Tillbaka

C Gösta A Selling

Start

C Gösta A Selling

Riksantikvarie

Selling, Carl Gösta August, f 28 sept 1900 i Danderyd, Sth, d 20 okt 1996 i Sthlm, Matt. Föräldrar: hovrättsrådet Carl Gustaf S o Gurli Elisabeth Nyrén. Studentex vid H reallärov å Norrmalm, Sthlm, 10 maj 19, inskr vid StH ht 19, deltog bl a i NordM:s byundersökn:ar i Skåne 20, i Samf S:t Eriks bebyggelseundersökmar i Sthlm 22–32, i E Kleins (bd 21) Runö-undersökn 23, e o amanuens vid NordM 23, förste amanuens där 30, andre intendent vid NordM o förest för Skansens högreståndsavd 32–37, FK vid StH 15 dec 23, FL där 31 jan 29, sekr i Samf S:t Erik 31–61, v ordf där 61–76, led av styr för ab Stadsholmen 36–66, VD där 56–60, stadsantikvarie o chef för Sthlms stadsmuseum 1 sept 37-60, disp vid StH 11 dec 37, FD där 30 maj 38, landstormsfänrik 1 maj 40, andre v ordf i Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) 48, ordf i Sv museimannafören 52–53, riksantikvarie o chef för RAA o Statens hist museum 17 aug (tilltr 1 dec) 60–30 sept 66, sekr i VHAA 1 okt 60–6 sept 66, ordf i (Sthlms stads) komm för Gamla stan nov 60–mars 65, expert i antikvarieutredn 63–64, v ordf i Statens humanistiska forskn:råd 62–67, led av nämnden för Armémuseum 65, ordf i Rådet till skydd för Sthlms skönhet 67–72. – LVHAA 59, LGAA 65, LVA 68.

G 19 maj 1925 i Sthlm, Matt, m FK Vivi Jeanette Hellberg, f 11 jan 1901 i Ängelholm, d 13 aug 1979 i Sthlm, Engelbr, dtr till dekorationsmålaren Albert Julius Mac Donald-Hellberg o Jeanette Möller.

Under studentåren varvade Gösta S akademiska studier med praktiskt arbete i fält och på museer. Föremålsinventering av museisamlingar i Västergötland, dokumentation av bondgårdar i Skåne och Östergötland och folkkultur på Runö hörde till de tidiga erfarenheterna, men från 1922 ägnade han sig helt åt stads- och ståndsmässig bebyggelse. S medverkade i Samfundet S:t Eriks inventeringar i huvudstaden, stadsdel för stadsdel, och fick snart ansvar för det härvid uppbyggda s k Stockholmsregistret. Resultaten fördes ut i bildhäften om Kungsholmen och Södra Djurgården liksom i den gedigna Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten (1928). Den blev mönsterbildande och följdes av liknande volymer av andra författare om naturminnen och lantlig bebyggelse. Säteriboken behöll sitt intresse, och S kunde nästan 50 år senare (1977) ge ut en ny, omarbetad upplaga med egna, nytagna bilder. Malmgårdar i Sthlm blev ämnet för hans licentiatavhandling.

1923 engagerades S i NordM:s herrgårdsundersökningar under Sigurd Wallins ledning och visade sig redan då som en god organisatör. Han utvecklade ett nära samarbete med en hel generation av yngre arkitekter och förvärvade genom självsyn en enastående kunskap om de mellansv herrgårdarna.

I samband med flyttningen till Skansen av Hazelius-huset 1926 skissade S förslag till ett stadskvarter. Sedan friluftsmuseets område utvidgats genom markförvärv från Hasselbacken kunde planerna börja förverkligas i samarbete med Erik Lundberg (bd 24). S hävdade med emfas, att även staden skulle erkännas som en hembygd. Stadskvarteret blev i stort sett ett stockholmskvarter med flertalet hus hämtade från Söder. Mot den dåvarande huvudentrén och uppfarten kom Jakobsberg, Petissan, Tottieska malmgården och Bokhantverkshuset att bilda en ståtlig front, medan den backiga och krokiga gränden mot söder gav plats för flera hantverkargårdar. Sedan djuranläggningarna bakom Solliden flyttats, bereddes plats för Skogaholms herrgård från Närke, vars uppförande och inredning blev S:s verkliga mandomsprov.

