Bror Fredrik Esbjörn Svensson

2 Svensson, Bror Fredrik Esbjörn, kusinbarn till S 1, f 16 april 1964 i Skultuna, Vm, d 14 juni 2008 i Sthlm, Skarpnäck. Föräldrar: högstadieläraren Bror Åke S o högstadieläraren Vera Anita Falk. Gymnasieutbildn vid Carlforsska skolan, Västerås, slutförd 10 juni 82, utövande musiker från 84, inskr vid Kungl musikhögskolan ht 85 (uppskov till 86), bildade Esbjörn Svensson Trio (senare e.s.t.) 91. – Utsågs till årets sv jazzmusiker 95 o 96, erhöll Grammis 98 (årets kompositör), 04, 06, 07 o 09 (årets jazz [e.s.t.]), Le Victoire du Jazz 02 (Prix Midem révélation internationale de l’année [e.s.t.]), Orkesterjournalens Gyllene skiva [e.s.t.] 03, 06 o 08, BBC Jazz awards 03 (best international act [e.s.t.]), Hans Koller Preis 04 [e.s.t.], Sthlm stads kulturpris 05 o Jan Johansson-stipendiet 09 (postumt).

G 3 aug 1991 i Sthlm, Engelbr, m rytmikläraren Eva Birgitta Isaksson, f 29 maj 1963 i Hofors, Gävl, dotter till slöjdläraren Göran Curt Ingemar I o sjuksköterskan Karin Birgitta Hedlöf.

Esbjörn S föddes in i en musikalisk familj. Hans far lyssnade ständigt till jazzmusik på grammofonen och modern spelade klassisk musik på piano – det instrument som skulle göra hennes son världsberömd. I släkten fanns dessutom en känd jazzpianist, faderns kusin Gunnar Svensson (S 1), som spelade tillsammans med Hasse och Tage och på 60-talet blev folkkär genom tv-programmet Mosebacke monarki. Den unge S tog också starka intryck från radion. Hans favoritprogram var Tio i topp, där den populäraste nya popmusiken spelades. Två favoriter var David Bowie och bandet Slade.

Redan i treårsåldern började S prova på att spela piano. Det första han lärde sig var Blinka lilla stjärna och snart behärskade han också det traditionella boogie-woogie-kompet. När S kommit i tonåren började han skriva låtar och spela i band. Redan nu blev han bandkollega med den ett år yngre barndomskamraten Magnus Öström. Tillsammans skrev de sin första låt, om en stor haj i Hawaii. Bandet tog det självironiska namnet Varning för nybörjare. Samtidigt började S tränga djupare in i musikens mysterier, som till exempel hur man tog ett majackord. Snart skapades nya bandkonstellationer. Det första var showbandet Pilska Päron som ersattes av coverbandet Micro Music. S fick pianolektioner av sin musiklärare i högstadiet, Ingemar Olsson, vilket lade grunden för hans framtida karriär som professionell musiker. I slutet av 70-talet bildades så Scendrag som spelade rock och blues. S spelade här piano och orgel och Öström bas.

Första gången S spelade live var i Västerås i mitten av 70-talet. I tidningen hade han sett en annons: ”Band sökes till bröllop”. S svarade och förklarade att hans band kom från Skultuna, spelade all sorts dansmusik och tog 500 kronor i arvode. S hade inte förvarnat om medlemmarnas ålder – mellan 12 och 16 år – och oron spreds bland bröllopsgästerna. Men redan vid kaffet, då bandet stämde upp visor av Evert Taube, såg de lugnare ut. När dansen tog vid spelade bandet bröllopsvals, bugg, disco, hambo, och succén var ett faktum. Arrangören var så nöjd att gaget höjdes från 500 till 2 000 kronor.

Efter högstadiet började S på den tvååriga musiklinjen på Carlforsska skolan i Västerås. Trots att S oroade sig över sina bristfälliga kunskaper i notläsning blev han efter gymnasiestudierna antagen till Musikhögskolan i Stockholm 1985. S inledde studierna först efter ett års uppskov, och fullföljde dem aldrig. Redan 1984 spelade han nämligen regelbundet på klubben Fasching, den svenska jazzens nationalscen, och följande år bildade han sin första jazztrio. Trumslagare var Mikael Ulfberg och Jonas Forsberg, en vän från Västerås, spelade bas. Tre år senare växlade S spår och inledde en popmusikalisk karriär, där han bland annat spelade synth bakom kända artister som Louise Hoffsten, Lisa Nilsson och Orup.

