, R Lysells och P Henriksons forskning viktiga Teser, vilka förmodligen renskrevs 1819, vittnar om hans höga filosofiska ambitionsnivå vid denna tid.

I slutet av 1819 skedde en ännu viktigare nyorientering i S:s författarskap, märkbar exempelvis i Hvad suckar häcken?, då en tydligt kristet-gnostisk, ibland kallad teosofisk, influens radikalt började förändra hans föreställningsvärld. Till denna period hör främst diktsamlingen Liljor i Saron, vari ett andra häfte (numrerat 2/3) utgörs av dramat Martyrerna, med från den fortfarande inom den katolska kyrkan viktiga legenden Passio Sanctarum Perpetuae et Felicitatis (vilken utspelas i 200-talets Karthago) hämtat motiv. Sist i detta häfte finns fyra längre dikter präglade av den gnostiska dualismen: Kyrkogården, Flyttfoglarne, Lifvets villkor, Suckarnes Mystèr. Den sinnliga världen betraktas nu som fallen, Anima (själen) har lockad av Achamot, den ursprungliga synden, avfallit från Pleroma, fullhetens värld där Kristus befinner sig i centrum omgiven av änglar, och befinner sig nu i Demiurgens (Världsfurstens) våld; jordelivet beskrivs som ett fängelse eller en öken. Själen kan dock i dröm, bön, dikt, minne, tanke på skönhet och främst i tron på Kristus ana sitt ursprung. Den tyske teologen August Neanders arbete om gnosticismen från 1818 torde ha varit viktigt för S, men redan Matthias Norbergs (Liljor i Saron tillägnas Norberg) utgåva av Adamsboken 1815–16 har påverkat honom.

Trots att S i prospektet till Liljor i Saron, daterat 12 dec 1820, tycks distansera sig från sin förteosofiska diktning, existerar emellertid den tidigare bild- och föreställningsvärlden parallellt med den gnostiska. 1820 tillkommer de flesta av S:s sonetter; jämte canzonen och stanzen är sonetten en versform som flitigt brukas av S och andra romantiker. Påfallande är S:s religiösa och tematiska eklekticism. Årstids-, mån- och planetdikter står sida vid sida med intensivt fromma dikter till Jesus och Maria. Svårförenliga och motsägande tankegångar i dikterna, liksom dikternas komplicerade symbolik, gör det omöjligt att koncist redogöra för världsuppfattning och livssyn i S:s diktning. Kring 1820 kan dock ungefär följande teologiska och antropologiska världsbild skönjas: Gud har skapat världen genom att älska sin avbild i materien, men även människoandarna grips av åtrå till sina bilder i materien. De vänder sig då bort från Gud till avbilderna och blir därmed materiens fångar – däri består "fallet". Oklart erinrar sig sedan anden eller själen sin tillvaro hos Gud. Anden/själen måste befrias ur materien, sinnena och kroppen, vilka är underkastade förändring och förgängelse, för att kunna återvända till det himmelska. Jordisk skönhet är blott en symbol, en skuggbild eller en spegling av det gudomliga. När själen åtrår jordisk skönhet bedrar den sig själv och drabbas av besvikelse, eftersom intet jordiskt är evigt. Lösningen blir att genomskåda materiens karaktär av spegling eller avbild och vända sig bort från världens och skönhetens lockelse och leva i en ständig längtan till evighet, renhet och himmel, till Venus Uranias kärlek. I sitt "fall" har människan dragit med sig naturen, vilken hon och blott hon kan befria.

En metapoetisk tendens av romantisk karaktär blir alltmer märkbar i författarskapet, tydligast i dikten Förundras icke om poeter skrifver (renskrift 1820) och den helt odaterbara Afsked till lifvet. Den metapoetiska aspekten har från 1980-talet framstått som väsentlig för forskningen, som kunnat associera till modernistisk och postmodernistisk metapoesi.