Erfarenheterna från herrgårdsundersökningarna gav S insikten, att stockholmsarkitekter, -murmästare och -konstnärer spelat en avgörande roll vid tillkomsten av de stora herrgårdarna i Sverige under 1700-talet. Inte minst gällde det bruksherrgårdarna i norra Uppland – Gimo, Leufsta, Österby, Harg och Forsmark – och stockholmsnoblessens praktfulla sommarresidens – bl a Stora Wäsby, Erstavik och Sturehov. Dessa rön lade han fram i doktorsavhandlingen Svenska herrgårdshem (1937), som ansågs vara nyskapande och i början av 1990-talet gavs ut i ny upplaga.

1930 hade S blivit redaktör för Sankt Eriks årsbok (SSEA), där han kom att publicera ett 20-tal viktiga uppsatser; året därpå blev han även sekreterare i samfundet. Vid den tidpunkten var frågan om Gamla stans framtid högaktuell. Stadsdelen var starkt förfallen och förslummad, hotet mot dess bevarande alltjämt akut. En stadsplanetävling 1923 hade visserligen resulterat i ett principiellt beslut att gatunät, kvartersindelning och större delen av bebyggelsen skulle förbli intakta, men några konkreta åtgärder vidtogs inte. Efter initiativ från riksantikvarien Sigurd Curman (bd 9) och journalisten Gotthard Johansson (bd 20) beslöt Samfundet S:t Erik 1934 att inköpa och i egen regi "provsanera" en fastighet vid Kindstugatan, i kvarteret Cepheus. S blev, tillsammans med arkitekten Albin Stark, den drivande kraften i försöket att inreda moderna bostäder till rimliga kostnader och med kulturhistorisk hänsyn. Resultatet blev över förväntan och bostäderna fick en strykande åtgång, men erfarenheten visade att fortsatt sanering inte kunde ske utan bidrag eller räntefria lån. 1936 bildade samfundet ab Stadsholmen, där S skulle spela en framträdande roll, kontinuerligt som pådrivare och kulturhistorisk expert, några år även som VD. Större delen av de återstående fastigheterna i kvarteret Cepheus förvärvades och restaurerades de närmaste två åren med kommunalt stöd. Genom rivning av nästan alla gårdshus och genom plantering skapades en stor, parkliknande gård, som avsevärt förbättrade ljusförhållanden och allmän trivsel.

Under krigsåren stod saneringsarbetet stilla men återupptogs på 1950-talet och blev mönsterbildande för restaureringarna i hela stadsdelen. S fullföljde dessa avgörande insatser som ordförande i stadens kommitté för Gamla stan, där riktlinjerna för bevarandeplaneringen lades fast.

När S disputerade 1937 var det bl a för att meritera sig för högre tjänst vid NordM och Skansen. Vid samma tid hade borgarrådet Oscar Larsson efter åtskilliga års utredningar och försöksverksamhet fått till stånd organisation och ekonomi för Sthlms stadsmuseum. S utsågs till dess förste chef och stadsantikvarie med uppdrag att organisera både kulturminnesvård och museiverksamhet i staden. Med en liten stab av hängivna medarbetare kunde han snart befästa museets ställning genom omfattande arkeologiska och byggnadshistoriska undersökningar inom hela storstockholmsområdet, folklivsdokumentation och filminspelningar, restaureringar och planering. Det illa medfarna Södra stadshuset fick en första upprustning, och 1942 kunde stadsmuseet där öppna sin basutställning. S deltog mycket aktivt i utställningsarbetet och stimulerade till nyförvärv till museets samlingar, bl a av nutida konst. Uppgiften blev knappast lättare av att han som landstormsofficer fullgjorde omkring två års militärtjänstgöring under krigsårens beredskap.

