Peter Lorenz Sellergren

Sellergren, Peter Lorenz, f 9 april 1768 i Jönköping, Kristina, d 1 maj 1843 i Hälle-berga, Kron. Föräldrar: pistolsmeden Petter Sellegren o Anna Maria Björkander. Elev vid Jönköpings trivialskola, inskr vid LU 8 okt 88, prästv i Växjö 2 mars 94, pastorsadjunkt i Barkeryd 94, i Våthult o Båraryd 97, allt i Jönk, i Växjö 01, i Tolg 03, i Moheda 03, i Göteryd 04, i Hallaryd 06, allt i Kron, i Björkö, Jönk, 06, i Aseda 08, i Ryssby 09, båda i Kron, i Svenarum, Jönk, 10, komminister i Hälleberga från 17 mars 11 (tilltr 12).

G 5 juli 1823 i Hälleberga, Kron, m Anna Maria Petersdtr, f 12 nov 1787 i Alguts-boda, Kron, d 19 mars 1828 i Hälleberga, dtr till korpralen Peter Jonasson Stamp o Stina Pehrsdtr.

S:s far, som var mästare vid gevärsfaktoriet i Jönköping, hade tagit sitt namn från byn Sällhult i Stenbrohults sn, varifrån han härstammade. S ändrade emellertid under studietiden sitt efternamn till Sel-lergren för att skilja det från prästen Petrus Sellegren, som vid mitten av 1700-talet blivit avsatt och avrättad för sedelförfalskning. Senare skrev S att "numera vill jag icke blygas att räkna himmelsk släktskap med brottslingen Sellegren", som blivit omvänd före sin avrättning. S växte upp i Jönköping under fattiga förhållanden. Då han var åtta år dog modern och sju år senare även fadern. Tack vare stöd från släktingar och vänner kunde han studera vid stadens trivialskola. I avgångsbetyget ställt till LU beskrivs S som en "väl begåvad yngling". Han hade alltså goda förutsättningar att förverkliga sin önskan att bli präst. Vid flera tillfällen under studietiden i Lund måste han ta informators- och predikokonditioner för att försörja sig. I synnerhet vistelsen i Hyby hos prosten F Swanander, som övade honom i talekonsten, tillskriver S stor betydelse. S:s oratoriska och poetiska begåvning gjorde honom uppskattad i studentkretsarna och han blev en "vän av bålarnas poesi och skålarnas prosa" (Wieselgren 1847).

Efter prästvigningen i Växjö 1794 följde de mörka åren i S:s liv. Hans svaghet för starka drycker och medföljande moraliskt förfall gjorde att han missiverades från den ena församlingen till den andra. Under 17 år hade han inte mindre än elva förordnanden - ett av dem i Växjö under domkapitlets ögon. Gång efter annan inkallades han till domkapitlet för varning och förmaning men med föga verkan trots löften om bättring. Inga predikningar av S är bevarade från dessa år - han talade utan koncept - men det framgår av hans senare uttalanden att de hölls i upplysningsteologins anda. S hade namn om sig att vara stiftets störste vältalare och poet. Han fick många vänner inte minst i de bildades kretsar. Tack vare hans begåvning höll stiftsledningen honom om ryggen så att han inte suspenderades. S sökte under dessa år flera gånger förgäves ordinarie tjänst. Först 1811 valdes han till komminister i Hälleberga i Älghults pastorat. Då han senare skulle avlägga ämbetseden inför domkapitlet kunde han inte göra det. Man misstänkte att han "tagit starka drycker till överflöd". Han inkallades åter, varnades och uppmuntrades att väl använda sina goda ämbetsgåvor.