1821–22 måste sorgspelet Bacchanterna, "det euripideiska efterbildat", vilket t ex hos Böök bildar en slutpunkt i författarskapet, ha tillkommit. Tryckningen skedde när S återvände till Sthlm vid midsommartid 1822. Motivet är här hämtat främst från de antika myterna om Orfeus och Dionysos.

Ett antal viktiga texter torde dock ha tillkommit ännu senare, under perioden 1821–23, t ex det tydligt Swedenborgpräglade dramat Albert och Julia eller Kärleken efter döden: Scen ur Andewerlden, dramat Glädjeflickan i Rom, skräckdramat Riddartornet, med medeltida motiv, och Torsten Fiskare, bäst beskriven som en romantisk komedi (med paralleller till Holbergs Jeppe paa Bjerget) som utspelas på Blå Jungfrun i Kalmarsund, samt de formfulländade lyriska dikterna Endymion, Necken och Se blomman! På smaragdegrunden; de har i vart fall renskrivits under dessa år. Den sistnämnda dikten vittnar om att S icke övergav sin gnostiska/ nyplatonska livsåskådning. Medan vissa forskare (Böök) velat se en utveckling mot realism, konstaterar andra en vidgning av "hans fantasivärlds gränser" (Cederblad). Uppenbart är att S under sina sista år varit verksam i många olika genrer och tydligt skiftar idéföreställning från dikt till dikt; ett 60-tal av hans 378 dikter, bland dem Resa, Amanda, jag skall, är dessvärre helt odaterbara på yttre kriterier. Särskild debatt har ägnats dateringen av den episka romantiska skaldedikten Blenda, med stoff ur en småländsk bygdesaga om en bonddotter.

Den starkt erotiska Julia, veken i vår lampa, tillhör likaledes de sena dikterna. Det i S:s diktning dominerande begäret (som kan uppfattas såväl filosofiskt som djuppsykologiskt) når hos honom aldrig sitt mål och flera forskare i vår tid (H Engdahl, R Lysell, A Olsson) har betonat tendensen att "förbruka" idéer. Fokus skiftas i forskningen från frågeställningen vad S:s dikter betyder till hur betydelse skapas i hans texter. Den religiösa högre makt som skulle befria jaget från den jordiska erotiken antar häpnadsväckande ofta en kvinnlig ängels skepnad. Religiös frälsning kommer därmed till förväxling och förblandning att likna erotik. S framstår förvisso som en kristen författare - den gnosticism som påverkat honom är f ö Valendnos kristna - men befinner sig på långt avstånd från den lutherska lära som förkunnas i samddens sv kyrkor, exempelvis av hans fader. Försoningen genom Kristi död på korset tycks exempelvis ha förlorat sin funktion i S:s dikters föreställningsvärld och flera i kristen diktning frekventa motiv är påfallande sällsynta. Översikter över reception och forskning kring S:s diktning finns främst i S Bergstens bibliografi och vad gäller dramatiken i P Henriksons Dramatikern Stagnelius (2004).

S:s debutverk Wladimir den Store recenserades välvilligt av P A Wallmark i Allmänna journalen och L Hammarsköld i Swensk literatur-tidning. Martyrerna, vilket recenserades bl a av Hammarsköld och V F Palmblad i Swensk literatur-tidning, mottogs så entusiastiskt att dramat av somliga ansågs överträffa Tegnérs Axel. Bacchanterna mottogs däremot med tveksamhet, men Albert och Julia åter med beundran. Trots detta framstår S som en i sin livstid för offentligheten närmast okänd författare. Redan när Hammarsköld mot slutet av 1823 utgav skriften Erik Johan Stagnelius: Ett kors på hans graf, konstaterade han det omöjliga i att presentera ett rikhaltigt biografiskt material. Redan här gavs också bilden av skalden som fysiskt bräcklig och sjuklig.

