John Victor Svanberg

Svanberg, John Victor, f 24 maj 1896 i Hästveda, Krist, d 3 dec 1985 i Sthlm, Västerled. Föräldrar: förste postkontrollören Victor Oscar Elias S o Elina Arfvidsson. Studentex vid h a l å Södermalm i Sthlm 12 maj 15, inskr vid UU 31 aug 15, FK 14 dec 18, FM 30 maj 19, FL 1 april 22, disp 26 maj 23, FD 31 maj 23, doc i litt:hist med poetik 15 juni 23, allt vid UU, tf lär i litt:hist vid StH 20 okt 23–vt 27, lär vid Uppsala ensk lärov o privatgymn 23–30, 33–36 o 42–43, lektor i modersmålet o hist med samhällslära vid h a l å Kungsholmen i Sthlm 22 nov 29–4 mars 32, i modersmålet vid h a l å Södermalm i Sthlm 12 juni 36–18 aug 39, innehade forskarstipendium vid UU 19 aug 39–18 aug 45, led av skönlitterära nämnden 39, lektor i modersmålet vid h a l å Östermalm i Sthlm 28 juni–31 dec 46, prof i litt:hist med poetik vid UU 20 dec 46 (tilltr 1 jan 47)–1 juli 62. – LHVU 48, LVS 51, LVHAA 52.

G 17 jan 1935 i Sthlm, Högalid, m Maud Inga Ingeborg Esbjörnsson, f 19 sept 1913 där, Engelbr (enl fdb Norrtälje, Sth), d 13 sept 2005 där, Västerled, dtr till advokaten Anders E o Ingeborg Kristina Margareta Taberman.

Victor S var son till en posttjänsteman som 1910 med sin familj flyttade från södra Sverige till Stockholm. Där blev S student, men han fortsatte sina studier vid UU. Han kom till Uppsala 1915 tillsammans med sin mor och sin yngre bror Nils; fadern hade avlidit två år tidigare. S läste med snabba och goda resultat nordiska språk, historia och litteraturhistoria. I det senare ämnet gick han vidare med högre studier. Henrik Schück (bd 31) var fortfarande professor men då han också var universitetets rektor blev hans docenter Martin Lamm (bd 22) och främst Anton Blanck (bd 4) S:s lärare. Redan som studerande i nordiska språk hade S vid Adolf Noreens (bd 27) proseminarium lagt fram en uppsats om rimmen hos Viktor Rydberg (bd 31), som trycktes i universitetets årsskrift 1918. Rydberg var också föremålet för hans första publicerade arbete som litteraturhistoriker, den viktiga uppsatsen Rydbergs romanfragment ”Benoni Strand” och femtitalsliberalismen (1922), och för hans doktorsavhandling, på vilken han 1923, tjugosju år gammal, disputerade och blev docent för Blanck. Denne hade året innan efterträtt Schück som professor.

Avhandlingen hade titeln Rydbergs Singoalla. En studie i hans ungdomsdiktning. S förnyade däri bilden av Rydbergs tidiga roman genom att se verket mot en bred internationell bakgrund av såväl realism och liberalism som romantik och genom att betona dess kritik av medeltidens dualistiska världsåskådning och asketism. Han diskuterade ingående inflytanden från en lång rad europeiska författare på romanens sagoromantik, medeltidsuppfattning och exotism. Arbetet var ett gott exempel på den komparativa metod som i Sverige hade en ledande företrädare i Blanck. S framhöll i förordet till avhandlingen att det i själva verket var genom det jämförande synsättet som den studerade författarens ”originella position” kunde göras fullt begriplig och därmed hans ”litterära individualitets enhet” räddas.

Även sitt nästa större arbete, Novantiken i Den siste atenaren. En genetisk studie (1928), ägnade S åt Rydberg. Han karakteriserade här Rydbergs roman som uttryck för en spänning mellan antikbeundran, liberalism och kristendom. 1800-talets svenska ”novantik” grundades enligt S på liberala ideal och stod först i strid mot kristendomen men harmonierades sedan med denna just genom liberalismen. S hävdade att Rydberg när han började romanen som följetong i GHT var kristendomsfientlig men sedan under inflytande av tidningens kristet liberale redaktör Sven Hedlund (bd 18) ändrade inställning. ”Processen går så snabbt, att båda stadierna finnas i ett och samma diktverk”, förklarade S. Denna idébrytning, energiskt och skarpsinnigt analyserad, står i centrum för undersökningen.

