Olof P Swartz

1 Swartz, Olof Petrus, f 22 sept 1760 i Norrköping, S:t Joh, d 18 sept 1818 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: snusfabrikören Olof S o Maria Elisabeth von Brobergen. Inskr vid UU 19 jan 78, med fil ex 80, MK vt 83, MD 14 juni 85 allt vid UU, intendent för naturaliekabinettet på Drottningholm 89, prof Bergianus o förest för Bergianska trädgården i Sthlm 27 april 91, intendent vid VA:s museum 4 febr 07, kallad av Collegium medicum att biträda vid omarbetandet av gällande farmakopé 10, prof i naturalhistoria vid KI 13. – LVA 89 (preses 90 o 97, sekr 15 maj 11), LPS 91, LFS 91, LVS 98, HedL av Collegium medicum 11, LLA 12, led av ett flertal utl lärda sällsk.

   G i juni 1794 i Uppsala (Ad Fredr EI:1, s 455, ej i vb) m Sara Elisabeth Bergh, f 13 juli 1769 där, d 22 mars 1799 där, dotter till rådmannen, juris doktorn o v häradshövdingen Anders Bergh Pettersson o Anna Catharina Stahre.

Olof S växte upp i ett välbeställt hem i Norrköping. Fadern (se ovan, s 407), som gick bort när S var sju år, var fabrikör och modern hade adliga anor. Hans skolgång fick formen av privatundervisning, och vid knappt 18 års ålder skrevs han in vid UU. Carl von Linné (bd 23) hade nyligen gått ur tiden och S kom till ett lärosäte i viss turbulens. Carl von Linné d y (bd 23) hade övertagit faderns ämbete och S blev hans uppskattade elev, som bl a bidrog med fyndet av en för vetenskapen ny levermossa samlad i Uppsalatrakten. S blev tidigt en fältbotanist som gjorde exkursioner även längre bort. Efter avlagd medicinsk grundexamen reste han 1780 till Lule lappmark, där före honom Olof Rudbeck d y (bd 30), Linné och Lars Montin (bd 25) färdats och botaniserat. Ändå gjorde S anmärkningsvärda fynd av nya orkidéer, mossor och andra växter. S visar i den bevarade resedagboken (KB) även stort intresse för samernas levnadssätt, språk, klädedräkt m m. Hemresan gick över Finland och Åland, och året därpå besökte S återigen Åland och upptäckte den för vetenskapen nya arten dvärgarun (Centaurium pulchellum). När han 1782 botaniserade på Gotland fann han flera för landet nya arter, bland dem den vackra orkidén rödsyssla (Cephalanthera rubra).

De akademiska studierna gick mycket bra. Redan 1781 försvarade han en dissertation om mossor under Linné d y:s presidium och introducerade därmed bryologin, läran om mossor, som självständig vetenskap i Sverige. Två år senare avlade han sin kandidatexamen i medicin. Efter Linné d y:s bortgång blev Carl Peter Thunberg både lärofader och vän till S för livet. Nu ville S dock vidga sina vyer och började ambitiöst planera en utlandsresa till Västindien som han själv bekostade och anträdde i mitten av maj 1783. På väg till Göteborg stannade S ett par veckor i Alingsås och samlade mossor tillsammans med sin vän rådmannen H C Pentz. I väntan på en båtlägenhet till Nya världen gästade han linneanen och naturaliesamlaren Clas Alströmer (bd 1) på Christinedal och umgicks där med Jonas Theodor Fagraeus (bd 14) och Anders Dahl (bd 9), likaledes Linnélärjungar och verksamma i det Alströmerska naturaliekabinettet. S hann också botanisera i den bohuslänska skärgården, där han gjorde anmärkningsvärda fynd av arter nya för Sverige (strandvallmo, puktörne) och en för vetenskapen helt ny ört (sylnarv).

