Adalvard d.ä.

Adalvard den äldre, tysk missionsbiskop i Sverige (Skara), var enligt Adam av Bremen (III, 14) dekan vid domkapitlet i Bremen, då han av ärkebiskop Adalbert (1045–72) vigdes till svenskarnas biskop och i spetsen för en beskickning sändes till konung Emund Gammal. Beskickningen fick en ogynnsam utgång: på grund av inflytande från Emunds hovbiskop Asmund, som ej ville underkasta sig den bremiska ärkestolen, blevo sändebuden bortvisade. På hemvägen blevo de emellertid väl omhändertagna av konungens frände Stenkil samt drottning Gunhild, den danske konungen Sven Estridssons frånskilda gemål, som levde på sina gods i Sverige. Senare ångrade sig svenskarna på grund av en svår missväxt, skickade sändebud till Bremen och hämtade A. tillbaka till Sverige. Detta skall enligt Adam (III,15) ha inträffat vid den tid, då Emund Gammal dog och Stenkil, blev konung. Närmare datering är ej möjlig; missväxten kan dateras till 1056, men en dekan Adalvard har underskrivit en urkund i Bremen ännu 1060.

A:s verksamhetsområde var båda Götalandskapen; även Värmland säges han ha vunnit för kristendomen. Hans biskopssäte var Skara. Adam berömmer honom mycket för hans kristna nit: »han säges genom sitt heliga liv och sin goda lära ha dragit en stor mängd hedningar till den kristna tron» (IV,23). Han gjorde ock underverk: när barbarerna i sin nöd begärde det, lät han regn strömma ned och vädret sedan på nytt bliva klart. På inbjudan av konung Harald Hårdråde besökte han även honom i Norge och blev återsänd med så rika gåvor, att han därmed kunde lösköpa 300 fångar. Enligt en notis i den till Västgötalagen hörande biskopslängden – där, säkerligen med orätt, förd till Adalvard den yngre – lät han lägga grunden till Skara domkyrka, »Sancta-Maria-kyrkan». Adam vet, att han dog i Götaland; den omtalade notisen säger, att han vilar »i Guds frid och helge mäns» i den kyrka, han grundat. En miniatyrkalk från hans grav med inskriften »Adalwardus peccator» har där senare återfunnits. Hans död inträffade senast 1066 eller 1067.