Hösten 1813 sände C H Barcheus, brukspatron på Orrefors järnbruk i Hälleberga, ett brev till pastoratets kyrkoherde, med uppgift om att församlingens "eländige pastor" uppträtt berusad vid ett skriftermål och vid ett barndop varit så "plakat full" att dopet inte kunde förrättas. Därför borde S inte mer få beträda predikstolen i Hälleberga och en adjunkt borde anskaffas. Brevet vidarebefordrades till domkapitlet, som förordnade en sådan. Ärendet lämnades sedan till häradstinget i Lenhovda. Då målet kom upp i jan 1814 kunde S inte närvara på grund av sjukdom. Inkallade vittnen berättade, att S sedan en tid tillbaka led av syn- och hörselhallucinationer, hade orediga tankar och anfäktelser samt fruktade Guds och människors straff. Rätten ansåg att han inte var fullt frisk och därför inte kunde ställas till svars för de fel han anklagades för. Han rekommenderades vila och läkarvård.

S reste med en skjutsbonde de sju milen till Växjö, fortfarande med svåra anfäktelser, men varken hans överordnade eller läkare kunde hjälpa honom där. Han sökte då under bön efter räddning i bibeln och andaktsböcker. Hjälpen kom enligt S:s självbiografiska dikt En blick i mitt hjärta, då han påminde sig några ord i en postilla han läst: "Tid och nåd följas åt". Så länge han levde fanns det alltså hopp. Samtidigt manade honom Guds ord: "Bättra dig och tro så skall du finna nåd hos Gud och saligheten vinna." Han fattade då beslutet att upphöra med sitt gamla liv i dryckenskap, ett beslut han sedan höll. Även J Arndts Sanna kristendom betydde mycket vid hans omvändelse. Den gav honom "en första insikt i evangelii hemlighet" (Hultbring).

Långfredagen 1814 var S så pass återställd att han predikade i ottesången i domkyrkan. I predikan vände han sig med kraft mot upplysningsteologin och dess människosyn och betonade hur nödvändigt det var med bättring och omvändelse för att inte gå evigt förlorad. Ytterligare några gånger sommaren 1814 predikade han i Växjö och vid Evedals hälsobrunn med samma huvudinnehåll i förkunnelsen. Eftersom han fortfarande kände sig osäker använde han sig av koncept och förebilder, bl a J Möller (bd 26). Dennes konservativa pietism blev även i fortsättningen en grundton i S:s förkunnelse och enskilda själavård. Då S åren närmast efter omvändelsen rekommenderade lämpliga andaktsböcker följde han i huvudsak Möllers rekommendationer.

Den tionde söndagen efter Trefaldighet 1814 stod S åter i predikstolen i Hälleberga kyrka och bad under tårar Gud och människor om förlåtelse för sitt tidigare liv. Hans omvändelse upplevdes som ett verkligt mirakel. Många befarade emellertid att det hela skulle få ett hastigt slut. Man tyckte att han uppträdde excentriskt, då han bl a brände sina romaner och annan "otrons" litteratur, gav bort sin violin för att inte frestas att spela "världsliga" visor och predikade mot nöjen, dans och kortspel. Men under nästan 30 år skulle S fortsätta att verka i Hälleberga, nu som väckelsepräst.

1815 skrev S till psalmbokskommittén, som uppmanat församlingarna att insända synpunkter på förslag till den nya psalmbok som skulle komma 1819. Han kommenterade flera av psalmerna varvid han främst vände sig emot neologins antropo- logi. S kritiserade inte endast, han bifogade även själv förslag till dessa psalmer. I 1819 års psalmbok finns stora likheter mellan S:s förslag och den slutgiltiga utformningen av dessa. Hans poetiska ådra kom också till uttryck i hans Andeliga sånger. I P H Syréens sångbok skall han ha rättat eller godkänt alla sångerna.

