Johannes (John) Swartz

2 Swartz, John, kusinbarn till S 1, f 16 aug 1790 i Norrköping, S:t Johannes, d 16 aug 1853 där, S:t Olai. Föräldrar: handlanden o fabrikören Petter Jacob S o Catharina Charlotta Wallström. Inskr vid UU 25 febr 99, vid univ i Greifswald 02, fortsatta studier vid UU 03, praktik vid firma Petter Swartz i Norrköping 05, vid handelsfirman Kennedy & Åberg i Gbg 06, anställd vid handelsfirman Sorgenfrey & Graham i Liverpool 09–11, praktiska studier i England 11, verksam vid firma Petter Swartz i Norrköping 12, ägare från 19, led av o kassaförvaltare i Brandstodskomm 22, medstiftare av Norrköpings sparbank 24, led av borgerskapets äldste 25–47, ordf där 29–32, delägare i Holmens bruk 37–46, led av o kassaförvaltare i fattigvårdsdir 41, led av Östergötlands läns hushålln:sällsk 48–52, av Örebro läns hushålln:sällsk 49 o av Uppsala läns hushålln:sällsk 50. – KorrespLLA 39, LLA 41, HedL av LA 45, LVA 49.

G 24 aug 1816 i Norrköping, S:t Olai m sin kusin Carolina Gustafva Pereswetoff-Morath, f 8 maj 1797, d 23 dec 1871 i Norrköping, S:t Olai, dtr till hovjägmästaren Carl Gustaf P-M o Johanna Elisabeth Swartz.

S var det sjätte barnet i en stor syskonskara och en av de två söner som skulle överleva till vuxen ålder. Fadern månade om sönernas utbildning och sände dem till universiteten i Uppsala och Greifswald, och S fick dessutom praktisera inom andra firmor än familjens egen. Hos Kennedy & Åberg i Göteborg tillbringade han ”tre för en blivande affärskarl märkliga år”. Sillfisket, som handelshuset levde högt på, försvann dock helt 1808. Räddningen blev Napoleons krig mot Storbritannien och kontinentalsystemets blockad av brittiska varor. I den omfattande smugglingsverksamhet som utvecklades för att kringgå systemet fick Göteborg en mycket viktig roll som mottagnings- och utförselort för Storbritanniens handel med länder vid Östersjön.

Vid endast 17 års ålder fick S ansvar för företagets kassa ”och den dagliga beröringen med utlänningar”. Den erfarenheten gav honom i maj 1809 plats på det betydande handelshuset Sorgenfrey & Graham i Liverpool. Redan i aug samma år sändes S av sin nya arbetsgivare tillbaka till Göteborg för att som 19-åring bevaka handelshusets intressen i Sverige, Norge och Danmark. Han fick en kredit på en miljon riksdaler för att kunna fullgöra de affärer han initierade.

I stället för att bli delägare i firman valde S 1811 att lämna den och ägnade sedan ett år åt att studera hur England lyckats bli världens ledande handels- och industrination. Därefter var det en synnerligen erfaren 22-åring som återvände till Norrköping för att ”biträda sin fader och med sonlig kärlek löna de bästa föräldrar”.

S gifte sig 1816 med en kusin med vilken han fick tio barn, varav dock endast fyra nådde vuxen ålder. Fadern avled 1819, modern året därpå, och S ärvde ensam snusfabriken med tillhörande mjölkvarn. Han kom att driva verksamheten i drygt 30 år och de betydande vinsterna lade grunden till en av Sveriges största förmögenheter.

Vid sidan av sin verksamhet som fabrikör blev S en betydande man också i stadens förvaltning. Han inledde sin, som han själv uttryckte det, medborgerliga verksamhet 1822 då han utsågs till ledamot, kassaförvaltare och redogörare i Brandstodskommittén. Denna bildades efter en förödande brand som ödelade en tredjedel av staden och gjorde 3 000 personer husvilla. Två år senare var S en av stiftarna av Norrköpings sparbank, som var landets sjunde och Östergötlands första. Bankens idé var ursprungligen att ge mindre bemedlade möjlighet att spara och låna pengar. Dess första kontor, som låg i rådstugan, hade öppet några timmar varje lördagseftermiddag och bakom disken återfanns direktionsledamöterna, inte minst S.

S invaldes 1825 i stadens äldste och var under några år församlingens ordförande. Under hela sin tid som ledamot deltog han i ”alla planer och företag till samhällets båtnad och heder”. En angelägen fråga för honom var organisationen av fattigvården i Norrköping, ett arbete som resulterade i 1841 års fattigreglemente. Innehållet betraktades som framsynt för tiden; det föregick i många avseenden den allmänna förordning som infördes i Sverige flera år senare. S kom att verka som fattigvårdsdirektionens kassaförvaltare fram till sin död.

