Axel Bernhard Svensson

Svensson, Axel Bernhard, f 2 feb 1879 i Våxtorp, Hall, d 14 sept 1967 i Sthlm, Västerled. Föräldrar: hemmansbrukaren o snickaren Nils Peter S o barnmorskan Hulda Amalia Borgström. Sjöman 94–95, genomgick folkskollärarutbildn i Växjö 97–01, lärare vid Forserums folkskola, Jönk, 01–05, ingick i red för Ungdomsbladet: organ för Kristliga ungdomsförb i Sydsverige 06–10, förste predikant i Betlehemskyrkan i Sthlm 06–11, red för Nya väktaren 08–67, grundare av Evangeliska fosterlands-stiftelsens bibeltrogna vänner 10, grundare av samt sekr o reseombud i Missionssällsk bibeltrogna vänner 11, ordf där från 30, predikant i Roseniuskyrkan, Sthlm, från 11, ingick i red för Bibeltrogna vänners missionstidn från 12, företog resor för missionen i Tyskland, Österrike o Italien 13–14, utgav Bibeltrogna vänners julkalender 16–60, företog missionsresor i Abessinien (Etiopien) 29–30, 38–39 o 47 samt Kenya 39, led av The National geographic society, Washington DC, 35, av Sv missionssällsk 40, av styr för Sv bibelsällsk 47–57, av allm kyrkomötet 51, 53, 57 o 58, av Samarbetsrådet Kyrklig samling kring Bibeln o bekännelsen 58. – Erhöll flera ordnar, bl a Etiopiska treenighetsorden 40 o Finl VRO 45.

G 26 dec 1902 i Kattarp, Skå, m sin kusin Sabina Charlotta Borgström, f 20 dec 1881 där, d 8 jan 1967 i Sthlm, Västerled, dotter till målaren Frans Wilhelm B o Nelly Charlotta Persson.

Efter ett par år till sjöss utbildade Axel B S sig till folkskollärare men tjänstgjorde som sådan endast en kort tid. Genom läsning av bl a Viktor Rydberg (bd 31), Georg Brandes och framför allt Friedrich Nietzsche hade han övergivit sin barndoms rosenianska tro och blivit aktivistisk ateist. När han efter studium av teologerna Julius Wellhausen och Adolf von Harnack läste religionsforskaren Hermann Gunkels Sagen des Genesis fann han den bygga på en obestyrkt hypotes och började sätta sin ståndpunkt ifråga. Under sin tid som lärare i Forserum blev han 1902 av en svåger ombedd att i svår snöstorm följa denne till ett nyevangeliskt bönemöte. Vid mötet läste denne för de få närvarande Carl Olof Rosenius (bd 30) uppsats ”Christi rike ett förlåtelserike” ur tidskriften Pietisten 1847, där den herrnhutiska läran om den s k universella rättfärdiggörelsen utlades. Innehållet påverkade S starkt och han daterade sin omvändelse till denna händelse, som blev startpunkten för hans utveckling till den rosenianska nyevangelismens mest profilerade företrädare för en strikt luthersk-ortodox bibelsyn, och till en uppmärksammad och stridbar debattör i 1900-talets svenska kyrkoliv.

S etablerade sig tidigt som skribent, bl a med en uppgörelse med sin övergivna nietzscheanska ståndpunkt (I skolen blifva såsom Gud, 1905) och också genom kritik mot den livsåskådning Ellen Key (bd 21) lagt fram i Livslinjer (Radanmärkningar, 1907). 1906 blev han predikant i Betlehemskyrkan i Stockholm. Som Rosenius sentida efterträdare fick han därmed en av Evangeliska fosterlands-stiftelsens (EFS) mest centrala och prestigefyllda befattningar. Han kom vid flera tillfällen att ha August Strindberg (bd 33) som åhörare och de brevväxlade 1907–08, varvid Strindberg, som arbetade med En ny blå bok, bl a frågade S till råds om sitt skrivande (Två brev från Strindberg, 1948).