I S:s skildring av Rydbergs utveckling är emellertid också biografiska och psykologiska synpunkter viktiga. Uppmärksamhet och debatt väckte S:s sammanställning av Rydbergs antiksvärmeri med homoerotiskt färgade brev som diktaren skrev till en pojke som han hade varit informator för. ”Gossekärleken”, kommenterade S, ”som för en normal nutidsmänniska är ett svårt hinder att övervinna vid en inlevelse i antikt liv, har han haft stora möjligheter att förstå.” Det homoerotiska motivet hade S först tagit upp redan i avhandlingen om Singoalla (i sin diskussion om förhållandet mellan riddar Erland och Sorgbarn i romanen), men Blanck, som fann ämnet alltför känsligt, hade fått honom att stryka detta inslag.

S:s forskning efter disputationen resulterade också i några mindre men vetenskapligt vägande arbeten, publicerade i tidskriften Samlaren: Skandinavismen i Tegnérs ”Nore” (1932, tillkommet redan 1925), ”Fru Mariannes” tillkomsthistoria (1932) och Viktor Rydbergs lyriska genombrott (1937, först i form av föreläsningar vid UU 1935). Sitt forskningsarbete bedrev S jämsides med tillfälliga förordnanden som lärare i litteraturhistoria, dels vid StH, där han några år på 1920-talet assisterade den nytillträdde professorn Martin Lamm, och dels vid UU. Han tjänstgjorde också vid Uppsala enskilda läroverk och hade 1929–46 lektorstjänster vid olika läroverk i Stockholm. S sökte men gick miste om en professur vid GH 1932. Blanck, som var en av de sakkunniga, placerade honom dock i första förslagsrummet. Sin ansökan till en professur som blev ledig i Lund 1936 tog han tillbaka före sakkunniggranskningen. Vid flera tillfällen fungerade S som fakultetsopponent vid doktorsdisputationer i Uppsala, bl a 1924 på Johan Nordströms (bd 27) magistrala avhandling om Georg Stiernhielms filosofi, och gjorde sig i den rollen känd för sin skärpa.

S:s osäkerhet om sin akademiska framtid kan ha bidragit till att han på 1920-talet började framträda som kritiker och idé- och samhällsdebattör. Själv har han i sina memoarer Leva för att leva (1970) framhållit att docenturen för honom främst var ”en plattform till deltagande i den allmänna idédebatt som pågick så livligt runt omkring mig”. Han ”tog de akademiska motigheterna lätt”, stimulerad av detta engagemang. Som nybliven student i Uppsala var S politiskt högerorienterad (han var en kort tid medlem i studentföreningen Heimdal) men han hade efter första världskrigets slut börjat vad han i memoarerna betecknar som en ”vandring åt vänster”. När den socialistiska organisationen Clarté i mitten av 1920-talet bildade en sektion i Uppsala sökte sig S till denna krets, där tidens radikala idéer, freudianska såväl som marxistiska, livligt ventilerades. Till kretsen hörde bl a Karin Boye.

S publicerade 1925 i tidskriften Clarté en essä med titeln Idyllernas tid, där han med slagkraftiga formuleringar kritiserade lyrikerna Anders Österling, Erik Axel Karlfeldt (bd 20) och Erik Lindorm (bd 23) för deras hyllning av föråldrade livsformer och brist på intresse för det moderna livet och samhället. I Clarté bidrog S bl a också med den programmatiska essän Poesi och politik (1928). Här följde han en linje av politisk diktning ända från Homeros och ville se samhällsengagemang också hos samtidens diktare. Det första numret av tidskriften Spektrum (1931) innehöll S:s artikel Strindbergskulten. Den var ett utmanande angrepp på den erkände klassikern och väckte starka reaktioner, vilket också tycks ha varit vad redaktionen för tidskriften önskade. ”Strindberg personifierar allt det i svenskens lynne, som är barbari”, förklarade S och fördömde Strindbergskulten som ”en reaktionär företeelse, en hämsko på nutida kulturarbete”. De nämnda artiklarna var också huvudnumren i det urval av S:s litteraturkritik, Poesi och politik, som gavs ut 1931 (i serien Frontens bibliotek) och som enligt S sammanhölls ”av ett enhetligt program, av kravet på växelverkan mellan dikt och samhällsliv”.

Som uppmärksammad och ofta omstridd kritiker och debattör framträdde S under 1920- och 30-talen i flera tidningar och tidskrifter, utom de nämnda bl a Social-Demokraten, Tiden, Ergo, Fronten och Presens. Ideologiskt och politiskt bekände han sig till socialismen men han tog avstånd från marxismen, vilket han gjorde klart bl a i ett tal i Clarté i Uppsala 1934. Vad han hade emot marxismen var inte dess materialistiska historiesyn utan dess spekulativa, hegelianska konstruktioner. S:s bekännelse till socialismen var nära förknippad med en optimistisk tro på utveckling och modernitet som han flera gånger gav uttryck för under rubriken Till nutidens lov.

