Anders Eric Afzelius

4. Anders Eric Afzelius, f. 25 apr. 1779 i Forshems församling, d 1 mars 1850 i Riga. Föräldrar: kontraktsprosten och kyrkoherden i Mariestad Erik Afzelius och Kristina Margareta Victorin. Intogs i Skara skola 1790; student i Uppsala 12 dec. 1792; inskriven vid Åbo universitet 25 sept. 1795; försvarade 10 okt. 1796 i närvaro av konungen och hertigen av Södermanland under professor Johan Bilmark svenska teser; fil. kand. med fakultetens högsta vitsord 1797; höll oration vid konungens för-mälning s. å.; disp. under professor H. G. Porthan över av honom själv författad avhandling 25 juni 1798; fil. magister 26 juni s. å.; åter i Uppsala s. å.; jur. utr. kand. med fakultetens högsta vitsord 30 maj 1804; disp. över av honom själv författad avhandling 29 mars 1806; jur.utr. lic. hösten s. å.; jur. doktor (ultimus) s. å.; företog resor genom svenska och ryska Finland 1797 och 1798, genom nästan hela Sverige 1799–1803 samt till Danmark 1803, varvid han en kortare tid vistades vid universitetet i Köpenhamn. Av filosofiska fakulteten i Uppsala föreslagen till docent i historia litteraria 26 okt. 1799, men förslaget av formella skäl ej bifallet av universitetskanslern (15 jan. 1800); juris romani et patrii docens 4 juni 1804; auskultant i Svea hovrätt 2 juli s.å.; amanuens vid consistorium academicum i Uppsala s. å. och förestod tidtals kanslinotarie-, akademisekreterare- och ombudsmannatjänsterna; e. o. kanslist i nedre justitierevisionen s. å.; erhöll olika domarförordnanden 1804–06 (första gången 29 okt. 1804); v. häradshövding 14 aug. 1805; föreslagen att i Pommern tjänstgöra som lärare i svensk lagfarenhet och föredragande av justitieärenden vid tribunalet 1806; uppförd i tredje förslagsrummet till juris patrii et romani professuren i Uppsala 6 juli 1806 och till juris oeconomiae et commerciorum professuren därstädes 17 jan. 1807; juris patrii et romani adjunkt i Uppsala 17 maj s. å.; akademiombudsman juni 1808; ledamot i lagkommittén 30 mars 1814–14 jan. 1818; erhöll K. tillstånd att söka professur i Åbo 13 jan. 1818; disp. vid universitetet i Åbo s. å.; professor i allmän och fäderneslandets lagfarenhet därstädes 19 aug. s. å.; erhöll K. tillstånd att mottaga professuren och bliva rysk undersåte 24 nov. s. å.; medlem av finska kommittéer för kyrkolagen 1818, för revision av de akademiska konstitutionerna 1821 samt för utarbetande av en tulltaxa, som utfärdades 1822; begärde efter privat kejserlig befallning avsked från professuren s. å. och erhöll detta med livstidspension (3,000 rubel) 20 maj s. å. (kejserl. reskript); avträdde 13 juni s. å.; därefter bosatt nära Helsingfors; förvisad till staden Vjatka i östra Ryssland mars 1831; erhöll tillstånd att återvända till Finland 1835; återkom dit 29 apr. 1835; därefter bosatt å gården Dysterniemi nära Villmanstrand; sedermera, troligen på egen begäran, förflyttad till Östersjöprovinserna (1837); bosatt först i Wenden (Lifland), därefter i Riga.

Gift 25 mars 1806 med Maria Margareta Hydrén, f. 1784, d 29 apr. 1835, dotter till hovpredikanten, kontraktsprosten och kyrkoherden i Veckholm Lars Hydrén.