Ungefär ett år efter omvändelsen, då S helt återvunnit självförtroendet, kunde han släppa sina förebilder vid predikoförberedelsen. Förutom Arndt och Möller hade också Luther, P J Spener, A H Francke, J J Rambach, A Nohrborg och C Scriver varit viktiga tillflöden i hans förkunnelse. En del av dessa författare hade han ordagrant citerat. Då han nu åter började predika utan koncept fortsatte han att använda bl a deras böcker till sin egen uppbyggelse. De predikningar av S som senare utgavs hade nedtecknats av åhörare. S:s gåva som talare kom åter till sin rätt. En person som hört honom predika yttrade: "När S talade väckelsens ord, kunde man tro att kyrkbänkarna skulle störta samman. Var det åter försoningsnåden som förkunnades, tyckte man sig lyftas över jorden och se den nya staden" (Bager). S:s förkunnelse och enskilda själavård byggde på den "nådens ordning" han själv upplevt. Han var varken en "utmärkande lagpredikant eller utmärkande evangelisk predikant. Han delade rätt sanningens ord" (Wieselgren 1827). Predikningarna avslutades i regel med en tillämpning, där han vände sig till olika grupper av åhörare: de sovande, uppväckta och omvända, ibland även till olika åldersgrupper.

Genom S:s förkunnelse skedde en väckelse i Hälleberga och bygderna däromkring. Väckelseprästen A Elfvings (bd 13) kvarlevande lärjungar, som kallades elfvingianerna eller "de gamle kristna" och som bodde främst i det dåvarande Kalmarstiftet, vände sig genast till S. De såg i honom "en rätt lärare". S deltog även i deras samlingar i hemmen. Genom dem lärde han närmare känna P Murbecks (bd 26) och Elfvings böcker. Väckelsen nådde också till bygder avlägsna från Hälleberga. Kyrkvandringar till Hälleberga är omvittnade från ett 40-tal församlingar belägna i Växjö, Kalmar, Lunds och Linköpings stift - vandringar på upp till 15 mil är kända. Människor från samma bygd gick i regel tillsammans och sjöng ofta under vandringen ur Mose och Lambsens visor. Den gamla kyrkan i Hälleberga blev för liten för att rymma alla. En större stod klar 1821, men även den visade sig vara för liten. I sockenstämmoprotokollen från 1820-talet står upprepade förbud för utsocknes att uttränga de egna sockenborna ur bänkarna eller att framtränga i koret. Däremot fick man stå i gångarna eller sommartid lyssna på kyrkogården genom de öppna fönstren. S hade en kraftig stämma som nådde fram till åhörarna.

Kyrkbesöken följdes ofta av enskilda samtal i S:s prästgård Högelycke. J Tern-ström, sedermera kyrkoherde i Fjälkestad, som bodde som student hos S ett halvår 1826, berättar att det dagligen kom människor från olika håll med "bekymmer i salighetssaken". Eftersom S själv upplevt både djupaste ångest och Guds nåd hade han en enastående förmåga att trösta och hjälpa. Samtalen gav ofta anledning till fortsatt kontakt genom brev. Över 500 brev "i andliga ämnen" är kända, varav ca 300 delvis är tryckta. S gav med tvekan tillåtelse till tryckningen, vilken boktryckare J P Lönnegren bad att få utföra. Orsaken till S:s tvekan var att breven var ställda till enskilda personer, som kommit olika långt på trons väg. Eftersom breven genom tryckningen skulle nå en större läsekrets, kunde de lätt misstolkas. Då S själv var sjuklig mot slutet av sitt liv bad han sina nära vänner J Sandell och P Wieselgren att avgöra vad som borde uteslutas. Det gällde främst adressaternas namn och personliga uppgifter. Av originalbrev till ett stort antal av de tryckta breven framgår att S var i brevkontakt med människor av vitt skilda yrken och samhällsklasser i hela södra Sverige, men även till mera avlägsna orter nådde hans själavårdande råd. Dessa är utförliga och har ofta hänvisning till bibelställen.