Något år senare började S återigen spela med Magnus Öström. De experimenterade vilt med musiken. Samplingar och märkliga elektroniska ljud var vanligt förekommande. Men snart gick de tillbaka till mer jazzbaserade låtar, vilka skrevs av S som gav dem titlar som Björkhimlen och Selleritripp. 1991 började de kalla sig Esbjörn Svensson Trio. Hans Backenroth var vid den här tiden bandets basist. Följande år fick de rycka in som husband i TV4:s direktsända nöjesprogram Direkt från Berns.

Backenroth började tvivla på sin framtid i bandet som emellanåt börjat kalla sig för det internationellt mer gångbara e.s.t. Backenroth märkte hur hårt S satsade på att etablera e.s.t. och insåg att han inte skulle ha tid att spela med andra band, och gled successivt ut ur konstellationen. Våren 1993 tog Dan Berglund hans plats.

Året 1993 var händelserikt för S både yrkesmässigt och på ett personligt plan. Han och hans fru fick sitt första barn och e.s.t. spelade in sitt debutalbum, When everyone has gone. Det gavs ut på skivbolaget Dragon Records och förutom en cover hade alla låtar skrivits av S. Musiken innehöll redan från början den blandning som skulle göra trion berömd: en dos jazz, en dos folkmusik och en dos elektroniska ljudeffekter. Albumet inleds med den traditionella titellåten, där influenser från Jan Johansson (bd 20) märks. Men en bit in i albumet kommer Mohammed goes to New York som är betydligt mer experimentell och ger en föraning om den musik som S längre fram skulle ägna sig åt. Hösten 1993 samarbetade S dessutom med sångerskan Lina Nyberg och de gav tillsammans ut albumet Close.

S fick inte sitt stora genombrott med eget material utan genom att e.s.t. spelade in den amerikanske jazzpianisten Thelonius Monks låtar. Monk var raka motsatsen till easy-listening-jazz, något som passade perfekt in i det 90-tal där jazzen från 60-talet började upptäckas av yngre lyssnare. Att albumet Esbjörn Svensson trio plays Monk från 1996 slog berodde delvis på det nyvaknade intresset för Monks musik, men kanske framför allt på att bandet nu hamnat hos ett skivbolag som hade ekonomiska muskler och var skickligt på marknadsföring, Diesel Records.

Anmärkningsvärt nog var det Diesel som kontaktat e.s.t. och inte tvärtom. Man hade noterat att S och hans trio hade en yngre publik än andra jazzband, ungefär samma målgrupp som två av deras storsäljare, Mauro Scocco och Lisa Nilsson (vars hit Himlen runt hörnet S hade medverkat på som keyboardspelare). Producent för Thelonius-plattan blev Johan Ekelund, tidigare Scoccos kompanjon i gruppen Ratata. Samarbetet fungerade utmärkt. Ekelund konstaterade att S var en öppen och nyfiken person som lade ned stor energi på det han trodde på. Han upplevde också att stämningen i bandet var perfekt – kreativ samtidigt som medlemmarna respekterade varandra.

Diesel hade egentligen ingen aning om hur jazzmusik skulle marknadsföras utan gjorde som de brukade med sina övriga artister. Först kom samarbetet med ungdomskanalen ZTV, som var framgångsrikt, och sedan lyckades man till och med få in en video på den världsomspännande musikkanalen MTV – en bedrift med tanke på hur pop- och rockdominerat MTV var. Som gammal Tio-i-topp-lyssnare var S nöjd.

På albumet med Thelonius Monks låtar hade musiken fått en rejäl pop-prägel. S försökte inte alls härma Monks ”fyrkantiga” spel utan tillämpade tvärtom sin egen svängiga stil, inspirerad såväl av folk- som popmusik på Monks kompositioner. Albumet fick lysande recensioner i svensk press, och spelningarna blev allt fler. S och hans grupp etablerade sig först som ett slags husband på den populära restaurangen Spisen i Stockholm, i det bar- och restaurangtäta område på Södermalm som senare började kallas SoFo. Efter detta följde allt fler spelningstillfällen ute i landet.

