Michael Olavi Agricola

Agricola, Michael Olavi, f. omkr. 1508, d 9 apr. 1557, var av svensk börd; hans fader Olof Simonsson var fiskare i Torsby, Perno socken, östra Nyland. Efter att ha gått i skola i Viborg kom han till Åbo och blev där skrivare och omsider sekreterare hos biskop Martin Skytte. Av Petrus Särkilaks inhämtade han den evangeliska åskådningen, blev prästvigd och predikade nitiskt i evangelisk anda. Med understöd av biskopen reste han till Wittenberg för att studera vidare, inskrevs vid universitetet där 1536, blev magister 1539 och återvände till Sverige s. å. tillsammans med Georg Norman, försedd med rekommendationsskrivelser till konung Gustav från Luther och Melanchthon. Han blev nu rektor för Åbo skola och ägnade sig tillika flitigt åt litterär verksamhet på finska i reformationens tjänst. I stiftsstyrelsen torde han ha intagit en alltmer betydande plats vid sidan av biskop Martin, om vars ålderdom och skröplighet det är tal redan 1544. Ett minne av A:s verksamhet från denna tid finnes kvar i det värdefulla register över Åbo kapitels gods och inkomster, som han på offentligt uppdrag upprättade 1541 eller 1542. Originalet av denna viktiga urkund gick förlorad i Åbo brand, men utdrag hade dessförinnan meddelats av H. G. Porthan i hans kommentarer till Juustens krönika, och sedermera har hela registret efter en bevarad avskrift offentliggjorts av V. G. Lagus. Efter domprosten Hans död 1547 erhöll A. till sina tidigare prebenden vid domkyrkan, varav det mest betydande var S:t Laurentii, ytterligare domprostgården. Den 22 febr. 1548 måste han på konung Gustavs befallning överlämna rektorstjänsten åt Paulus Juusten; han klagade däröver hos konungen — förmodligen på grund av de med tjänsten förenade inkomsterna — men vann icke gehör. Under biskop Martins sista år (d 30 dec. 1550) synes han obetingat hava varit den ledande kraften i stiftet, liksom han sedan blev det under den långa biskopsvakansen utan att äga någon annan officiell ställning än som kanik. I febr. 1549 finner man honom tillsammans med kyrkoherden Canutus Johannis i Åbo på visitation ända borta vid Nyslott. Med de litterära arbetena fortsatte han alltjämt. I ett brev i sådana ärenden till boktryckaren Amund Laurensson i Stockholm 1 apr. 1551 beder han bevekligen denne genom Olaus Petri hos konungen utverka understöd för Finland med anledning av rådande hungersnöd. Först 1554 beslöt konungen att besätta biskopsstolen och kallade då till sig Åbo domkapitels fyra återstående medlemmar, däribland A. De kommo till Stockholm i maj och erhöllo på Gripsholm konungens besked: A. skulle bli biskop (»ordinarius» enligt konungens terminologi) i Åbo, men de östra delarna av Finland skulle avskiljas till ett särskilt stift, Viborgs, under P. Juusten — en anordning, som föga behagade A. Invigning fingo båda av biskop Botvid i Strängnäs. Redan i juni voro de tillbaka i Åbo. A. visiterade emellertid i flera kyrkor i skärgården och vid kusten, varunder han bl. a. införde evangeliskt kyrkoskick i Nådendals kloster, innan han 8 sept. höll sin inträdesmässa i domkyrkan med större ståt, än som behagade konungen. Sommaren 1555 visiterade han i Österbotten. På hösten 1556 erhöll han ett politiskt uppdrag: att jämte ärkebiskop Laurentius Petri, Sten Eriksson (Leijonhufvud) o. a. deltaga i en fredsbeskickning till tsar Ivan i Moskva. Beskickningen lämnade Viborg på nyåret 1557 och fullgjorde sitt uppdrag att avsluta freden. På hemvägen blev A. sjuk och avled, när man skulle hjälpa honom upp ur släden, i Kyrönniemi by i Nykyrka socken, strax innanför svenska gränsen, 9 apr. 1557. Tre dagar därefter begrovs han högtidligen i Viborg i ärkebiskopens närvaro.

