Henrik Gustaf Söderbaum

Söderbaum, Henrik Gustaf, f 12 mars 1862 i Kalmar, d 23 sept 1933 i Danderyd, Sth (enl db för Djursholm). Föräldrar: provinsialläkaren Anders Gustaf S o Emelie Mathilda Braun. Mogenhetsex vid h a l i Kalmar 31 maj 79, inskr vid UU 16 sept 79, fil kand 30 jan 83, fil lic 20 maj 87, amanuens ht 87–vt 90 o ht 91–vt 93, disp 25 april 88, förordnad doc i kemi 7 maj 88, fil dr 31 maj 88, innehade docentstipendium 15 aug 91–16 sept 93, allt vid UU, studieresa till Italien, Tyskland o Schweiz okt 90–april 91, lektor i kemi, kemisk teknologi samt mineralogi o geognosi vid Chalmers tekn läroanstalt 10 aug 93–99, agrikulturkemist med prof:s titel o förest för den agrikulturkemiska avdeln:en vid LA:s experimentalfält 16 okt 99 (tilltr 1 jan 00)–07, förest för lantbrukskemiska avd vid Centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet 07–23, led av VA:s Nobelkomm för kemi 00, ordf där 27, v sekr i VA 1 jan 18–31 mars 23, sekr där 11 april 23–11 april 33, förest för VA:s Berzelius-museum 22, led av styr för Stiftelsen Lars Hiertas minne 25, av Nobelstiftelsens styr 25, v ordf där 27. – VA:s Lindblomska belöning 92, VA:s Edlundska belöning 95, LVA 98 (preses 12–13), LVVS 98, LLA 01, LVS 21, SA:s stora guldmedalj 29, VA:s Berzeliusmedalj i guld 30.

G 28 april 1906 i Dalhem, Kalm, m Margaretha Charlotta Katarina Lunddahl, f 6 sept 1885 i Sankt Nikolaj, Kolding, Danmark, d 26 mars 1931 i Sthlm, Engelbr, dotter till sockenprästen Harald L o Ulrica Micaela Gustava Adriana Rosenmüller.

Under studietiden i Uppsala skolades Henrik S in i den i Sverige dominerande analytiska kemin. Av professorn i kemi Per Teodor Cleve (bd 8) fick han i uppgift att undersöka och analysera platooxalyler, kemiska föreningar som bildas av oxalsyrans salter och platina, vilket resulterade i avhandlingen Studier öfver platooxalylföreningar (1888).

Tiden närmast efter disputationen var S verksam som amanuens vid Uppsala universitets kemiska laboratorium. Från oktober 1890 till april 1891 genomförde han en studieresa till Italien, Tyskland och Schweiz, och arbetade en tid på professor Arthur Hantzschs laboratorium vid Zürich tekniska högskola. Under Hantzschs ledning inriktade sig S på stereokemi, och publicerade flera arbeten inom området (ofta i samarbete med Oskar Widman eller Wilhelm Abenius, bd 1), framförallt med avseende på olika aldehyder och ketoner. För dessa undersökningar belönades S 1892 med VA:s Lindblomska belöning.

1892 sökte S utan framgång en laboratorstjänst i Lund, men kunde 1893 tillträda en lektorstjänst vid Chalmers. Vid sidan av att bedriva en betydande undervisning undersökte han då möjligheten att använda kopparacetylid för att förbättra analysen av kopparföreningar, eftersom han menade att med hjälp av acetylengas kunde koppar i form av acetylid fällas så gott som fullständigt ur ammoniakaliska kopparsaltlösningar. Samtidigt publicerade S många refererat och sammanfattande artiklar, inte minst i Svensk kemisk tidskrift, i vilka han presenterade aktuell forskning, framförallt rörande praktisk tillämpad kemi såsom framställning av alkaloider, undersökningar av kolkisel, konstsilke, perklorater m m.