I Stockholm blev Fasching som ett andra hem för gruppen. Chefen Bengt Strokirk såg S som den största svenska jazzartisten genom tiderna. Vid den här tiden var S medlem även i Nils Landgren Funk Unit, och av trombonisten Landgren lärde sig S mycket. Han fick också kontakt och så småningom kontrakt med tyska skivbolaget ACT, vars ägare Siegfrid Loch älskade svenska jazzmusiker som Jan Johansson och Lars Gullin. Loch såg S som förnyare inte bara av jazzen utan även av musiken som konstform.

Med ACT i ryggen skulle S och hans trio komma att bli stora internationellt, men innan dess hann S bl a med att skriva låtar till sångerskan Viktoria Tolstoy. Så släppte e.s.t. From Gagarin’s point of view på just ACT och fick 1999 sitt stora genombrott. Nu föddes också det moderna e.s.t. Om det tidigare varit uppenbart att S hittills stått för kompositionerna, fick musiken nu en tydligare improvisatorisk prägel. Visserligen stod S i regel för de riff som låg till grund för gruppens musik, men de båda andra medlemmarna blev allt mer medskapande. På detta album finns också trions kanske främsta hit, Dodge the dodo. Den mest imponerande versionen av låten är en inspelning med den världsberömde amerikanske jazzgitarristen Pat Metheny. Samarbetet med denne säger mycket om hur stora och respekterade S och hans trio hade blivit åren runt millennieskiftet.

När e.s.t spelade live var det ett äventyr inte bara för publiken utan också för bandmedlemmarna själva. Förutom att musiken byggde på improvisationer utifrån låtarnas respektive riff, fanns det inte heller någon låtordning på konserterna. ”Musiken styr, vi är bara tillgängliga”, sade S själv i en intervju (Wickman).

Tack vare ACT:s kontaktnät fick e.s.t. spelningar inte bara i Tyskland och Europa utan i hela världen – Nord- och Sydamerika, Asien och Australien fick nu regelbundet besök av S och hans två trogna medmusiker. De tre hade blivit så samspelta att publiken upplevde det som om de hade telepatisk kontakt på scenen. De internationella framgångarna staplades på hög – i juli 2003 fick trion ta emot priset för bästa utländska akt under BBC Jazz Awards. Albumet Viaticum (2005) innebar en gigantisk succé, både försäljnings- och kritikmässigt. Den brittiska rocktidningen Mojo skrev entusiastiskt att musiken utgjorde ”a journey of the imagination to quietly change your life”. Och sist, men inte minst: inför släppet av albumet Tuesday Wonderland fick e.s.t. pryda omslaget till det kända amerikanska jazzmagasinet Downbeat med rubriken: ”Europe invades: the Esbjorn Svensson Trio leads the breakthrough of new, adventurous jazz musicians coming from across the pond.”

Men det var trots allt inte helt givet att S skulle bli professionell musiker, han kunde också ha blivit astronom. I radioprogrammet Sommar berättade S 2003 om det enorma intresse för astronomi som drabbade honom i elvaårsåldern. Han började rita av planeter, lånade alla böcker om astronomi i Skultunas bibliotek och fick till sist ett teleskop av sina föräldrar. Skönhetsupplevelsen när han såg Saturnus med sina ringar var överväldigande och de oändliga avstånden i universum fascinerade honom oerhört. Kanske går känslan av oändlighet igen i den musik han skapade. Samma lockelse som S kände för rymden kände han också för havens djup – en fascination som kom att bli ödesdiger. Tillsammans med en son påbörjade S sommaren 2008 en dykarkurs. Under ett dyktest lossnade den slang som skulle förse hans torrdräkt med luft, och S blev svårt skadad. Han fördes till Karolinska sjukhuset men avled senare samma dag.

Postumt har bl a albumet Leucocyte getts ut, ett av de märkligaste jazzalbum som någonsin släppts. Det består av en lång, helt improviserad tagning i en studio i australiensiska Sydney med tre musiker som blivit en fullständig enhet. Den mörka och melankoliska musiken kan lika gärna definieras som experimentell rock som jazz.

Som den ursprunglige låtskrivaren i trion kunde S ha utvecklats till en ordinär bandledare som styrde sitt band, skrev låtarna och tog hand om royaltypengarna. Att e.s.t. i stället gick åt motsatt håll både vad gällde skapande och ekonomi säger mycket om S:s storhet, både som människa och musiker.