S:s kritiska insats är en av mellankrigstidens skarpast profilerade och mest betydelsefulla. I en effektiv, enkel och pregnant stil formulerade han radikala principer och värderingar och tillämpade dem både i sina inlägg i samhällsfrågor och i sin bedömning av äldre och nyare diktning. S bidrog starkt till att höja temperaturen i tidens kulturdebatt. Från början av 1940-talet fortsatte han sin kritiska verksamhet främst i Stockholms-Tidningen till dess nedläggning 1966.

Som litteraturkritiker hävdade S kravet på växelverkan mellan dikt och samhällsliv. Som litteraturforskare orienterade han sig mot en uppfattning som betonade litteraturens väsentliga beroende av sociala strukturer. Redan 1935 höll han i Uppsala en föreläsningsserie rubricerad Sociologisk litteraturforskning. S kunde genom ett forskarstipendium från 1939 med större koncentration ägna sig åt vetenskapligt arbete, och i ett vittsyftande projekt tillämpade han nu en sociologisk litteraturhistorisk metod. Med satsen ”Dikt är en produkt av samhällslivet” inledde han sin undersökning Medelklassrealism (Samlaren 1943–46). Här ville S ge en förklaring till att den realistiska romanen först sent fick sitt genombrott i svensk litteratur – i jämförelse med engelsk, fransk och tysk – genom att hänvisa till att Sverige långt fram på 1800-talet förblev ett huvudsakligen agrart samhälle. Handel, industri och urbant liv, som han såg som förutsättningar för medelklassrealismen, utvecklades här endast långsamt. S:s arbete grundades på fylliga ekonomiska och demografiska uppgifter och centrerades kring konkreta beskrivningar av Stockholm, Göteborg, universitetsstäderna och andra landsortsstäder som sociala miljöer för olika författarskap. Syftet var att granska orsakerna till den försenade borgerliga realismen.

Till Medelklassrealism anslöt sig nära undersökningen Romantikens samhälle (även den fullbordad på 1940-talet men tryckt först 1980). S utvidgade där studiet av det samhälle som omgav svenska författare under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Från sociologiska och socialekonomiska synpunkter och mot bakgrund av ståndssamhällets begynnande sönderfall belyste han bl a idealiseringen av landsbygden och av det förflutna i tidens litteratur. I jämförelse med Medelklassrealism anknöt detta arbete tydligare den socialhistoriska framställningen till behandlingen av enskilda författarskap och gav större utrymme åt analyserna av dem, från G F Gyllenborgs, Bellmans och J G Oxenstiernas till Tegnérs, Geijers och Almqvists. S:s metod kan betecknas som reduktionistisk, men vid utgivningen visade sig verket överraskande starkt provocerande för en forskargeneration som vant sig vid att bortse från den litterära romantikens materiella bakgrund.

Med sin sociologiskt inriktade litteraturforskning följde S, som han själv har påpekat, en linje från Schück; denne uppfattade litteraturen som ett uttryck för kultur- och samhällsliv. I likhet med Schück var han dock föga intresserad av och undvek mera ingående teoretisk och metodisk diskussion. Sin syn på litteraturhistorien, dess uppgifter och metoder presenterade S tämligen summariskt i en uppsats under rubriken Litteraturhistoria och samhällshistoria (först publicerad i en festskrift till Blanck 1946). Han betraktade litteraturhistorien som en orsaksförklarande vetenskap. Som sådan kunde den tillämpa olika metoder och vara komparativ (”förklara dikt ur dikt”) eller biografisk och psykologisk (”förklara dikt ur liv”). Men S framhöll en tredje metod, nämligen ”att undersöka, om och på vad sätt vanligt, regelmässigt, kollektivt mänskligt liv bestämmer diktens gestaltning och innebörd”, och han såg samhällsvetenskapen som en grundval för litteraturhistorien.

Metodens relevans illustrerade S med en snabb historisk exposé, där han bl a framhöll att industrialismen i England på 1700-talet skapade en ny social verklighet som var förutsättningen för den borgerliga realismen men också för ”den oro, den rotlöshet, som är romantikens kännetecken”. Den outtalade anknytningen till hans egen senaste forskning var också tydlig. Från olika utgångspunkter har S:s sociologiska program för litteraturforskningen kritiserats för en förenklad syn på relationen mellan dikt och samhälle (Tingsten 1948; Aspelin 1975). Både genom sina slående teser och genom den nydanande forskning som han redovisade i Medelklassrealism och i Romantikens samhälle gav S emellertid viktiga impulser till litteratursociologins utveckling i Sverige. Ämnet fick en egen professur i Uppsala 1979, med en av S:s elever, Lars Furuland, som förste innehavare. Litteratursociologin hade då breddats med två områden som aldrig intresserat S i hans forskning: populärlitteraturen och bokmarknaden.