I augusti 1783 kunde S äntligen gå ombord på ett handelsfartyg med destination Nordamerika. Efter 59 dagars sjöresa landsteg han i Boston, där han gjorde exkursioner och observationer; t ex fann han akademien i Cambridge (Harvard University) vetenskapligt undermålig. I slutet av november fortsatte färden, denna gång med ett handelsfartyg till Jamaica. S landsteg 5 januari 1784 i Montego Bay, varefter Jamaica blev hans hem i nästan två år. Ön var en väletablerad engelsk koloni, känd för sin rika flora. En rad skickliga botaniska upptäckare hade utforskat den före S: Hans Sloane, Charles Plumier, Patrick Browne och Nicolaus Joseph Jacquin. S utforskade Jamaica grundligt, från karstlandskapet Cockpit Country i väst till de högsta bergen Blue Mountains i öst. I slutet av 1784 botaniserade han ett halvår på Hispaniola och gjorde strandhugg på Kuba och flera mindre öar. Däremot besökte han varken Puerto Rico eller Sydamerika som ibland uppgetts. Under vistelsen i Västindien fick S rika tillfällen att se hur slaveriet frodades, något som han senare kommenterade särskilt och under beklagande i sitt inträdestal i VA.

S överlevde både allvarlig sjukdom och en våldsam orkan, men en del av hans rika samlingar, bland dem alla fåglar och insekter, gick förlorade. Han sände dock kontinuerligt växtpaket till Sverige men huvuddelen av samlingarna medförde han som bagage på hemresan till London dit han också i förväg sänt två kistor. S avseglade hösten 1786 till London, där han sedan arbetade med sina samlingar till påföljande sommar. Tillgången till Linnés och Banks herbarier och bibliotek var värdefull liksom Daniel Solanders (bd 32) manuskript om Västindiens flora. S omfattades med stor välvilja av de inflytelserika Joseph Banks och William Chambers. Banks skrev i ett brev till J E Smith (som köpt Linnés samlingar och grundat The Linnean Society) i augusti 1787: ”Swartz is the best botanist I have seen since Solander.” Det främsta resultatet av Londonvistelsen blev Prodromus Florae Indiae Occidentalis, som trycktes snart efter hemkomsten till Sverige. Hösten 1787 var S hemma efter fyra års bortovaro. Han längtade hem och hade tackat nej till ett erbjudande att bli ”travelling physician” i British East India Company, liksom han tidigare på Jamaica avböjt att bli ”king’s botanist of the island”.

På hemmaplan väntade ingen välavlönad befattning men tack vare Thunbergs välvilja hade S promoverats till medicine doktor i sin frånvaro. Han kunde leva på sitt farsarv och ägna sig helt åt botaniken. Den ovan nämnda Prodromus utkom 1788 och behandlade 61 släkten och 955 arter, de flesta nya. Ett utförligare arbete, Observationes botanicae, färdigställdes samma år men kunde tryckas först 1791 av en tysk förläggare. Arbetet hade formen av ett supplement till Murrays edition (1784) av Linnés Systema Vegetabilium och innehöll elva graverade planscher efter förlagor av S, som var en skicklig tecknare. Han hade också planer på en fullständig västindisk flora och på planschverk med egna kolorerade illustrationer. Orostiderna runtom i Europa försvårade och fördröjde också dessa verk, men Flora Indiae Occidentalis publicerades omsider i tre volymer i Erlangen 1797–1806. Här behandlades tidigare kända arter från Linné och Jacquin samt drygt 1 000 nytillkomna arter, flertalet beskrivna av S.

De kolorerade växtbilderna uppgick till flera hundra, varav endast 13 publicerades i två fasciklar (Icones plantarum incognitarum, 1794 och 1800). En del gick förlorade till sjöss, men 1796 hade förläggaren i Erlangen fått 200 färdiga teckningar, som dock aldrig publicerades. De utbjöds till försäljning långt senare (1820) och skingrades. En volym med 71 teckningar finns numera i VA:s arkiv.

S invaldes i VA 1789 och utsågs samma år av kungen till intendent för naturaliesamlingarna på Drottningholm. När den Bergianska trädgården inrättades 1791 i enlighet med testamentet efter bröderna Bergius, utsågs S till förste innehavaren av den bergianska professuren. Han flyttade sommartid in i tjänstebostaden på Bergielund men tillbringade vintrarna i ett femrumshus vid Karlbergsallén. När akademien började arrendera ut trädgården fick S arrendekontraktet. Som trädgårdsman har S setts som banbrytande; Bergianska trädgården utvecklades till en mönsteranläggning under hans tid som föreståndare och han började även hålla föreläsningar i hortikulturen. Hans engagemang i trädgårdsfrågor tog sig skriftligt uttryck i artiklar för VA:s almanackor och ledde även till att han 1812 blev föredragande i klassen för trädplantering och trädgårdsodling vid LA.