I sina brev varnade S bl a för vanekristendom och att tro sig vara omvänd utan att vara det. Man fick inte förväxla tro med känslor och inbillningar. Breven besvarade också många frågor om hur man skall leva som kristen. Flera av svaren gällde tillämpning av sabbatsbudet. Här gick S längre än 1687 års stadga om eder och sabbatsbrott. Anknytningen till P J Speners katekes är tydlig. Breven innehöll även hänvisningar till lämplig andaktslitteratur. I S:s rekommendationer av sådan kan man se en utveckling. Från 1814 stod S i en tradition i vilken ortodoxi, pietism och herrnhutism förenades liksom hos Möller. Det gemensamma för litteraturen han rekommenderade var att den betonade bättring och omvändelse. Då han på 1820-talet närmare studerade herrnhutiska böcker, bl a efter kritik från elfvingia-nerna, fann han att de inte framhöll lagen och anfäktelser. Därför avrådde han senare från böcker med den "herrnhutiska villan".

I företalet till tredje häftet av Utdrag ur bref i andeliga ämnen skriver S att även en del pietistiska böcker han tidigare framhållit, borde "läsas med största varsamhet". Bakom detta uttalande låg både att böckerna hade rekommenderats till enskilda personer i ett visst andligt tillstånd och den s k bokstriden på 1830-talet. H Schartaus (bd 31) brev hade orsakat stridigheter bland "läsarna" om vilka böcker man borde läsa. S och Schartau stod till stor del i samma kyrkoortodoxa pietistiska tradition och hade gemensam syn på bibelordets auktoritet och omvändelsen. Men i vissa andra frågor, särskilt i värderingen av äldre pietistisk andaktslitteratur, hade de olika uppfattning. S kände andlig släktskap med hallepietismen, medan Schartau till en del hade sina förebilder i württembergpietismen. Genom S:s ingripande förhindrades brytning mellan de båda åsiktsriktningarna i bokstriden. Han rådde de tveksamma att läsa endast Bibeln, om de inte hade förmåga att "pröva andarna".

Stiftsledningen var efter S:s omvändelse uppmärksam på om hans verksamhet skulle spåra ur och sektbildning uppstå. "Väckta" präster missiverades därför bort från hans närhet, men därigenom spreds väckelsen. Man märkte snart att S:s väckelse var inomkyrklig. Han manade dem som sökte honom att inte söndra sig utan vara trogna sina egna församlingar och präster. Biskop L Mörners (bd 26, s 288) uppskattning kom bl a till uttryck vid prästmötet 1817, då han utsåg S till predikant vid följande prästmöte. Biskop E Tegnér, som annars var kritisk till "läseriet", tackade S vid visitationen i Hälleberga 1831 för hans nit och skicklighet. Särskilt fann Tegnér S:s konfirmandundervisning föredömlig; den pågick längre tid än som annars var vanligt. Tegnérs uppskattning av S framgår även av ett brev till statssekreterare A af Kullberg (bd 21) 1825; "S har länge varit känd som den ypperst begåvade präst i stiftet, är dessutom en man av goda kunskaper och ett (numera) exemplariskt levnadssätt." S hade också ett slags söndagsskola med förhör av barnen mellan sex och nio år. Som handledning för föräldrarnas andliga fostran av sina barn översatte han en del utländsk litteratur. Hus-förhörslängderna visar att i hans prästgård bodde långa tider barn, förmodligen föräldralösa, och att även gamla människor omhändertogs.

Då S ofta var sjukledig, i synnerhet mot slutet av sitt liv, fick han adjunkter till sin hjälp; mest känd är P Nyman (bd 27). De flesta av hans 15 adjunkter tog intryck av S och blev själva väckelsepräster. Ett 35-tal unga präster stod i kontakt med S genom brev eller personliga besök, bl a J Sandell, P Wieselgren, C Ringberg och J Ternström. Till flera förmedlade S predikoutkast. Med skäl kan sägas att han blev "stiftare av en homiletskola för många bland Smålands präster "(Skarstedt). Wieselgren gav S namnet "Kyrkofadern i kaplanstugan".