Mellan S och EFS:s missionsdirektor Adolf Kolmodin (bd 21) ägde åren runt 1910 en uppmärksammad kraftmätning rum. Kolmodin, som var professor i exegetik i Uppsala, uppfattades allmänt som en starkt konservativ exeget, som ville rida spärr mot den liberala teologin och radikala bibelforskningen. I skriften Kristendomen och den urkristna församlingens bibel (1908), pläderade han å ena sidan för en åtskilligt mera kyrkligt-traditionell uppfattning än samtidens liberalteologi men ville å den andra mjuka upp den gamla bibelortodoxin och se Bibeln också som en historisk urkund. Han hade bl a sagt att man inte ”får sätta likhetstecken mellan allt i Gamla testamentet och Guds ord” eftersom Jesus själv kritiserat den mosaiska lagen. Det gick därför inte, som man tidigare gjort i kyrkans historia, att uppfatta Gamla och Nya testamentet ”såsom Guds ord i samma fullhet och sanning”.

S såg Kolmodins ståndpunkt som jämförelsevis måttfull, men reagerade mycket skarpt mot att den fördes fram inom EFS. Han gav ut en motskrift (Håll det du har…, 1909), där han drev den äldre bibeltolkningen, att hela Bibeln var Guds ofelbara ord. Han ansåg visserligen att Kolmodins bok innehöll ”många förträffliga sanningar” och var delvis upplysande och i början verkligt trosstärkande. Men mot påståendet att allt i Bibeln inte var ”ingivet” av Gud gick han till intensivt motangrepp. Vid EFS:s årsmöte 1909 blev detta en förtroendefråga för Kolmodin. Styrelsens ansvarsfrihet sattes ifråga och S menade att den endast kunde medges om man samtidigt uttalade ett beklagande över att boken utgivits. Med röstsiffrorna 133–113 beviljades dock ansvarsfrihet utan inskränkningar.

S menade att hela Bibeln var ”till sakinnehåll och ordalag av Guds Ande ingiven”. Enligt den verbalinspirationsteori han drev, hade den genom författarnas gudomliga ingivelse tillkommit såsom ”ett under”. En mekanisk inspirationslära avvisade han (Vad skall man säga om verbalinspirationen?, 1928).

Den nyevangeliska rörelsens medlemmar och sympatisörer använde ofta som självbenämning ordet ”missionsvänner”. Anton Karlgren (bd 20) hade i Dagens Nyheter beskrivit de båda grupperna som ”de stiftelsetrogna” respektive ”de bibeltrogna vännerna”; detta blev allmänt brukade informella benämningar. Eljest kallade man i början varandra för ”kolmodinare” och ”svenssoniter”. Med S som drivande kraft grundades 1910 organisationen Evangeliska fosterlands-stiftelsens bibeltrogna vänner (EFSBV). Syftet var att motarbeta bibelkritikens försök att vinna terräng inom EFS.

EFS:s årsmöte 1911 beslöt genom en stadgeändring att den som engagerade sig i EFSBV inte samtidigt kunde anses höra hemma inom stiftelsen. Minoriteten hade på så sätt uteslutits och en organisatorisk splittring inom rosenianismen var ett faktum. På bl a S:s initiativ konstituerades nu Missionssällskapet bibeltrogna vänner (BV), som en från EFS fristående, inomkyrklig missionsorganisation. Själv uppfattade man sig som kvarlevan av den gamla stiftelsen.

Det var inte bara bibelsynsfrågan, utan också relationen till Svenska kyrkan och det han såg som en ambivalens inom EFS rörande läran om den universella rättfärdiggörelsen, som för S var viktiga kontroverspunkter. I den splittring som uppstod fick BV sina starkaste fästen i norra Skåne, västra Blekinge och Västerbotten. I konflikten har också spårats en spänning mellan centralt och regionalt i EFS. S var från starten BV:s sekreterare och reseombud och från 1930 till sin död dess ordförande.

Med fokus på S:s person blev stämningen inom EFS infekterad och han blev 1911 uppsagd från sin tjänst vid Betlehemskyrkan. De ca 70 personer som samtidigt med honom utträdde ur Stockholms evangelisk-lutherska missionsförening bildade i stället Roseniusföreningen, som anslöts till BV. Denna fick hyra och senare köpa det 1877 uppförda Betesda missionshus nära Engelbrektsplan i Stockholm, som nu fick namnet Roseniuskyrkan. S anställdes som predikant där och förblev i föreningens tjänst livet ut.