S sökte 1897 professuren i kemi i Lund, återigen utan framgång, innan han 1899 anställdes som professor vid kemiska laboratoriet vid LA:s experimentalfält, trots ringa erfarenhet av jordbrukskemiska problem, men med mycket goda vitsord både från Uppsala universitet och från Chalmers. Från och med nu koncentrerade S sin forskning på agrikulturkemiska problem, inledningsvis i form av sammanfattande artiklar över aktuella forskningsområden. Särskilt betonade S vikten av jordanalys, och enligt honom förelåg mellan sådan analys och traditionell kemisk analys endast en gradskillnad, inte en artskillnad. Svårigheten att nå enhetliga resultat med ett så heterogent utgångsmaterial som jord ledde dock till att man hos S kan skönja ett visst tvivel på nyttan av en fullständig kemisk analys av åkerjord, och att en analys av dess mekaniska och fysikaliska egenskaper istället kunde vara viktigare. S:s analytiska inriktning ledde honom också till att utföra omfattande kemiska analyser av grönfoder i olika utvecklingsstadier.

Den kanske viktigaste uppgiften för LA var att undersöka effekten av olika gödselmedel. S tog aktivt del i dessa undersökningar, framförallt beträffande fosfater och kaligödsel, där olika sorter, t ex lättlösliga och svårlösliga fosfater, jämfördes med avseende på deras verkan. S både jämförde skördarnas storlek efter användning av olika gödselmedel och undersökte medlens kemiska sammansättning i syfte att påvisa vilka substanser som kan ha varit verksamma, ensamma eller tillsammans. Därtill skulle ekonomiskt värde bedömas. Dessa undersökningar var tidsödande och krävde organisation, eftersom skördar på olika platser i Sverige skulle jämföras, samtidigt som experiment på Experimentalfältet skulle utföras. Tillsammans med Herman Juhlin-Dannfelt (bd 20) genomförde S liknande omfattande undersökningar av rotfrukter, ett viktigt område där det trots dess betydelse dittills saknats forskning.

S intresserade sig också för kvävegödningsmedel, framförallt dem som framställts ur luftens kväve. Detta hängde nära samman med intresset för den nya disciplinen bakteriologi och för de kemiska processer i åkerjorden som mikroorganismer förorsakade. Bakteriologisk kunskap hade, hävdade han, betydelse för hur vi rationellt hanterar kvävehalten i exempelvis stallgödsel. Ett därmed sammanhängande intresse hos S var ammoniumsalternas fysiologiska inverkan på växter, där han ansåg dessa salter, trots att giftverkan ibland kunde iakttagas, vara viktiga kvävekällor.

S ledde också arbetet med att testa andra gödselmedel, både gamla som benmjölsfosfat och nyare som nitrammonkalk, ett reklamomsusat gödningsämne som framställts ur latrin och till vilket S ställde sig mycket tvekande. Även nyare radioaktiva gödselmedel samt svavel och svavelsyra undersöktes, i regel med negativt resultat.

En betydande del av sitt liv ägnade S åt kemins historia. Redan på 1890-talet publicerade han essäer över Lavoisier och Jacob Berzelius (bd 4). Efter hand kom intresset för Berzelius att dominera även om bredden på hans historiska intresse var avsevärd. Från och med denna tid publicerade S en strid ström av kortare vetenskapshistoriska artiklar, utgåvor av Berzelius självbiografi och reseanteckningar, samt inte minst ett tiotal volymer av dennes korrespondens. 1929–31 publicerade S det tre delar stora verket, Jac. Berzelius: levnadsteckning, förmodligen den mest omfångsrika biografi som skrivits över en svensk vetenskapsman. S hyllade den nomenklatur Berzelius skapat, baserad på ”klarhet och systematisk reda”, samt hans proportionslära, som byggde på att kemiska substanser alltid har konstant sammansättning. Han lyfte särskilt fram Berzelius starka uppfattning att all vetenskap skall fotas på erfarenhet och omfattande experiment och kännetecknas av en stor försiktighet med teorier. En sådan syn på vetenskap gällde även S:s egen historieskrivning, där allt skulle vara baserat på fakta. För historikern återfanns fakta i primärt källmaterial, vilket var liktydigt med bevarade anteckningar, brev och andra arkivalier. Utgivningen av Berzelius korrespondens kan på det sättet ses som den nödvändiga förberedande faktainsamling all vetenskap kräver, och S:s biografi bygger så gott som uteslutande på en omfattande inläsning av primärkällor, framförallt Berzelius enorma bevarade korrespondens.