När Hammarsköld 1824–26 utgav S:s skrifter (blott ett tiotal dikter har framkommit senare) fick S ett postumt genombrott och kom snart att framstå som en av sv språkets yppersta skalder. P A Sondén, som efter Hammarskölds död 1827 övertog den vidare utgivningen, publicerade i tredje upplagan ett Tillägg om Stagnelii lefverne och skrifter, vilket återkom i de fjärde och femte upplagorna av S:s skrifter. G H Mellins framställning 1833 i serien Sv Pantheon saknar tyvärr källan-givelser och källkritik. Här uppträder många anekdoter för första gången, vilka senare upprepas av forskarna. Stor betydelse hade PDA Atterboms recension av den andra upplagan av S:s skrifter från 1834 i Swensk literaturtidning. 1848 blev S även föremål för en akademisk avhandling av Atterbom. Den är komparativt inriktad och lyfter fram influenser från Wieland, Kellgren och Lidner.

I A Blanches roman Wålnaden (1847) uppträder S framställd som en romantiserad drömmare, och i M S Schwartz' novellistiska parafras på S:s liv (1865) blir amandahistorien det centrala. S:s gnostiska livsåskådning och dikterna i Liljor i Saron är förmål för J L V Himmelstrands avhandling från 1862, framlagd i Lund.

C Eichhorns Stagneliusutgåva från 1868 innebar ett stort steg framåt för forskningen om S. Källkritiska reflexioner finns sålunda i dess 50-sidiga Lefnadsteckning, författad av utgivaren. 1871 ägnade SA sin minnespenning åt S och C W Bottigers Minne af Erik Johan Stagnelius, med biografisk skiss och innehållsredogörelse för S:s viktigare verk, trycktes 1872.

P Henrikson har övertygande visat hur Martyrerna redan ddigtför 1800-talets kritiker och forskare framstod som S:s främsta verk, medan Bacchanterna först uppskattades av Atterbom. Bilden av S som främst lyriker har sin grund i estetiska resonemang hos Atterbom, vilka vidarefördes i missförstådd form av C J Lénström, som småningom kom att se den "lyriska realismen" som det mål mot vilket den sv poesin borde sträva. Konstruktionen av S som subjektiv lyriker löper parallellt med försök att förankra det lyriska jaget i skaldens egen person och under 1800-talets senare hälft framstod S alltmer som diktare i lyrikgenren, en uppfattning som lätt kunde ges stöd genom utgivande av antologier, där ibland fragment av dramerna dock ingår.

1909 avslutades det äldre skedet i Stagneliusforskningen med J B Simonssons doktorsavhandling Erik Johan Stagnelius: Lif och dikt. Verket är omfattande och mångsidigt och följer S:s liv och verk fram till 1814, men dess biografiska metod motsvarar ej moderna kritiska anspråk. Simonsson vill förlägga krisen i S:s liv till vt 1814 i Uppsala, då det konstaterades att han led av en kronisk sjukdom. Framåtpekande i Simonssons avhandling är dock intresset för S:s stil.

Det tidiga 1900-talets Stagneliusforskning domineras av F Bööks monumentala insats, vilken inleds med en uppsats om S och Chateaubriand 1909 och avslutas med hans andra utgåva av S:s skrifter 1957; den omfattar två utgåvor (1911-1919, 1957), två stora monografier (Erik Johan Stagnelius, 1919, Stagnelius: Liv och dikt, 1954), tre uppsatssamlingar (bl a Stagnelius än en gång, 1942, Kreaturens suckan och andra Stagneliusstudier, 1957) samt ett antal tidnings- och tidskriftsartiklar. I Studier i Stagnelii ungdomslyrik. (1911) kombineras motiviska och genremässiga iakttagelser med komparativa utblickar mot göter och fosforister. I den fylliga filologiska och innehållsmässiga kommentaren till 1911–19 års vetenskapliga utgåva återfinns betydelsefulla iakttagelser av idéhistorisk och komparativ art, medan den tunga biografin från 1919 är en mycket utförlig redogörelse för S:s liv, idéer och litterära utveckling. Böök lyfter tydligt fram det klassiska i S:s diktning, ibland på bekostnad av det teosofiska eller mystiska. S:s stil och idéuppfattning utvecklas enligt Böök i "objektiv" riktning. Böök betonar likaledes gärna den moraliska utvecklingen och realismen hos S.