En rad av EFS:s missionärer och lokala medarbetare i Eritrea och Abessinien solidariserade sig med S:s linje och BV öppnade egna missionsfält. S blev därmed också en internationellt verksam missionsledare. Vid tre tillfällen reste han på BV:s uppdrag till Afrika, 1929–30 i ett försök att på nytt få sända missionärer till Eritrea. Efter ett par års helt avbrutna kontakter under italiensk–abessinska kriget, då alla missionärer var utvisade, reste han 1938–39 åter dit varefter missionen kunde återupptas. Under resan medarbetade han med en serie reportage i Dagens Nyheter. Med kejsar Haile Selassie hade S goda kontakter och ännu en resa ägde rum 1947 (Etiopiens kejsare och vår mission, 1948). Till följd av detta missionsarbete konstituerades Lutheran Church of Eritrea 1960. För en första rekognoscering om ett nytt missionsfält reste S till Kenya 1939, men arbetet där upptogs inte förrän 1947, efter världskrigets slut. Ur detta bildades 1963 Lutheran Church in Kenya.

Redan 1908, före konflikten med EFS, hade S startat månadstidskriften Nya väktaren, vilken han från 1911 och under nära sextio år – som ensam ägare, redaktör och ansvarig utgivare – skulle driva fram till sin död. Dess ursprungliga syfte var att bekämpa ”bibelkritiken” och att försvara EFS:s självständiga ställning och konstruktion med autonoma missionsföreningar. Det var genom dem, inte genom den kyrkliga s k församlingsrörelsen, som S menade att en inre mission borde ske. Han var därför kritisk mot bildandet av Svenska kyrkans diakonistyrelse, som han uppfattade som en präststyrd konkurrent till EFS (Svenska kyrkans diakonistyrelse, 1909).

Genom Nya väktaren blev S välkänd över hela landet och långt utanför sitt eget sammanhang. Från 1919 sändes tidskriften gratis till landets alla präster, kristendomslärare i den allmänna skolan och teologie studerande, med tiden också till riksdagsledamöterna. Redan i första årgången skrev han en längre uppsats om den universella rättfärdiggörelsen (Om försoningen i Kristus, 1908–09). Åtskilligt utrymme ägnades åt apologetik, samtidsanalys och aktuella kommentarer till det kyrkliga livet. Som skribent valde S medvetet att hålla vad han kallade en kärv ton, eftersom han funnit att ingen fäste sig vid ”stillsamt mummel” (brev till E Linderholm 18 april 1922). Hans många gånger skarpa iakttagelseförmåga, orädda kamplust och journalistiska brio ledde till slagkraftiga formuleringar som citerades i dagspressen. Tidskriften blev överallt läst, med gillande, ogillande eller ibland t o m indignation och S blev en aktiv opinionsbildare i Svenska kyrkan. Tidskriften var hans privata språkrör, inte BV:s, och han framträdde där under olika signaturer, t ex A S-n, Amythos, B Lähme eller M Sinistra, men också osignerade bidrag var i regel författade av honom.

I BV:s ledning väcktes runt 1920 tanken att sällskapet skulle ombildas till en luthersk frikyrka och medlemmarna alltså utträda ur Svenska kyrkan med de formella fördelar detta gav. För att undersöka effekterna av en sådan åtgärd deltog S 1922 i en pastoralkonferens med den 1876 grundade Evangelisch-Lutherische Freikirche i Sachsen. De erfarenheter S då gjorde styrkte honom i övertygelsen att BV skulle förbli en lekmannarörelse inom Svenska kyrkan. Tanken på en frikyrkobildning kom aldrig upp på BV:s officiella dagordning.

S tog nu teologiska intryck av den nylutherske systematikern Christoph Ernst Luthardt i Leipzig och stod framför allt under inflytande av den tysk-amerikanske konfessionellt lutherske teologen Franz Pieper och dennes 1917–24 utgivna Christliche Dogmatik. Han fann där inte bara stöd för sin uppfattning om den universella rättfärdiggörelsen, utan mötte den fördjupade ecklesiologi han nu gjorde till sin. Han publicerade 1923 en mera genomarbetad kyrkoteologi, där han bl a markerade hur kyrko- och lärotukt hörde till kyrkans kännetecken, notæ ecclesiæ (Om den kristna kyrkan, 1923).