En blivande präst som sökte S för råd var Erland Carlsson (bd 7) från Älghult. Han utvandrade senare till Amerika och blev en av de ledande vid bildandet av Augustanasynoden. Synodens namn visar att man ville vara trogen det evangelisk--lutherska arvet. Carlsson blev senare president för synoden. Väckelsen från Hälleberga kom därigenom att sätta påtagliga spår även bland svenskar i Amerika.

Många i den gammalpietistiska väckelsen var tveksamma till ideella organisationer vid sidan om kyrkan. Av den anledningen kunde de kritisera också ett i föreningsform organiserat nykterhetsarbete. Till de nykterhetsföreningar som bildades under slutet av S:s liv hade han en försiktigt avvaktande hållning. Han ansåg att nykterhet var en frukt av en sann bättring och en levande tro. Men han ville inte heller avråda någon från att gå med i en sådan förening. Inte heller till föreningsverksamhet i övrigt var S avvisande. Han var en tid medlem i Evangeliska sällskapet och spred ett 30-tal av dess olika traktater. Bibelsällskapets verksamhet stödde han genom att förmedla biblar i stort antal i församlingen. Övrig andaktslitteratur, såsom böcker av Arndt, Nohrborg, Rambach, Murbeck samt sångboken Mose och Lambsens visor spred han i över 1 000 exemplar. För evangeliets spridande genom Missionssällskapet verkade han med upprepade insamlingar.

Vid S:s bortgång skrevs bl a om honom att "han var en kyrkans prydnad, en fader i Kristo, en prydnad för sitt stånd, till ett ljus för oräkneliga. Om någon bland redliga lärare gjort sig förtjänt av att hans minne och verk bevaras åt eftervärlden, så är det Sellergren" (Ternström 1843). Predikningar och brev av S har tryckts på nytt över 100 år efter hans död. Den tionde söndagen efter Trefaldighet 1814, då S predikade som "en ny människa", firas ännu (2002) i Hälleberga som "S:s söndag" under stor uppslutning.

Den sellergrenska väckelsen kännetecknas av att den orubbligt höll fast vid den lutherska bekännelsen. Hela Bibeln var Guds ord och ett rättesnöre för människorna. Man tog "salighetssaken" på största allvar. Väckelsen var kristocentrisk och betonade betydelsen av Kristi försoning för den enskilda människan. Frälsningen var ett Guds verk genom tron på Kristus, men människan måste kämpa för att segra. L Linderoths (bd 23) psalm Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger, sjöngs ofta i väckelsekretsarna. Omvändelsen skulle följas av ett helgat liv. Man höll strängt på söndagens helgd. Den dagen skulle ägnas åt gudstjänstbesök, läsning ur någon postilla och vila. Dagligen läste man Bibeln eller någon andaktsbok. Av omgivningen kallades väckelsens folk för "läsare" eller "gammalläsare". De var trogna och pålitliga i sitt arbete och tog det sociala och etiska li- vet på stort allvar. Väckelsen var inomkyrk-lig och har inte efterlämnat någon särskild riktning inom kyrkan med anknytning till S:s namn. Den sammansmälte med väckelsen från Murbeck, Elfving, Hoof, Nyman och flera andra väckelsepräster i den "gammalkyrklighet" som kom att prägla stora delar av sydöstra Sverige. Genom den fick Sv kyrkan där ett av sina starkaste fästen i landet. S är jämte Schartau centralgestalten för det kyrkliga fromhetslivets förnyelse i södra Sverige.

Till det yttre var S korpulent och något under medellängd. Ansiktsuttrycket var milt men ändå allvarligt. Han älskade sång och musik och tog senare tacksamt emot en violin i stället för den han skänkt bort vid sin omvändelse. S var ömtålig för köld och var sommartid klädd som andra under vintern. Många är de berättelser som återges om honom i Hällebergabygden, där han blivit något av en helgongestalt.