Av intresse är att H Schück i Illustrerad sv litteraturhistoria (1929) starkare än Böök betonar fosforisternas betydelse för S. I och med Bööks monografi, där Martyrerna kritiseras såväl vad gäller yppig diktion, tröttande monotoni som främst av allt pessimistisk världssyn och överdriven ståndaktighet hos martyren Perpetua (som sägs vara "icke sund"), medan däremot Bacchanterna lyfts fram som ett slags litterärt testamente, sker en förskjutning i receptionen. Genom placeringen av lyriken i 1911–19 års utgåvas första volymer kom lyriken att under 1900-talet för flera generationer framstå som den enda genre där S:s diktning höll högsta nivå. Trots de invändningar som lätt kan riktas mot Böök framstår hans insatser i Stagneliusforskningen än i dag som fundamentala i kraft av hans ofta skarpsinniga läsningar.

Böök konkurrerade med flera forskare, främst S Cederblad som 1923 publicerat en lärd doktorsavhandling, Studier i Stagnelii romantik. Där utreds grundligt S:s förhållande till fosforisterna (i synnerhet Atterbom) och göterna liksom gnosticismen och den panteistiska Kristusuppfattningen i S:s diktning. I senare arbeten har Cederblad vidareutvecklat sina idéhistoriska studier, men också vänt sitt intresse mot den psykologiska litteraturforskningen, återvänt till amandaproblemet och diskuterat S:s opiebruk. I angreppssättet torde Cederblad ha varit starkt präglad av sin samtids litterära realism och naturalism; detta är tydligt bl a i diskussionen av S:s öländska landskapsskildringar. Syftet tycks vara att komma åt verklighetsunderlaget för S:s dikter.

A Nilsson belyser grundligt förhållandet till Platon och den tyska romantikens tänkare Schelling och Böhme i sitt arbete Sv romantik: Den platonska strömningen (1916), och hans manuskriptstudier blev som nämnts banbrytande. O Holmberg söker i en rad biografiska och kulturhistoriska uppsatser, samlade i Sex kapitel om Stagnelius (1941), pressa Stagneliusforsk-ningens material ytterligare, såväl vad gäller biografiskt material som manuskript, och kan något precisera kollegernas rön. H Olssons uppsatser i Samlaren (1925, 1933) torde dock ha större tyngd, tack vare de grundliga arkivstudierna. Religionshistorikern G Widengren publicerade 1944 en komparativt inriktad uppsats i Samlaren om gnostikern S, vilken dock blivit föremål för berättigad polemik från Bööks sida.

Med Bööks och hans samtida kollegers insatser torde den kultur- och personhistoriska forskningen om S kunna anses som avslutad. 1956 gav S Björck en sammanfattande bild av S:s liv och verk i Ny illustrerad sv litteraturhistoria, del 2, vilken bearbetades 1967 och kan sägas sätta ramarna för den moderna Stagnelius-forskningen. 1950- och 1960-talens Stag-neliusforskning ägnade sig företrädesvis åt stil, stoff och motiv. Till 1950-talets tvistefrågor hörde en debatt mellan Böök och B Holmqvist m fl om tolkningen av dikten Endymion.

P Hallberg analyserar S:s bildspråk utförligt i sin avhandling Natursymboler i sv lyrik (1951). S Malmströms Studier över stilen i Stagnelius lyrik (1961), som idag framstår som en förebild för många romantikforskare, är komparativt inriktad och lyfter fram latinska, tyska och sv gustavianska förebilder, men den formella stilanalysen innehåller en ständigt märkbar estetisk komponent; ett gott exempel är kompositionsanalysen och den rytmiska analysen av Suckarnes Mystér.