Det sistnämnda gjorde att han inte stillatigande kunde bevittna hur präster förkunnade sådant som stod i strid med den apostoliska trosbekännelsen och de lutherska bekännelseskrifterna. Kyrkoherden August Bruhn i Skepparslöv i Skåne hade på ett utmanande sätt offentligt tagit avstånd från bl a kyrkans lära om treenigheten, inkarnationen och försoningen, och komministern i Hosjö Åke Frödin hade deklarerat att han ”kastat loss från tron på en personlig Gud i traditionell mening” (Frödin, 1937). Bruhn anmäldes 1937 till domkapitlet i Lund, också av S (Ett läromål inför domkapitlet i Lund, 1937). Ärendet överlämnades till biskopen, Edvard M Rodhe (bd 30), för enskild handläggning. I ett skarpt och utförligt visitationstal gick Rodhe till rätta med Bruhn (Rodhe). S vände sig därefter till landets övriga biskopar för att förmå dem att gå ut med ett upprop till alla Sveriges präster med avståndstagande från en förkunnelse liknande Bruhns (rundskrivelse 5 april 1937, S:s arkiv). Dessa beklagade enskilt det inträffade, men gjorde ingen gemensam aktion. S tog då saken i egna händer och riktade sig i Nya väktaren och genom cirkulärbrev till landets alla tjänstgörande präster med uppmaning att ställa sig bakom en gemensam protest. Denna fick ett mycket starkt gensvar – 1 142 präster satte sina namn under ett av S författat avståndstagande från de nämnda prästernas ståndpunkter att ”den som icke tror på en personlig och treenig Gud icke är skickad att vara präst inom Svenska kyrkan”. Genom parallella enhälliga yttranden, bl a från stiftsmötena i Växjö och Luleå med församlade präster och lekmän, blev antalet instämmanden i sak större än siffran utvisade. Uttalandet med alla undertecknarnas namn trycktes och spreds som en broschyr (Till Sveriges folk, 1938).

Den stora anslutningen till S:s upprop och de många kontakter han på så sätt knöt, ledde till att han omprövade sin kritiska syn på Svenska kyrkan. I programskriften Stå vi inför en väckelse inom kyrkan? (1938), menade han nu att det var denna ”som ensam hade förutsättningar att nå hela nationen”; varken BV, EFS eller någon annan organisation räckte till för detta. S började nu uppfatta 1600-talets lutherska ortodoxi – inte längre 1800-talsväckelserna – som höjdpunkten i svenskt kyrkoliv (Prästerna och vårt folks räddning, 1942).

Genom sitt initiativ och sin förändrade kyrkosyn kom S att få ett allt större förtroende i kyrkliga kretsar och invaldes i alla kyrkomöten under 50-talet. Han fick där en vidare plattform än tidigare och kom att möta företrädare för Svenska kyrkan i hela dess bredd. Han tog under 40- och 50-talen intryck från olika håll, såväl från den ungkyrkligt präglade folkkyrkotanken, som från den s k nya kyrkosynen och högkyrkligheten (Två rörelser till kyrklig förnyelse, 1947; Församling och kyrka, 1952). Också prästämbetets apostoliska succession började han värdera positivt (Det apostoliska arvet, 1957). Han hade under 50-talet biskoplig venia att predika i nästan alla stift och deltog regelbundet som inbjuden gäst i prästmöten och stiftsmöten i Stockholm.