A: s finska skrifter, som trycktes i Stockholm och synas ha bekostats av A. själv, äro de första tryckta arbeten på detta språk och gjorde först reformationens tankar tillgängliga i tryck för de läskunniga bland rikets finsktalande undersåtar. Äldst är en abc-bok (Abckiria), troligen utkommen 1542, kanske i två upplagor. Därnäst följer en katekes, sannolikt översättning, av Luthers lilla katekes, numera förlorad. Hans tredje verk är en stor, närmast för prästerskapet avsedd »Bönbok ur bibeln» (Rucouskiria bibliasta) 1544, på över 400 blad i litet format, en religiös folkbok med kalendarium och bondepraktika m. m. i inledningen; själva bönesamlingen består till stor del av kollektböner för kyrkoårets sön- och helgdagar; dessutom förekomma valda lovsånger och böner ur bibeln och kyrkofäderna, en biktspegel, de tre gammalkyrkliga symbola m. m. Översättningen av nya testamentet var påbörjad redan 1537 under A:s Wittenbergstid och förelåg färdig 1543, då han vädjar till sin vän och gynnare Norman att utverka anslag till dess tryckande; den utkom emellertid först 1548, illustrerad med inströdda träsnitt och försedd med korta noter och randanmärkningar. Översättningen grundar sig dels och framför allt på den grekiska texten, dels på de latinska, tyska och svenska översättningarna. I företalet finnes en kort berättelse om kristendomens införande i Finland, den svenska befolkningens ankomst till landet, Finlands landskap, folkstammar och dialekter. 1549 utkommo »Handbok» (Käsikiria), »Mässbok» (Messu) och »Kristi pinos historia». A: s liturgiska ståndpunkt är i det hela densamma, som återfinnes i 1541 års under Normans auspicier gjorda revision av de svenska kyrkliga böckerna. Även delar av gamla testamentet översatte han, om med begagnande av den hebreiska grundtexten är osäkert. Han synes hava planerat en hel bibelöversättning men ej fullföljt den på grund av ekonomiska svårigheter. 1551 utkom Psaltaren, indelad i avdelningar för tidegudstjänsterna. Enligt Juustens uppgift har denna översättning egentligen verkställts av djäknarna i skolan under dennes eget överinseende; A. synes ha reviderat densamma. I det enligt A:s vana versifierade företalet finns en värdefull, kortfattad förteckning över finnarnas hedniska gudar med korta karaktäristiker av dem, den äldsta i sitt slag. Därefter utkommo dels (1551) valda stycken ur gamla testamentet, bl. a. de nio första mindre profeterna, dels (1552) de tre sista mindre profeterna jämte utdrag ur Mose lag. — På svenska har A. skrivit, ehuru ej utgivit, en översättning från plattyska av Visby sjörätt (1549).

A:s religiösa åskådning är till sin prägel avgjort evangelisk. Med avseende på kyrkobruken är han påverkad av Normans åsikter. Hans författarskap får till stor del sin prägel därav, att det gäller att göra evangeliska tankar begripliga för ett folk, som ännu knappast har någon aning om dem. Genom sin litterära verksamhet blev A. det finska skriftspråkets grundläggare. Till sin allmänna byggnad är hans språk västfinskt, men man träffar också i detsamma åtskilliga östfinska beståndsdelar, vilka troligen härleda sig från hans skoltid i Viborg. I språkvetenskapligt avseende äro A:s verk synnerligen värdefulla såsom varande, jämte ett par ungefär samtidiga handskrifter, de äldsta omfångsrikare minnesmärkena av finskt språk.

A. var gift med Birgitta Olofsdotter, som överlevde honom. Hans son, Kristian Agricola, f. 1550, d 1586, blev 9 aug. 1578 rektor i Åbo skola och 1583 biskop i Reval (K. brev på underhåll 1 okt.) samt erhöll 12 maj 1584 adelskap. Kristian A., som till Johan III avgivit förbindelse att iakttaga den nya liturgin, tillträdde sin tjänst i Reval först 1584; i sitt stifts tillstånd, som han fann förvirrat och nära nog hopplöst, torde han trots den duglighet, varför han berömmes, under sin korta verksamhetstid ej ha kunnat åstadkomma någon avgörande förbättring. — Uppgifterna, att svenska adliga ätterna Leijonmarck och Åkerman samt finska adliga ätten Agricola härstamma från söner till biskop Kristian A., äro oriktiga.