L Vinge ägnar en del av sin licentiatavhandling åt baletten Narkissos (1963) och skriver i en festskriftsuppsats om bakgrunden till Suckarnes Mystér, där i synnerhet en influens från Tiedge beaktas. Senare har hon återkommit med kortare texter, bl a om skräck och fasa hos S, studien Med dolken i hand, där kvinnogestalterna i dramerna fokuseras, och en uppsats om prospektet till Liljor i Saron. Vinge är även författare till Stagneliuskapitlet i Lönnroths och Delblancs Den sv litteraturen (1988) och till en efterskrift i en nyutgåva av Thorsten Fiskare (2000).

S Bergsten har vid sidan av bibliografin skrivit samlaruppsatser om S:s Bacchanterna (1960) och S och astrologin (1964) samt boken Erotikern Stagnelius (1966).

I 1900-talets forskning intar Bacchanterna en särskild position genom att vara det enda drama som blir föremål för divergerande tolkningar och polemik. Det bör dock påpekas att både Bacchanterna och Martyrerna utges i skriftserier för skolan. Vad gäller lyriken betonar 1950- och 60-talens forskare gärna det formfulländade hos S.

Hermeneutiken och dekonstruktionen medför åter en förändring av fokus. Ett projekt vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Sthlm avslutades med ett nummer av tidskriften Kris (23–24, 1982) med uppsatser av bl a H Engdahl, R Lysell, A Olsson (om Bacchanterna). Engdahls Den romantiska texten (1986), som innehåller Stagneliuskapitlet Intighetens skalpell, utgår från brott i perspektiv, motstridiga visioner i texter, diskrepans mellan subjektivt och objektivt och skildring av inre förlamning och slocknad blick i S:s texter. Engdahls diktanalyser, vilka i högsta grad uppmärksammar det retoriska hos S, utgår från ett "poetiskt krisschema" och söker sedan följa en "inbillningens dynamik" i texten. Lysells Erik Johan Stagnelius: Det absoluta begäret och själens historia (1993), tar sin utgångspunkt i fransk tematisk kritik och dekonstruktion, medan Olssons uppsatser (bl a i Att välja sin samtid, 1986) och Stagneliusavsnitt i Läsningar av intet (2000), är dekonstruktivt influerade och för en diskussion i vilken S relateras till 1900-talets modernister. Det sistnämnda gäller även Stagneliuskapitlet i C Sjöholms av psykoanalys i Lacantraditio-nen influerade Föreställningar om det omedvetna: Stagnelius, Ekelöf och Norén (1996). Bakom denna strömkantring i romantikforskningen står den nya syn på epoken man finner hos tyska forskare som P Szondi, M Frank, F A Kittler, J Hörisch, franska tänkare som P Lacoue-Labarthe och J L Nancy samt mycket markant i den amerikanska Yaleskolan med P de Man som främsta namn.

I ljuset av W Benjamins studier av det tyska sorgespelet och M Dietrichs grundläggande studier över tysk romantisk dra-maturgi, i Sverige bekanta bl a genom U-B Lagerroths Almqviststudier, har synen på S:s dramatik åter förändrats. S:s kontakt med teatern inskränkte sig dll förmodade, ehuru aldrig belagda, teater- och operabesök. Liksom övriga sv romantiker stod han främmande för samtidens teater; först med hjälp av 1900-talets sceniska förnyelse kan romantikens dramer, tidigare ofta betraktade som "läsdramer", sceniskt förverkligas. Thorsten Fiskare iscensattes på K dramatiska teatern först 1987 och Rid-dartornet 2004; övriga dramer är ospelade på nationalscenen.

Bergsten ägnar dramaturgin stor uppmärksamhet i uppsatsen om Bacchanterna (1960). Vinge uppmärksammar dock fler texter och Lysell ger även Martyrerna och Albert och Julia en framträdande plats i sin monografi. Emellertid är det först i P Henriksons teoretiskt och filologiskt gedigna doktorsavhandling Dramatikern Stagnelius (2004), som alla S:s tolv dramer (av vilka några är fragment) utförligt uppmärksammas. I det sistnämnda arbetet återfinns även ett nytt intresse för editionsproblematik och också en vilja att komma över den fixering vid text och stil som 1980-talets forskare uppvisar.