Under sina år som stadsantikvarie tog S en rad initiativ, vilka ledde till att Sthlms stad med honom som kulturhistorisk rådgivare rustade stugorna på Åsöberget som det första av Söders reservatsområden och gav en rad av sina innerstadspalats och herrgårdar i omgivningarna ny glans och adekvata funktioner, bl a Ebba Brahes palats, van der Nootska palatset samt Åkeshovs, Hässelby och Örby slott; i landstingets regi Garnisonssjukhuset och Ulvsunda slott. Särskild omsorg och kärlek kom S att ägna Sturehov i Salem, Sth, med dess exklusiva gustavianska inredning, som blev stadens representationsgård.

S engagerades efterhand på ledande poster i museernas yrkesmässiga och fackliga organisationer. Hans viktigaste insatser där gällde yrkesutbildning och pedagogik. I samband med Skandinaviska museiförbundets möte i Sthlm 1946 tog S upp frågan om utbildning av museimän, och några år senare fick han uppdraget att organisera och leda landets första museikurs. Den ägde rum 1951 och inriktades på att ge unga, teoretiskt utbildade akademiker praktiska grundkunskaper om museernas byggnader och utställningar, föremål, fältarbeten och undervisning. En andra kurs genomfördes 1955, åter med S som ledare. Samtidigt gick stadsmuseet i spetsen när det gällde att utveckla nya arbetsformer i undervisning och utåtriktad verksamhet.

Vid S:s tillträde som riksantikvarie 1960 rasade rekordårens rivningar med oförminskad kraft, och kulturminnesvården förde en många gånger fåfäng kamp mot kapitalet och grävskoporna för att skydda historiskt värdefulla miljöer. Den samtidigt antagna nya lagen om byggnadsminnen kunde ses som ett hoppingivande tecken, men lagen blev ett trubbigt instrument utan förstärkning av de ekonomiska resurserna. Raseringen av nedre Norrmalm var bara ett av exemplen; i stad efter stad försvann stora delar av de historiska kärnorna.

Inte heller den s k antikvarieutredningen några år senare motsvarade förväntningarna, att ge RAA ökade personella resurser för att möta trycket från de snabbt växande arbetsuppgifterna. Att den antikvariska verksamheten ändå fortsatte i högt tempo blev möjligt genom stora enskilda donationer och andra tillskott utifrån. Nämforsens hällristningar räddades, Uppsala domkyrka, Vadstena kloster och Visby ringmur restaurerades, kulturreservat och bevarandeplaner kom till stånd i flera städer med Ystad och Arboga i spetsen under de år S var riksantikvarie.

Efter pensioneringen återvände S till Stockholmsfrågorna, åtog sig ledande uppgifter i Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik och intensifierade sitt författarskap. Till de sena årens många skrifter hörde Esplanadsystemet och Albert Lindhagen (1970) och Byggnadsbolag i brytningstid (1975), som båda behandlade den snabba utvecklingen under 1800-talets senare hälft, samt Hur Gamla stan överlevde (1973). Först vid 94 års ålder lade S ner pennan. Hans gedigna kunnande och generösa inställning kom till uttryck i många andra sammanhang; vid uppskattade föreläsningar och debattinlägg och vid beredvillig rådgivning till forskare, stadsplanerare och andra. Under 70 års tid gjorde han väsentliga insatser för dokumentation, bevarande och restaurering av kulturhistoriskt värdefulla miljöer.

S hade starka konstnärliga intressen och var en god tecknare, anlitad bl a som illustratör i skämt- och studentpress från 1918, i Bonniers veckotidning under 1920-talet. Som fotograf höll han professionell standard och illustrerade utom en rad egna böcker Ernst Kleins Runö (1924) och Gustaf Näsströms Det gamla Medevi (1928). S använde filmen som kulturhistoriskt dokument, första gången på Runö 1923, senare bl a i hantverksfilmer för Sthlms stadsmuseum.

Björn Hallerdt


Svenskt biografiskt lexikon