I Uppsala torde A. hava tillhört den Höijerska s. k. Juntan. Han var verksam som medarbetare i tidens för Kants filosofiska idéer kämpande tidskrifter, Silverstolpes Litteraturtidning och Journal för svensk litteratur samt Adlersparres Läsning i blandade ämnen. Bland dem, som stodo honom nära, var Geijer, och vänskapen med honom varade livet igenom. Med iver ägnade sig A. åt den juridiska vetenskapen. Fastän kämpande med ekonomiska svårigheter, ökade genom underhållet av stor familj samt släktingar till sig själv och hustrun, lyckades han samla ett huvudsakligen juridiskt bibliotek om 11,700 volymer, varav dock största delen (9,000 volymer) redan vid flyttningen till Finland måste avyttras och även återstoden sedermera skingrades. Tidigt uppmärksammad, erhöll A. i förslagen till de sökta professurerna de amplaste lovord för snille och begåvning. Kallad till ledamot av lagkommittén, nedlade han såsom den lärde rådgivaren ett betydande arbete vid utarbetandet av flera balkar; vidlyftigare utredningar av rättshistoriskt och komparativt innehåll äro intagna i lagkommitténs protokoll. Dessutom lär han hava gjort sig känd för stor lätthet att i tal behandla svenska språket. Genom bemedling av sin kamrat från studietiden i Åbo statssekreteraren R. H. Rehbinder erhöll A. den professur, som under ett par år stått ledig efter Calonius. Föregången av ett gott rykte, mottogs han med ljusa förhoppningar och förvärvade snart det största anseende och inflytande särskilt inom akademiska kretsar. Han erhöll också genast flera uppdrag. Bland annat genom sin energiska inblandning i vissa akademiska stridigheter stötte han sig emellertid med inflytelserika personer, som måhända från början räknat på honom som medhjälpare i deras eget intrigspel. Bland A:s fiender voro snart hans forne beskyddare Rehbinder samt den om sin makt ömtålige vice kanslern vid akademin Aminoff. Av brevväxling mellan dessa båda framgår, att de visserligen funno honom oersättlig i anseende till hans – såsom Aminoff skriver – »överträffande kunskaper och förståndsförmögenheter» men att, de å andra sidan i honom sågo en intrigmakare, den där ej på rätt. sätt använde sina talanger. Genom sitt tvungna avsked, som väckte mycket uppseende ej minst i Stockholm, förlorade visserligen A. sin ställning vid akademin men fick det genom sin rundliga pension i ekonomiskt avseende bättre ställt än förut. Han kom att verka huvudsakligen som advokat, därvid särskilt hjälpsam mot allmogen, som högligen aktade och beundrade honom. Därjämte fortsatte han med utarbetandet av ett redan under den svenska tiden påbörjat större juridiskt arbete. Det till stor del fullbordade manuskriptet till detta verk blev sedan delvis förstört, och detta i samband med genom vidriga öden minskad verksamhetslust samt brist på litteratur förorsakade arbetets avbrytande. En vida större olycka än avskedandet drabbade A. genom hans utan rannsakning och dom ålagda förvisning. Det har uppgivits, att generalguvernören i Finland Zakrevski velat använda A. till förryskningsarbete. Möjligen har man i A: s vägran härvidlag samt i hans vänskapsförbindelser med politiskt misshagliga personer att söka en anledning till hans onåd. Genom medverkan vid vissa stora jordprocesser hade han förskaffat sig mäktiga fiender. De beskyllningar, som officiellt togos till grund för förvisningsdekretet, voro ogrundade. Säkert är, att den verkliga orsaken till detta även för A. själv varit dunkel. Då kejsarens befallning först gått ut på ett förständigande att lämna landet, hade A. sänt sin familj i förväg till Sverige för att själv följa efter, men när han på sin resa lämnat den sista gästgivargården på Åland, blev han gripen. Till följd av den brådstörtade avresan hade A. hindrats att reda upp sina bland annat på grund av egendomsköp invecklade affärer, vilket i sin mån bidrog till att han under sin återstående levnad följdes av ekonomiska bekymmer. Han levde nu i till en början strängare men sedermera – efter bemedling av särskilt en greve v. Mengden – lindrigare fångenskap. Kort efter sin ankomst till Villmanstrand klagar A. i ett brev till Rehbinder: »Genom ålder, mångårig sjukdom och ännu fleråriga själslidanden hava de små intellektuella förmögenheter, jag ägt, blivit till den grad förslöade, att jag redan länge haft ordsak att betrakta mig som en slags psykologisk ruin. Fem års fullkomliga umbärelse av alla böcker och av all icke blott juridisk utan även annan litterär sysselsättning har flyttat mig så långt tillbaka från den punkt, på vilken jag en gång stod, att jag icke en gång själv förmår beräkna avståndet». Under sin Rigatid lär A. hava sysslat med utredningar angående rättsförhållanden från den tid, då Östersjö-provinserna voro svensk besittning. A: s' öde som politisk martyr har länge ansetts som det sorgligaste, vilket drabbat någon finsk universitetsman. Han ligger begraven å luterska kyrkans kyrkogård i Riga.