Stagneliusforskningen har således förändrats så att psykologin fått ge vika för en strukturellt inriktad psykoanalys. Formuleringar som Blott mig sjelf jag älskar i Amanda, tycks förebåda vår tids insikt att obesvarad kärlek snarare bör förankras i det medvetande som hyser den än i det objekt den riktas mot. Fragmentarisk skriv-teknik och motstridiga bilder och visioner ägnas större intresse än perfektionen och det formfulländade. Medan äldre forskning använde samtida idéer för att förklara en text söker dagens forskning gärna fokusera diskrepansen mellan idén och texten. En aspekt som försvunnit redan hos Malmström, Bergsten och Vinge är den moraliska kritiken. Svårigheten att bruka S:s skrifter i moraliskt uppbyggligt syfte (i motsats till Tegnérs och Geijers) förtar inte deras värde för dagens forskare, snarare tvärtom.

S är den ende sv romantiker som trots de litterära konjunkturernas växlingar ständigt beundrats, som framgått dock i någon mån av varierande skäl. I modersmålsundervisningen på 1900-talets läroverk spelade S en central roll från 1905 års läroverksreform fram till studentexamens avskaffande 1968; hans lyrik analyserades som formfulländad och betraktades som lämplig för idéhistorisk explikation, medan skolupplagorna av dramerna Martyrerna och Bacchanterna förblev ganska små. En intensiv skärpa såväl i tanke (jfr S;s filosofiska Teser) som känsla jämte en dualism, kompromisslös i sina ytterligheter, har tilltalat även dem som haft svårt att, dela S:s religiösa grundinställning. S har även i kraft av sin geniala behandling av språk och vers blivit en diktare läst och beundrad av andra diktare.

S:s farfars bror Johan Stagnell (Stagnel) (1711–95) inskrevs 1735 vid LU, där han blev magister 1741 och docent 1744. Efter en tid som privatlärare tillträdde han 1756 befattningar som rektor vid trivialskolan i Kalmar och lektor i vältalighet vid stadens gymnasium. Från 1771 var han lektor i grekiska vid gymnasiet men tjänstebefriades med bibehållen lön 1779. Under ett uppehåll i Sthlm 1751-56 framträdde S som dramatiker med fräna och cyniska samhällsskildringar i en burleskt realistisk stil. I skådespel som Baron Sjelfklok och fröken Granlaga och Den lyckelige banqueroutieren (bägge 1753) satiriseras samtidens sociala konventioner och ekonomiska missförhållanden medan han i Risbastugan (1755) ger en sensmoral om kvinnans ställning i äktenskapet. Dialogen i hans dramatik är ofta äkta och grovkornig, de bästa replikerna tilldelas i regel tjänstefolket, och utöver det kulturhistoriska värdet är dessa skådespel också av stort språksociologiskt intresse. I Kalmar blev S känd som en av stiftets främsta orosspridare. Han var inblandad i en rad skandalhistorier och rättsprocesser som uppmärksammades mycket i staden och även utförligt behandlats i den lokalhistoriska litteraturen. Hans inlagor präglades av stor aggressivitet men också en obestridlig stilistisk talang. Han var en nitisk anhängare av hattpartiet och partistriderna bidrog till att fördjupa konflikterna, särskilt den med biskopen M O Beronius (bd 4). För sitt skrivsätt dömdes S flera gånger, 1775 även till fängelse, men han var populär bland sina elever och spelade inte utan framgång rollen av lokal folktribun. Mycket uppmärksammad blev den mångåriga relationen mellan honom och Anna Margareta Botin, hustru till hans efterträdare som rektor för trivialskolan Olof Svebilius. Efter Svebilii bortgång 1769 gifte de sig, men hustrun avled redan 1773.