J Elias Svedberg

3 Svedberg, Johan Elias, bror till S 2, f 26 juni 1913 i Uppsala, d 11 sept 1987 i Söndrum, Hall. Deltog i C Malmstens (bd 25) slöjdundervisn vid Sigtunaskolan 28–29, studentex vid Norra latinlärov i Sthlm 15 maj 31, elev vid Olofsskolan 31–32, vid Hjalmar Jacksons snickarverkstad, enstaka kurser i konsthist vid StH, studieresor till USA, Sovjetunionen o Europa 33–35, egen arkitektverksamhet i Sthlm 35–44, deltog i planeringen av Sv slöjdfören:s o Sv arkitekters riksförb:s bostadsutredn från 1939, gjorde inredn:arbeten för ett flertal museer, konsulterande arkitekt vid NK (Nordiska Kompaniet) Sthlm o verkstäderna i Nyköping 15 maj 44, led av 1946 års möbelutredn mars 46–aug 47, led av Sv instit:s råd 25 okt 48, chef för NK Inredning 2 febr 56, för NK:s verkstäder i Nyköping 24 juni 58, försäljn:dir vid NK Sthlm 1 jan 62–65, chef för NK:s leveransrörelse 1 maj 65, led av styr för Sv slöjdfören 56, v ordf där 62–65 o 68–75, av fören:s arb:utsk 59–62, 68–75 ordf där 59–62 o 71–75.

   G 1) 14 april 1938 i Danderyd, Sth, m skolkuratorn Astrid Mindus, f 10 april 1914 i Sthlm, Hedv El, d 15 juli 1968 i Danderyd, dtr till grosshandlaren Siegmund M o Marta Traugott; 2) 6 juni 1970(–75) i Danderyd, Sth m chefssekreteraren Gull Thorstensdotter Friberg, f 15 sept 1935 i Västervik, d 31 maj 2008 i Sthlm, Engelbr, dtr till bankdirektören Mats Olof Thorsten F o Gurli Söderberg; 3) 21 maj 1980 i Söndrum, Hall, m Ulla Margareta Collett, f 28 feb 1918 i Sthlm, Engelbr, d 17 juli 1996 där, Hedv El, dtr till arkitekten Carl Albert C o Siri Maria Axelina Petersson samt tidigare g med köpmannen George Larson.

Elias S växte upp i en högintellektuell familj med en radikal och samhällsengagerad livssyn. Hans vän och kollega Åke Huldt (bd 19, s 435) menar att S:s val av yrke var ett utslag av hans önskan att ”bryta sin egen väg” och ”skapa en integritet” i förhållande till de berömda föräldrarna (se S 1). Så kan det ha varit, men S:s intresse för form låg samtidigt i linje med systerns yrkesval och stod knappast i motsats till föräldrarnas intressen. Fadern gjorde två mönster, Genetics och Atomics, som 1954 ingick i NK-satsningen Signerad textil.

Det råder viss oklarhet kring S:s studier eftersom han till stor del snickrade ihop sin utbildning på egen hand. Redan som femtonåring deltog han i Sigtunaskolans slöjdkurser under ledning av Carl Malmsten. Efter avlagd studentexamen studerade S vid den av Malmsten grundade Olofsskolan och dess ritkontor. Han odlade även kontakter med Hjalmar Jacksons snickarverkstad och läste konsthistoria vid Stockholms högskola innan han 1933 for till USA, där han läste konsthistoria vid Fogg Museum i Cambridge samt gick en grundkurs i Industrial Design vid School of the Museum of Fine Arts i Boston. S gjorde också något år senare en resa tillsammans med Åke Huldt till Sovjetunionen för att studera kollektivt boende. Resan, som motiverades av en önskan att vara med om att bygga upp det nya samhället, lärde dem att utopier inte blir verkliga på en dag. Den unge S gjorde även studieresor på kontinenten, med Paris och London som de viktigaste målen.

