Nils Sture

1 Sture, Nils, f senast 1427 (Processus …), d 24 aug 1494 i Västerås (E collectionibus …). Föräldrar: riksrådet Bo Stensson (Natt o Dag) o Katarina (Karin) Svensdtr (Sture). Var riddare 24 juni 51, hövitsman över Småland, riksråd 65, hövitsman på Västerås samt över Kopparberg o Dalarna 66–93, erhöll i förläning Stegeborgs slott o län, Ög, 93, Mörkö sn, Söd, 24 juni 94. 

G 16 jan 1457 i Sthlm (Hagnell, s 175f, datum enl uppg i Schlegel o Klingspor) m Birgitta Karlsdtr, d 5 juli 1494 i Västerås (E collectionibus …), dtr till riddaren, riksrådet o lagmannen Karl Bonde (bd 5) o Cecilia Bosdtr (Djure; bd 11, s 295).

S uppfostrades vid kung Kristoffers hov i Danmark, där han blev slagen till riddare. Hemkommen till Sverige tog han namnet Sture efter morfadern men behöll sitt vapen, sköld kluven i två fält, ett vitt och ett svart, därav namnet Natt och Dag. Genom giftermålet kom han i besittning av Penningby i Roslagen, som han tog till sin sätesgård. Efter faderns död, som inträffade mellan 1469 och 1477, övertog han Ekesjö hovgård i Södra Vedbo hd, Jönk, och gjorde då den till sin sätesgård.

Redan före sitt giftermål synes S ha knutit an till kung Karl Knutsson (bd 20) och anknytningen befästes genom giftermålet med dennes systerdotter. Den gav honom dock ingen fördel; ett par månader senare flydde kung Karl till Danzig. Liksom det svenska frälset i övrigt fogade sig S i kung Kristians maktövertagande. Han slöt ånyo upp vid Karl Knutssons sida 1464, då denne sökte återta sitt kungadöme men förefaller inte ha spelat någon framträdande roll i sammanhanget. Karl Knutsson måste uppge sitt restitutionsförsök och nöja sig med omfattande förläningar i Finland.

I de följande årens kaotiska inbördesstrider engagerade sig S med all kraft för Karl Knutsson. Han belägrade 1466 Västerås slott med stöd av bergsmän och allmoge i Dalarna och de vädjade i en gemensam skrivelse till Karl Knutsson att återvända till Sverige. Samtidigt erkände emellertid S Erik Axelsson (Tott) som riksföreståndare och lät denne förmedla hans övertagande av slott och län. Karl Knutsson svarade avböjande på uppmaningen att återvända. Han ansåg att S hade alltför små resurser för att kunna säkra hans maktövertagande och dessutom uttryckte han sitt stora ogillande av att S erkänt Erik Axelsson. Han hade därmed försatt möjligheten att bli sin egen hövitsman. Det var också först efter det att Sthlms stad och riksrådet uppmanat Karl Knutsson att återvända som han kom tillbaka.

I kampen för att säkra Karl Knutssons ställning sökte och fick S och Sten Sture (ovan) stöd av olika allmogegrupper. De samverkade nära inbördes och ingick s k vapenbrödralag, men det var Sten Sture som tog hem vinsten av det, dels genom att Karl Knutsson utsåg honom till sin efterträdare, dels genom att han efter konungens död valdes till riksföreståndare. De båda Sturarna fortsatte emellertid sin militära samverkan som nådde sin höjdpunkt i slaget på Brunkeberg i okt 1471. Genom en kringgående rörelse kunde då S med sina dalkarlar och bergsmän falla danskarna i ryggen. Operationen som är utan motstycke i svensk krigshistoria före 1600-talet avgjorde slaget.

Under den långa fredsperiod som följde på segern nöjde sig S med att inta platsen som den näst efter riksföreståndaren främste av de världsliga medlemmarna i riksrådet. Han var som läntagare och storgodsägare angelägen om att bevara fredliga förhållanden. Häri hade han en meningsfrände och samarbetspartner i ärkebiskop Jakob Ulvsson (bd 20), som hade tanken på fred mellan rikena som sin politiska ledstjärna. Sannolikt har S varit en anhängare av det konstitutionella program om riksrådets politiska ledarställning som formulerades i Kalmar recess 1483. Han accepterade dock lojalt Sten Stures ledarskap och det finns inget som tyder på att han ifrågasatt det.

I den hårdnande motsättningen mellan Sten Sture och riksrådet under 1490-talets första år kom Sten Sture att uppfatta S som ett potentiellt hot mot sin ställning. Vid ett rådsmöte i Enköping 1493 tvang han honom att avstå från Västerås län och att som ersättning acceptera det politiskt mindre betydelsefulla och framför allt ekonomiskt mindre inbringande Stegeborgs län. Därmed berövade Sten Sture sin gamla vapenbroder vad denne måste ha uppfattat som sitt livsverk. Som plåster på såret gav han följande år sin ”kära broder” i förläning Mörkö sn där S redan köpt in sig och börjat anlägga en sätesgård, Hörningsholm. S fick dock föga glädje av förläningen; två månader senare avled han.

I sitt politiska handlande visade S en anmärkningsvärd osäkerhet och en benägenhet att nöja sig med att spela andraplansroller. I sina militära aktioner gav han däremot prov på djärvhet och beslutsamhet. Han behärskade den svåra konsten att få med sig allmogegrupper i krigiska företag och att forma dem till slagkraftiga militära enheter. Det är också genom sina krigiska bragder som S gått till historien.