Dissenterlagskommittén hade 1949 gett förslag till en ny religionsfrihetslag med fri utträdesrätt ur Svenska kyrkan. I sin remiss hade Kammarkollegium emot detta gjort gällande, att kyrkan vore att betrakta som en del av statsförvaltningen. Denna beskrivning avvisades explicit i Kungl Maj:ts proposition, som markerade att Svenska kyrkan i stället var en till sin bekännelse bunden andlig gemenskap och ett trossamfund med rötter i urkyrkan. S avvisade kollegiets mening, men noterade att begreppet trossamfund inte sade något om kyrkans rättsnatur. Denna ville han få klarlagd. I en kyrkomötesmotion begärde han en utredning med syftet att Svenska kyrkan ”blir otvetydigt erkänd som rättssubjekt och tillerkänns befogenhet att utan riksdagens medverkan få genom sina egna organ ensam avgöra allt, som rör hennes lära, trosbekännelse, gudstjänstordning, inrättandet av nya ämbeten och tjänster, prästutbildning och själavårdande arbete samt andra interna kyrkliga ärenden”. Svenska kyrkans och statens intressen borde tillgodoses genom en ”konkordatliknande överenskommelse”. Motionen avslogs med siffrorna 44–35 och elva nedlagda röster. Kyrkomötet ville inte medverka till någon förändring av Svenska kyrkans statsrättsliga ställning.

I konsekvens med sin kyrkosyn, och uttryckligen utifrån sin uppfattning om den universella rättfärdiggörelsen, hade S i kyrkomötesdebatten om religionsfrihetslagen markerat att dopet måste utgöra grunden för medlemskapet i Svenska kyrkan; detta ingick inte i lagförslaget. Sin syn på kyrka och stat utvecklade han därefter i skriften Svenska kyrkans grund och nuvarande läge (1952), där han bl a efterlyste en kyrkans riksstyrelse, som skulle föra kyrkans talan under ärkebiskopens ledning.

S återkom vid påföljande kyrkomöte 1953 med en liknande motion om kyrkans rättskapacitet och beslutanderätt i inre angelägenheter liksom om den kyrkliga egendomen m m. Den uttalade konkordatstanken var nu bortlyft och han poängterade uttryckligen att han inte önskade någon ändring av relationerna mellan kyrka och stat. Motionen avstyrktes även denna gång i utskottet, men kyrkomötet beslöt att hos Kungl Maj:t anhålla om att den överlämnades till utredningen om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter. Däri föreslogs sedermera som S yrkat, att en ny lagstiftningsform skulle införas för kyrkans religiösa verksamhet, där Kungl Maj:t och kyrkomötet ensamma skulle vara beslutande. Genom det temporära reformstopp som blev en konsekvens av den stora kyrka–stat-utredning, som sjösattes några år senare, kom något beslut i ärendet emellertid aldrig till stånd.

En grundhållning hos S var att lekmän skulle ta ansvar i kyrkan. I den spirande diskussionen om ny biskopsvalslag ville han dock, genom en motion vid kyrkomötet 1953, att endast präster skulle ha rätt att delta i val av biskopar. Han menade att ett föreslaget lekmannadeltagande i sådana val skulle leda till att dessa politiserades och till detta ville han inte medverka. Samtidigt föreslog han att ärkebiskopen skulle befrias från uppgiften att vara stiftschef och ”få sina ämbetsuppgifter preciserade med hänsyn till nutida förhållanden”. Också på denna senare punkt föregrep S en senare tids utveckling. Motionen överlämnades till biskopsvalskommittén. Genom sina olika förslag vid dessa kyrkomöten kan S på flera sätt sägas ha varit långt före sin tid.

Vid kyrkomötena 1957 och 1958 tillhörde S det särskilda utskottet, som hade att behandla frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Han deklarerade, att kvinnor mycket väl kunde bli präster ”om det inte stått ett Herrens bud emot”. När han därför bestämt avvisade förslaget motiverades detta av lydnaden mot Guds ord, och av att kyrkan i en sådan fråga inte fick ta samhällspolitiska hänsyn. Han reserverade sig mot beslutet och var en av initiativtagarna, när minoritetslinjen från olika kyrkliga riktningar bildade samarbetsrådet Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen, där han blev en av förgrundsgestalterna.

Under sextio år och intill sin bortgång vid 88 års ålder hade S Nya väktaren som sin främsta tribun. De positioner han i sin ungdom intagit ifråga om bibelsyn och rättfärdiggörelse vidhöll han med emfas livet igenom, medan hans kyrkosyn genomgick en betydande förändring i flera steg. Från 30-talets slut både tog och fick han ett ökande ansvar för Svenska kyrkan i stort och på dess nationella nivå. Som opinionsbildare och debattör var han hela livet mycket aktiv och uppmärksammad.