Även när det gäller S:s yrkesliv är uppgifterna för tidigare år knapphändiga. Vad som står klart är att han på 1930-talet bedrev verksamhet på frilansbasis som möbelformgivare och inrednings- och utställningsarkitekt. En tid hade han sin bas i kollektivhuset på John Erikssonsgatan i Stockholm där han delade våning med sin mor. I huset bodde en rad av tidens ledande intellektuella, varav flera var arkitekter, med husets upphovsman Sven Markelius (bd 25) och Slussens skapare Tage William-Olsson i spetsen. Även systern Hillevi, som medverkat vid husets utförande, hörde till hyresgästerna. De två syskonen kom senare att dela kontorslokaler under några år på 1940-talet, då de också bodde i det av henne ritade Yrkeskvinnornas hus på Gärdet.

S tog tidigt starka intryck av funktionalismen och dess vilja att förändra människors boendevanor. 1935 möblerade han på Kungsholmen lägenheter för dels Svenska slöjdföreningens utställning ”Hem i kollektivhus” på John Ericssonsgatan, dels HSB:s utställning ”Bostad och barn” i kvarteret Bolinders. Sex år senare skapade han tillsammans med Sven Erik Skawonius (bd 32) flera interiörer i kollektivhuset Gärdesgården, bl a hyresgästernas restaurang och sällskapsrummet.

S:s talanger som inredningsarkitekt togs även i anspråk för inredningen av offentliga lokaler. 1937 svarade han tillsammans med Stig Ancker, Bengt Gate och Sten Lindegren för möbler och inredning till Sara Reuterskiölds restaurang Regnbågen på Stureplan, där köksmästaren Tore Wretman kunde basa över ett nymodigt rotisseri. S hade även valt ut konsten på väggarna. Vid restaurangens öppnande lovordades inredningen som ”en modern, saklig men glad funkis” (SvD 18 nov). S inredde också Kungl Myntkabinettets nya byggnad 1941. Hans insatser där, liksom senare vid Historiska museet, Nordiska museet, Stockholms stadsmuseum och Östasiatiska museet, för att förnya utställningstekniken genom att göra museerna ljusare och mer besökarvänliga rönte internationell uppmärksamhet.

S ritade allt från tapeter till brickor och bokband. Fr a fick han dock ögonen på sig som möbelformgivare – ”en av våra mest lovande yngre möbelkonstnärer” hette det i samband med en utställning 1936 (SvD 10 maj) – och det var som frilansande sådan hans senare karriär inleddes inom NK. Varuhuset hade med formgivare som David Blomberg, Carl Bergsten (bd 3), Carl Malmsten och Axel Einar Hjorth blivit riksledande inom inredningsbranschen och drev en förnämlig om än föga inkomstbringande egen möbeltillverkning i Nyköping. NK:s utbud hade till att börja med varit lyxbetonat, men hade redan före S:s uppdykande gått mot billigare serietillverkning.

Av stor vikt när S började arbeta för NK blev samarbetet med textilformgivaren och sedermera chefen för NK:s Textilkammare, Astrid Sampe. De första resultaten av detta visades på världsutställningen i Paris 1937, där de båda ansvarade för utformningen av NK:s interiör i den svenska paviljongen. Uppgiften var att utforma ett vardagsrum och ett studierum i en modern sommarvilla. S och Sampe fick där och då sina genombrott. Två år senare deltog de i världsutställningen i New York, där ”Swedish Modern” blev ett begrepp. Denna gång möblerade S dagligrummet till en fritidsstuga i ytterskärgården. I såväl Paris som New York omsatte S funktionalisternas öppna och funktionseffektiva planlösningar, med finrummet omvandlat till vardagsrum och allrum för dagligt bruk. Även senare skulle S genom utställningar arbeta för att göra svensk formgivning känd utomlands, bl a genom den stora vandringsutställningen ”Design in Scandinavia” på 1950-talet för vars framgång hans målgruppstänkande och goda kontakter med museifolk i USA kom att spela en viktig roll.

1940 visades S:s första möbler ur serien Triva (härlett av ”att trivas”) upp på NK. Möblerna på denna utställning, som framhölls som ”skapad av unga människor för unga människor”, var ännu hantverksgjorda. S bar emellertid på planer på serietillverkning av prisbilliga varor. När Svenska möbelfabrikanterna i Bodafors och Svenska slöjdföreningen 1943 utlyste en tävling om möbler för ”den moderna familjebostadens behov” deltog S:s arkitektkontor med det vinnande förslaget Ta i trä, en monteringsbar stol i mjukt rundade former. Det blev startpunkten till möbelfamiljen Triva Bygg. NK valde nu att knyta den dittills frilansande S närmare sig och 1944 blev han ”konsulterande arkitekt” för att senare bli regelrätt anställd som chef för NK Inredning med ansvar även för fabrikerna i Nyköping. De epokgörande Triva Bygg-möblerna ställdes första gången ut på utställningen ”Vi bo i Friluftsstaden” i Malmö 1944, och 1945 exponerades de på varuhuset i Stockholm under utställningen ”Ta i trä” (med en tillhörande reklamfolder innehållande en konsumentinriktad ”saga om cellulosa” av S och Aili Pekonen). Följande år visades de upp med stor framgång i London.