När pappersmaskinerna på 1830-talet började ta över tillverkningen av papper hamnade ledningen för Holmens bruk i en svår valsituation: antingen satsa på en pappersmaskin, en investering det inte fanns medel nog att genomföra, eller gå en sannolik nedläggning till mötes. S, vän till brukets ägare, erbjöd sig att finansiera pappersmaskinen som stod klar att tas i bruk 1837. Den hade köpts i England med hjälp av S:s gamla kontakter. Han blev sedan själv delägare i Holmens bruk under tio år, varefter ägarfamiljen Trozelli genom ett arvskifte åter blev enda ägare.

Efter Karl XIV Johans död 1844 tog S initiativet till att resa en staty över ”denne oförgätlige landets fader”. Vid tiden fanns endast två kungastatyer i Sverige, båda i Stockholm. När planerna blev offentliga och insamlandet av medel till statyn inletts vaknade dock kritiken, dels i liberala läger – framför allt i GHT – där idén som sådan ifrågasattes, dels i Stockholm där man framhöll huvudstaden som den självklara platsen för en kungastaty. Även valet av en utländsk konstnär, professor Ludwig Schwanthaler i München, i stället för en svensk kritiserades. Med ekonomiskt stöd från 1 200 borgare i Norrköping lyckades S dock till sist leda projektet i hamn och statyn avtäcktes 20 okt 1846, årsdagen för Bernadottes landstigning på svensk jord.

Tre år senare tog S initiativ till att ge Norrköping gasbelysning, som andra stad i Sverige efter Göteborg. Redan 1851 fanns ett drygt hundratal lyktor på plats i den centrala delen av staden. Vid samma tid försökte S också ordna den första vattenledningen i Norrköping. Dess enda funktion var att genom borrade stockar leda vattnet från Motala ström, i höjd med Gryts herrgård i västra delen av industrilandskapet, ner till Gamla torget – en fallhöjd på 18 meter – och där driva en fontän som S låtit sätta upp. Vattentrycket var dock för dåligt, varför fontänen magasinerades till dess staden fått en fungerande vattenledning.

S:s intressen sträckte sig även utanför själva Norrköping. Han förvärvade 1822 Klinga herrgård och 1836 Hovgården vid Tåkern, där han blev först i landet med att odla sockerbetor som han hoppades skulle minska böndernas intresse för att använda den viktiga potatisen till att framställa sprit. På Hovgården experimenterades med benmjölsgödning vilket resulterade i starkt ökande skördar. Som ett resultat av detta anlade S 1842 en benstamp i Norrköping. Han var aktiv i flera hushållningssällskap och författade skrifter till såväl LA som de allmänna lantbruksmötena. På Hovgården införde S också en belönings- och sparkassa för arbetarna. Ett belopp sattes in för var och en mot att arbetarna själva sparade lika mycket. Summan växte och kunde för vissa bli ett slags pensionsförsäkring. Så resonerade både S och vännen E G Geijer (bd 17), som i riksdagen 1844 lade fram det första förslaget till statlig pension med exempel från Hovgården.

Från Hovgården ledde S också under sju år arbetet med att sänka vattennivån i sjön Tåkern. Så skedde under 1840-talet, och de stora områden som kom i dagen skapade inte bara ny åkermark utan visade sig också innebära mycket gynnsamma förhållanden för en mängd fågelarter. Sänkningen resulterade i förlängningen i det naturreservat bestående av sjön med omgivande strandområde som inrättades 1975 och där hundratals fågelarter årligen häckar.

Det sista stora projektet som S engagerade sig i var inrättandet av en järnväg mellan Norrköping och Linköping. Arbetet inleddes 1852 och S fick snart med sig borgarna i Norrköping men i Linköping endast landshövdingen. Men med den driftighet och övertygelse som präglade S drev han projektet så långt att dragningen av järnvägen vid hans frånfälle var klar så när som på stationsläget i Norrköping, likaså var kostnaderna framräknade. Sveriges första järnväg hade kunnat bli den mellan Norrköping och Linköping, men efter S:s död avstannade arbetet.

S dog på sin 63-årsdag efter ett besök i Loka där han sökt lindring för sina hälsoproblem. Ett rykte spreds att han skulle ha fört koleran till Norrköping men det första sjukdomsfallet kom inte förrän tolv dagar efter hans död varför den i kyrkoboken angivna dödsorsaken, slaganfall, sannolikt är korrekt.

S fick det hyllande eftermäle som kunde förväntas för en man i hans position. Hans vän, landshövding Carl Otto Palmstjerna (bd 28), poängterade att S satt en ära i att före allt annat ”utan titel och utan stjärna vara borgare”, och med tanke på att S under sin levnad fick epitetet Norrköpingskungen p g a den roll han spelat i stadens utveckling råder det inget tvivel om att S:s engagemang i fädernestaden var djupt och omfattande.