Efter sju år frånträdde S arrendet, trött på den nyttoinriktade verksamheten, men förblev professor Bergianus med lön från akademien och bodde året runt på Bergielund. Som akademisekreterare kunde han senare flytta in i akademiens hus vid Stora Nygatan i Gamla stan. S deltog flitigt i akademiens verksamhet även om han var kritisk mot det enväldiga styret ”af några få perukstockar” (brev till Gadolin i Åbo). Tillståndet inom VA beskrevs av italienaren Guiseppe Acerbi, som besökte Stockholm 1799. S var en av de få som berömdes medan Thunberg och Anders Sparrman (bd 33) fick förklenande omdömen. S torde ha varit aktuell för sekreterarposten redan 1796, men det dröjde till 1811 innan han blev akademiens ständige sekreterare i konkurrens med den betydligt yngre Jacob Berzelius (bd 4). Arbetsbördan blev nu enorm. Utöver sekreterarposten och den bergianska professuren var S intendent för akademiens naturaliesamlingar och professor vid KI. Han bidrog till att stärka VA:s ställning internationellt, men värnade också om svensk vetenskap och gav stöd till unga lovande naturforskare som Göran Wahlenberg, Elias Fries (bd 16), Carl Johan Hartman (bd 18) och Sven Nilsson (bd 27).

Inom botaniken var S fortsatt produktiv och blev en av tidens ledande forskare. Han var ledamot av 22 akademier och lärda sällskap samt utnämndes till riddare av Vasaorden 1808 och kommendör av Nordstjärneorden 1814. Förutom den västindiska botaniken ägnade han sig åt orkidéer och publicerade banbrytande arbeten speciellt om orkidéblommans komplicerade byggnad, först på svenska (1800) och fem år senare såväl på engelska som på latin. Många orkidésläkten bär fortfarande auktorsbenämningen Sw. Han blev också alltmer framstående som kryptogamsystematiker med särskilt fokus på ormbunkar och mossor. Även lavar intresserade honom och han publicerade Lichenes Americani med vackra illustrationer. Framför allt inspirerade han sin nära vän Erik Acharius att utveckla studiet av lavar, vilket ledde till att den senare gjorde sig förtjänt av epitetet lichenologins fader.

S fann också tid för botaniska exkursioner i Sverige, t ex Hälsingland, Ångermanland och Jämtland (1788), Värmland (1789), Västmanland, Östergötland och Småland (1800), Öland (1802) och Dalarna (1807). Han gjorde många fynd av för landet och vetenskapen nya arter. Till och med i Stockholmstrakten gjorde han anmärkningsvärda upptäckter, t ex två Pyrola-arter i skogen mellan Karlberg och Solna och hundratals okända arter av svampar.

S var också delaktig i det berömda planschverket Svensk botanik som började utges 1802 av ryttmästarna Johan Wilhelm Palmstruch (bd 28, s 712) och Carl Wilhelm Venus med texter främst av Conrad Quensel (bd 29, s 551). Redan i de första två banden bidrog S med texter till åtskilliga arter, och 1806 övertog han författandet helt. Flera av de bästa planscherna är tecknade av S. När den zoologiska motsvarigheten började utges under namnet Svensk zoologi var S också delaktig. Han bidrog dessutom i VA:s Handlingar med artiklar om pirålar, medusor och framför allt insekter. Ärtväxtsläktet Swartzia minner om S liksom en mångfald artepitet swartzii eller swartziana.

1794 gifte sig S med en vacker och begåvad juristdotter från Uppsala, Sara Elisabeth Bergh. Hon led emellertid av dålig hälsa och dog i mars 1799. S stod ensam med två minderåriga barn, en son och en dotter. Under en höstpromenad till Djurgården 1818 ådrog sig S en förkylning som utvecklades till en allvarlig ”nervfeber” och han avled vid 57 års ålder. Han begravdes vid Solna kyrka, men den ursprungliga gravstenen har senare ersatts med ett monument över sonsonen Edvard S (S 3). S beskrivs av sina samtida som vänlig och hjälpsam och hans ”flit var outtröttlig” (VAH 1818, s 372).