Med Triva Bygg blev NK, ett decennium före IKEA, först i Sverige med möbler som distribuerades i platta paket och monterades av kunden. Möblernas konstruktion och paketens format möjliggjorde såväl kostnadseffektiv serieproduktion, logistik och distribution som konsumtion. Då kunderna till att börja med hade lite svårt att ta till sig de byggbara möblerna var S med om att 1947 starta NK-bo, ett varuhus i varuhuset. Med ett modernt och prisbilligt sortiment vände sig butiken till en mindre bemedlad medelklass, inte minst barnfamiljer. Som chef för NK-bo handplockade S sin parhäst Lena Larsson som han 1942 anställt vid sitt expanderande kontor för att ”rita rent” ritningar för Sjökrigsskolan och Statens kontorsmöbelserie. Hon kom snart att delta i utvecklingen av flera av firmans projekt och hjälpte tillsammans med Erik Wörts (som senare arbetade för IKEA) bl a till vid utformningen av stolen som vann priset i tävlingen i Bodafors.

Inte minst genom den lyckade satsningen på NK-bo blev Triva-möblerna efterhand mycket omtyckta, och med hjälp av S och en rad andra duktiga formgivare, som Carl-Axel Acking, Kerstin Hörlin-Holmqvist och Bengt Ruda, fylldes modellprogrammet på med nya produkter som tillverkades och såldes fram till 1966. Till storsäljarna hörde den av S ritade Safaristolen i björk (1944), som prydde både den rustika fritidsstugan och det moderna vardagsrummet. Triva Bygg såldes även utomlands; redan 1947 började möbelserien säljas i Nordamerika med Knoll som distributör.

S var på 1940-talet en formlig idéspruta på inredningsområdet. Han deltog i utredningar, ansvarade (med Hillevi S som en av sina medarbetare) för NKI:s brevkurser om möbler och boende, och genomförde en rad utställningar. Tillsammans med Lena Larsson skrev han boken Heminredning (1947), under årtionden något av en bibel för unga bosättare. I Svenska slöjdföreningen kunde han trots sin ungdom göra sig gällande gentemot äldre auktoriteter som Gregor Paulsson (bd 28) och Gotthard Johansson (bd 20). Till skillnad från dem stod han för det praktiska kunnandet. ”Han älskade att vara gossen Ruda med sin realistiska förankring i designfrågor, produktionsförhållanden och marknadssituationer. Det var mera erfarenheterna från NK och Nyköpings verkstäder än sitt Malmstensförflutna som han bidrog med” (Hald). För sitt mångåriga arbete i Svenska slöjdföreningen, som utställare, styrelseledamot, kassaförvaltare m m, fick S i samband med sin avgång 1975 från posten som vice ordförande dess stora medalj.

Som formgivare arbetade S gärna i lag. Han hade lätt för att leda och inspirera andra och drev arbetet framåt lika mycket genom att tala i telefonen som att använda ritstiftet. Han var också en rationell organisatör som hela tiden tänkte industriellt och marknadsinriktat. Efter hand gled S alltmer över i rollen som affärsman och industriledare och gjorde karriär inom NK, där han kom att verka på flera ansvarskrävande poster fram till sin pensionering 1978.

NK Inredning erbjöd under S:s chefstid inte bara kvalitetsmöbler och inredningstjänster till privatpersoner, utan utförde också stora inredningsuppdrag i Sverige och utomlands. Men det är framför allt som utformare av Triva Bygg som S skrivit in sig i den svenska möbelhistorien. 1986 tilldelades han (tillsammans med bl a Erik Wörts) ett pris av Ingvar Kamprad för sin insats för den standardiserade paketmöbeln.