Sedan S 1947 tillträtt professuren i litteraturhistoria i Uppsala efter Blanck var han knappast produktiv som forskare. Han engagerade sig livligt i sakkunniguppdrag och ärenden på fakultetsnivå, bl a betygssättningen av Sven Stolpes (bd 33) omstridda doktorsavhandling om drottning Kristina 1959, för vilken han var handledare (Gustafsson 2012). Som vetenskaplig handledare och som lärare, även på lägre stadier, blev han närmast legendarisk. S hade som pedagogisk princip att uppmuntra sina elever till ifrågasättande och diskussion och han ägde en ovanlig förmåga att ge intellektuell spänning åt både examinatorier och högre seminarier. Samtidigt ställde han höga krav och han kunde ibland också uppfattas som distanserad och nyckfull i sina relationer till elever och kolleger.

Sina licentiander och doktorander gav S relativt stor frihet i val av ämne och metod, och han tycks inte mera aktivt ha försökt påverka dem i litteratursociologisk riktning. Han kunde ge generöst stöd även åt elever med annan metodisk orientering. I sin roll som handledare har han karakteriserats som ”utpräglat konciliant och orsakspluralistisk” (Landgren 2005). S deklarerade emellertid i sina memoarer att han på 1950-talet var besviken på litteraturvetenskapens utveckling. Han hade ”försökt göra den exakt genom att förankra den i psykologi och i social och ekonomisk historia”, men uppfattade nu en motvind i form av den s k nya kritiken. Motvinden blev dock knappast bestående, och S kunde konstatera att han fått åtskilliga lärjungar som anknöt till hans vetenskapliga synsätt.

Under en period kunde S tyckas ha hamnat i marginalen, både som forskare och som kritiker och person i offentligheten. Flera år efter sin pensionering fick han dock förnyad uppmärksamhet. Därtill bidrog han själv starkt genom utgivningen av sina kontroversiella memoarer, där han bl a berättade om sin kärleksaffär med Karin Boye. När materialistiska och marxistiska perspektiv under en tid åter blev aktuella kom urvalsutgåvor av S:s artiklar och essäer, bl a Debatt och värdering (1978), samtidigt som hans vetenskapliga metod blev föremål för diskussion. S:s Medelklassrealism utgavs då för första gången i bokform (1980), liksom hans tidigare opublicerade Romantikens samhälle.

S:s yngre bror Nils Ludvig S (1902–39) var lika musik- som språkbegåvad men valde en bana som språkman. Nils S avlade studentexamen i Uppsala 1920 och blev FK vid UU 1924, FM samma år och FL 1927. Som elev till språkhistorikern Bengt Hesselman (bd 18) publicerade han en rad nyskapande artiklar inom ämnesområdet stilistik. Med denna inriktning fick han utlopp för sitt stora litteraturintresse, men undslapp samtidigt konkurrensen med sin äldre bror på det litteraturhistoriska fältet. S disputerade 1930 på ett stort språkhistoriskt arbete, Studier i språkets teori, och blev samma år docent i nordiska språk. Avhandlingen gav med utgångspunkt från Karl Vosslers och Benedetto Croces teorier om språket som uttrycksmedel en språkhistorisk grund för den radikala förnyelse av den svenska stilforskningen som S trots sin tidiga bortgång blev en ledande företrädare för.

Med särskilt intresse för språket som konstnärlig manifestation gav S i två större arbeten skarpsinniga stilanalyser av Verner von Heidenstams och Gustaf Frödings författarskap (1934), liksom av Esaias Tegnérs (1939). Genom sin stora musikalitet drogs han också till problem kring metrik och rytm. S var från 1935 medredaktör för Nysvenska studier och började samtidigt utge en stilistisk skriftserie i regi av Samfundet för stilforskning. Som docent och vikarierande professor var han en uppburen lärare och drog många studenter till sitt ämne. S:s handbok Svensk stilistik (1936) var det första försök som gjorts att på svenska sammanfatta stilstudiets syfte och metod.

Inom studentlivet i Uppsala var S ett välkänt namn. Han anslöt sig till en krets av lyrikintresserade, bland dem Karin Boye som han utan framgång uppvaktade. S deltog också i grundandet 1924 av studenttidningen Ergo. Han var dess medredaktör till 1927 och bidrog flitigt med litteraturrecensioner. Till S:s position bidrog att han redan 1923 debuterat som poet. Med fem finstämda diktsamlingar i 1920-talets tradition av idylldiktning var han en i sin generation ansedd lyriker. S:s lågmälda framtoning och estetiska upphöjdhet, både som forskare och diktare, har gjort det tacksamt att ställa honom i kontrast till hans äldre bror. När den länge sjuklige S omtalas sker det ofta i ett sammanhang av vekhet och svårmod.