Tillsammans med Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (bd 7) och Edvard Phragmén (bd 29) ingick S i den av VA tillsatta kommittén med uppgift att undersöka möjligheter och förutsättningar för att skapa ett museum för de exakta vetenskapernas historia, ett projekt som dock aldrig fullföljdes. Han tog aktivt del i vården av VA:s porträttsamling, och fungerade som ordförande i den Söderbaumska släktföreningen alltsedan dess bildande 1928 fram till sin död. Strax före sin död accepterade han uppdraget att skriva KVA:s historia inför jubileet 1939, vilket han dock aldrig hann slutföra.

S besatt en påfallande organisatorisk och administrativ förmåga. Redan under studietiden i Uppsala var han verksam i Naturvetenskapliga studentsällskapets sektion för kemi, både som referent och som sekreterare. Han fungerade en tid som bibliotekarie vid Kalmar nation, och som suppleant i studentkårens direktion. Efter att S utnämnts till professor vid LA, förestod han dess laboratorium genom de stora organisatoriska förändringar som följde när det omvandlades till avdelningen för jordbrukskemi vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. När Nobelinstitutet för fysikalisk kemi skulle byggas 1905 tog han aktivt del i planerna, inte minst därför att institutet skulle byggas på mark som ägdes av LA.

Inom VA åtog sig S flera tunga och tidskrävande sysslor. Han var preses 1912–13, vice sekreterare från 1918 och ständig sekreterare från 1923 fram till sin död. Därtill spelade S en viktig roll i Nobelpriskommittén för kemi, där han var medlem under drygt 30 år, samt i Nobelstiftelsens styrelse. Det historiska och organisatoriska arbetet blev så omfattande att han avgick från försöksanstalten 1923, och därmed upphörde i stort hans rent vetenskapliga verksamhet.

S ansågs vara en god föreläsare och skribent, och hans språkframställning lyftes särskilt fram i SA:s motivering till varför S 1929 skulle tilldelas dess stora pris för Berzelius-biografin.

S verkade mycket i det tysta, och trots ett träget och långvarigt arbete både inom LA och VA, finns inte många spår av honom, vare sig i kemins, akademiens eller Nobelprisens historia. Kanske var det en följd av att försiktighet var ett ledord i S:s verksamhet. Grundliga och noggranna experiment var basen för all vetenskap. Insamling av fakta var central och skulle redovisas så noggrant som möjligt, gärna i tabellform. Generellt uppmanade S alltid till stor återhållsamhet vad gäller mer allmänna slutsatser. Resultaten av gödselförsök från olika delar av landet kunde till exempel variera avsevärt, många andra faktorer såsom väder och skadeinsekter hade större inflytande på skördarna än gödselmedlet. Ett mycket karakteristiskt drag hos S är därför att han ofta hävdade att mer forskning var nödvändig innan det gick att nå säkrare resultat. Tvärsäkert uttalade han sig bara när han kritiserade andra forskare eller skribenter.

I Nobelpriskommittén bedömde S lugnt och sakligt de olika kandidaterna, ivrade för att fysiologiskt inriktade kemister skulle få priset och ställde, i enlighet med sina vetenskapliga ideal, höga krav på experimentell verifiering och noggrannhet hos pristagarna. Av det skälet var han tveksam inför valet av Fritz Haber som pristagare 1918, då han ansåg dennes teorier ännu inte tillräckligt bekräftade.

S:s egna ord från 1894 om Lavoisiers tänkande att man skall hålla sig ”på erfarenhetens säkra mark och akta sig noga för utflykter på de förhastade hypotesernas gungfly” kan i högsta grad sägas känneteckna hans egen vetenskap. Många av hans publikationer innehöll också redogörelser för och sammanfattningar av annan forskning, och hans publikationer från LA bestod ofta av sammanfattningar av arbetena på laboratoriet. För S var Berzelius ett vetenskapligt föredöme, och han hyllade dennes ”omutliga sanningskärlek och rättrådighet”, vilket han också såg som ett ideal i sin egen verksamhet.