Anders Kullberg, af

2 af Kullberg, Anders Carlsson, f 3 aug 1771 i Östra Strö, Malm, d 6 maj 1851 i Kalmar. Föräldrar: kh Carl K o Johanna Wallstedt. Inskr vid LU 11 jan 81, mag 22 juni 93, jur ex 17 dec 93, doc i grekiska o österländska språk 6 febr 97, allt vid LU, eo kanslist i justitierevisionsexp 12 jan 98, auskultant i Göta hovrätt 98, eo kanslist i kanslikoll:exp 15 mars 99, kanslist o sekr vid hovkanslersämb 23 nov 01, prot:sekr i k kansliet 11 maj 07, led av tryckfrihetskomm 09—15, handsekr hos kronprins Karl August 10, exp:sekr:s fullm 6 jan 10, sekr i heml utsk vid riksdagarna 10 o 12, ordf i boktryckerisocieteten 11—26, kansliråd 8 okt 12, adl 5 aug 18, led av dir för Sthlms stads undervisn:verk 19, led i k kanslistyr med särsk uppdrag att tillse ecklesiastikverket i Lappmarken 19, statssekr:s n h o v 13 juni 20, tf statssekr i ecklesiastikexp 28 dec 22, ansv utg för Post- o Inrikes Tidn:ar 24—32, led av komm rör överseende av rikets allm undervisn:verk 25—28, statssekr 11 maj 26, biskop i Kalmar stift 1 juli 30, prästv 24 juli 30, TD 10 nov 30, jubelmag vid LU 22 juni 44. — LVVS 06, LSA 17, LMA 19.

G 7 nov 12 i Sthlm, Maria, m Lovisa Johanna Kruse, f 19 aug 89 där, d 3 mars 50 i Sthlm, Klara, dtr till grosshandl Martin K o Anna Christina Nordling.

K var den äldste av 20 syskon o undervisades fram till studentexamen av sin far. Vid univ i Lund läste han målmedvetet o ägnade mer tid än brukligt åt de levande, språken. Efter att ha disputerat under Fremlings presidium 1793 erhöll han hedersrum vid promotionen, o på hösten s å avlade han den juridiska examen som krävdes för tjänst vid statens verk. Han gjorde försök att bli docent i filosofi men misslyckades o ansåg sig motarbetad i Lund, varför han 1796 for till Sthlm för att pröva andra möjligheter. Hjälpt av rekommendationsbrev o sina språkkunskaper fick han tjänst som huslärare hos presidenten Carl Johan Gyllenborg o därmed tillträde till inflytelserika kretsar. Som författare till kupletter o charader, skicklig dansör o god anekdotberättare vann han framgångar i sällskapslivet. Dessa tycks ha varit orsak till att han 97 utan föregående prov o utan skyldighet att tillträda tjänsten blev docent i grekiska i Lund o följande år kanslist i justitierevisionen. Han togs emot av skalderna Gyllenborg, Leopold o Oxenstierna o uppmuntrades att vårda sin egen flödande men kanske inte alltid inspirerade poetiska ådra. K översatte även tyska o engelska ballader, bl a G A Bürgers Leonore o M G Lewis Alonzo den tappre och skön Imogine, som blev en omtyckt folkvisa. Den senare ansågs länge av många vara en originaldikt av K o belönades efter en viss tvekan av SA med Lundbladska priset. I akademin tävlade han under sina tio första år i Sthlm med ett antal lärodikter o reflexionsstycken i sengustaviansk stil o erhöll 2 stora o 2 mindre pris. När han samlade sina dikter under titeln Poetiska försök, konstaterar han i företalet, att han ägnat sig åt poesin främst för att bli uppmärksammad o vinna framgångar som ämbetsman.

K befordrades under Gustav IV Adolf till protokollssekreterare o hade en mäktig beskyddare i hovkanslern Zibet. Samtidigt skaffade han sig återförsäkringar inom oppositionen, o efter statsvälvningen 09 befanns han stå i gunst hos Georg Adlersparre, som placerade honom som sekreterare i riksdagens hemliga utskott o från jan 10 som tronföljaren Karl Augusts handsekreterare. Under det följande halvåret var han i egenskap av kronprinsens förtrogne o hans inofficielle rådgivare en inflytelserik man. I brev låter K förstå, att han under sekreterartiden kom i skarp motsättning till inflytelserika gustavianer, som senare förföljde honom med illvilja o förtal. Av kronprins Karl Johan ansågs K dansksinnad o behandlades under ett par år med misstro, men som ledamot av tryckfrihetskommittén o ordf i boktryckerisocieteten handlade han de känsliga ärenden som föll inom dessa områden på ett sätt som uppskattades av kronprinsen, o han blev snabbt kansliråd, ledamot av SA o adelsman. K ansågs tidigt sakkunnig i tidnings- o tryckfrihetsfrågor. Av Gustav IV Adolf anförtroddes han att censurera Dagligt Allehanda o redigerade en lång period tidningen, som 10 framträdde som propagandaorgan för Karl August. Under riksdagarna 09—12 hade han privilegiet att ge ut Riksdagstidningar o 24—32 var han ansvarig utgivare för Post- och Inrikes Tidningar.

När K blev ordinarie statssekreterare 26, hade han redan i flera år varit föredragande i ecklesiastikärenden o var rustad med sakkunskap o personkännedom. Han tycks ha handlagt befordringsfrågor självständigt, ofta utan hänsyn till biskoparnas framställningar, o därigenom förlorat flera tidigare vänner. Han förtalades o hånades, o Tegnér, som var honom tack skyldig för sin biskopsutnämning, karakteriserar honom som en lömsk, opålitlig människa o en oduglig ämbetsman.

Under några år var K en av de ledande männen inom SA o hade hoppats att få efterträda Nils v Rosenstein som akademisekreterare. När han blev förbigången vid valet 24, kom han i viss mån på krigsfot med sina kolleger. Han röstade självständigt vid invalen, visade sig i umgänget med dem så obehaglig som möjligt o blev illa omtyckt. Senare blev förhållandet bättre, o enligt v Beskow sände K från Kalmar dikter o brev, som lästes upp vid akademins sammanträden o muntrade upp dess ledamöter. Diktsamlingen Poetiska försök var den enda han lät trycka, men han publicerade i fortsättningen i tidningar o särtryck tal, poem o någon gång litteraturkritik. Några gånger var han ute i politiska ärenden, som när han 43 anonymt i en dikt sökte tukta den rabulistiske kalmarredaktören Jon Engström.

I slutet av 20-talet erbjöds K att bli landshövding i Malmö. Han tackade nej, eftersom han hade klen ekonomi o ackordssumman var hög, men tog tacksamt emot anbudet att bli biskop i Kalmar. Då han därtill fick Ljungby som prebende, blev stiftet, som ansågs kräva jämförelsevis ringa arbete, ett av landets indräktigaste. För de intriger som föregick utnämningen lastade C A Agardh, som ansåg sig orättvist förbigången, kungen o K medan K:s son berättar, att de satts i gång i stiftet utan faderns vetskap. K som inte hade någon teologisk utbildning, blev 30 vigd till präst o till biskop men stannade på kungens begäran kvar vid sitt ämbete i Sthlm ytterligare ett år. Som biskop har K med viss orätt blivit utsatt för omild kritik av bl a sina kolleger Reuterdahl o Tegnér. Han kom vid 60 år till ett stift i oordning o lämnade det 20 år senare i betydligt bättre skick. Han avsatte odugliga präster, sökte bringa fred i ett grälsjukt konsistorium o använde sin ämbetsmannavana o sina förbindelser med regeringen till att skaffa fram medel för reparation av den sedan länge bofälliga domkyrkan. Vid Stortorget i Kalmar byggdes en rymlig skola o i Borgholm inrättades en apologistskola. K var en verksam nykterhetsvän o visade större förståelse för folkliga religiösa rörelser än flertalet stiftschefer. Politiskt var han rojalist o strängt konservativ. När det sommaren 38 blev känt, att hans vän v Hartmansdorff blivit förordnad som landshövding i Kalmar, blev enligt vad K uppger fönsterrutorna i biskopsgården inslagna. Alltjämt rojalist tillägnade han sig på äldre dagar mer liberala idéer o blev anhängare av de förändringar Oscar I ville se verkställda. Han agiterade för en representationsreform o genomförde under motstånd från sitt domkapitel sammanslagning av apologistskola, lärdomsskola o gymnasium till ett läroverk. I brev till M M af Pontin prisar han "Geijers slughet", som gjorde att denne i god tid lämnade de konservativa.

K hade anseende som vältalare o höll strängt på sin biskopliga värdighet i ceremoniella sammanhang, men präglades i det vardagliga umgänget av en vänlig öppenhet. "Där låg i hans väsen lika mycket av hovmannens finhet som lantmannens enkelhet" (N P Ljunggren).